Hon är lika vacker, vare sig hon är allvarsam eller glad, min lärare i arabiska Najiha Nassin. Vi kan också dela både allvar och glädjeämnen i samtalen under lektionerna. Ibland blir det mindre arabiska och mer engelska när vi träffas, men det viktiga är kontakten – kvinnor emellan- i byn Yanoun. Vi sitter i ett av rummen i hennes hem, sparsamt möblerat med plaststolar, ett litet bord och i övrigt försett med madrasser. Så är det hos många familjer här, så Najihas hem är inte armare än många andras. Och även om inomhustemperaturen är låg, så är den mänskliga värmen desto påtagligare.

Najiha är född i byn och har bott här större delen av sitt 44-åriga liv. Ett års studier i Nablus efter folkskolan, sen räckte inte familjens pengar till mer och hon fick komma hem för att mjölka kor och sköta hönsen. Det andra tillfället hon var borta från byn var 2002 när våldet från israeler i bosättningarna (1) kring byn blev så outhärdligt, att nästintill alla bybor tvingades flytta hemifrån. En del var borta en längre tid, en del kortare – för Najihas del blev det två år och hon bodde då med man och barn hos en svåger i staden, Aqraba.

-Det var en svår tid, säger Najiha, som älskar livet på landet, i den vackra naturen kring Yanoun och allra helst vallande sina får och getter.

– Jag längtade hem, men det var för riskabelt att återvända. Först när den internationella närvaron garanterats kunde hon och familjen flytta hem igen.

-Nu känner jag mig tryggare och det gör även barnen, säger hon, kanske också för att vara juste och visa uppskattning för min och kollegornas insats (2). Men
skräcken från 2002 sitter nog ändå i för jag vet att hon alltid är vaksam och noterar varje obekant besökare i byn.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Livet för Najiha är ingen dans på rosor nu heller. Hon kan inte valla sina får upp över höjderna, som omger byn. Det är för riskabelt eftersom bosättarna finns där och kan hämnas vis om de från sina vakttorn upptäcker någon som kommer nära. Ibland känns Najihas oro överdriven, men så en natt förstår jag den bättre. I ett par omgångar dånar militär- och polisfordon och en bosättarbil med blinkande ljus in i byn och vid halvtretiden beordras alla män ut ur sängar och hus och radas upp på grusvägen medan lysraketer far över fälten. Najiha vet inte vad som ska hända med Kemal, hennes man. Hon måste stanna inne hos barnen.

Lugnet återvänder efter någon timma när byns män kontrollerats. Alla av dem var hemma och ingen var den person, som bosättaren anklagat för att ha kommit utposten för nära i syfte att stjäla getter. Stort pådrag för ett brott, som aldrig ens begåtts och onödig påfrestning för Najiha.

Det finns alltså skäl till både oro och bekymmer, men Najiha är ingen ”dysterkvist”. Nej, hennes bekymmersrynka kan blixtsnabbt försvinna och värme och glädje lysa i hennes ögon. Vad jag beundrar är just hennes sega styrka – att hon trots det svåra alltid finner glädjen och de stillsamma skämten, att hon inte fastnar i klagan och elände. Hon har ändå levt nästan hela sitt liv i ett ockuperat land (3), under många år med extrema bosättare som nära grannar. Najiha är inte heller helt nöjd med den palestinska myndigheten.

–Den borde göra mer för byn, så att folk inte flyttar härifrån och lämnar ett fåtal kvar att hålla stånd mot bosättarna, anser Najiha. Vad hon efterlyser är stöd till lantbrukarna och så skulle förstås barnbidrag vara ett välkommet tillskott i kassan.

Vad skulle du önska om du fick börja om ditt liv, undrar jag.

-Jag skulle vilja leva samma liv som nu, svarar Najiha, och ser faktiskt nöjd ut. Men så tillägger hon med ett skämtsamt leende,

- Fast bättre! Vi har litet roligt åt det där en stund tills allvaret återvänder och hon tystlåtet förklarar:

- Jag menar utan bosättare. Och jag skulle någon gång vilja åka till Jerusalem, men det är inte troligt, att israelerna ger mig tillstånd till inresa. Bara en gång har
jag varit där och det var på en skolresa.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Jerusalem ligger cirka 40 kilometer från Yanoun, men det är inte vägens längd som hindrar Najiha från att komma dit. Det är hennes palestinska identitet. Hon har i och för
sig inte försökt få tillstånd att passera vägspärren och komma in på israelisk mark. Det finns ett hinder till; ekonomin. I Jerusalem skulle jag se en massa fina saker, som jag ändå inte har råd att köpa, säger hon. I Yanoun finns bara systerns lilla affär med närbutikssortiment och inga andra lockande varor. Det är helt klart billigare att stanna hemma! Najiha måste finna sig i situationen, vad annat kan hon göra? Och hon har förmågan att finna glädjeämnena i sin närhet, i den palestinska lilla byns vardagsliv.

Najihas man Kemal på väg med hjorden mot betesmarker en morgon i Yanoun. Foto: Kerstin Dahlberg

Vad är det bästa i ditt liv idag?, frågar jag när vår pratstund lider mot sitt slut.

-Det är att sitta tillsammans med Kemal och barnen. Men att vara med mina får ute i stillheten i naturen gör mig också lycklig, säger Najiha, med mycket värme i den lågmälda rösten och ett leende på läpparna. Sen hämtar hon kannan med timjanste, som vi avnjuter medan barnen stormar uppför trappan – skoldagen är slut, liksom min lektion i arabiska. Tsharrafna har jag i alla fall lärt mig – trevligt att träffas!

/Kerstin Dahlberg

Kerstin Dahlberg befann sig i höstas i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

1) Vid slutet av 2008 fanns cirka 480 000 bosättare på ockuperad mark,enligt B´Tselem. http://www.btselem.org/English/Settlements/Statistics.asp. Bosättningarna är illegala enligt internationell lag. Deras s.k utposter är inte heller tillåtna enligt israelisk lag. Yanoun omges av utposter till bosättningen Itamar, www.shechem.org/itamar.

2) Följeslagarprogrammet EAPPI, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, har ansvaret för ständig internationell närvaro i Yanoun sedan 2003. www.eappi.org.

3) Israels ockupation av Palestina har pågått sen 1967.

En läsare av PGS-blogg har hittat en länk som tillåter läsning av hela Le Mondes artikel gratis. Vi tackar för det och tillhandahåller givetvis länken för våra läsare så att de själva kan kolla. Som varje franskkunnig läsare kan konstatera bekräftas mitt ursprungliga påstående, att världens kanske mest respekterade tidning när det gäller internationella förhållanden, Le Monde, med stöd bland annat i vittnesmål från israeliska officerare, visar att den israeliska armén under Gazakriget ”förändrade sina interventionsmetoder för att skydda israeliska soldater på bekostnad av de civila palestinierna” (rubrik i Le Mondes internationella upplaga).

Läs artikeln här!

/Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige

En sak kan man erkänna – den svenska Israellobbyn är på bettet med sina lögner. Det gick inte många minuter från att Palestinagrupperna i Sverige (PGS) hade lagt ut mitt referat av en artikel i franska Le Monde tills Svensk Israel-information var ute på nätet med en lång drapa där man påstår att jag har ”förfalskat” Le Monde-artikeln (läs inlägget här). SI hoppas tydligen att språkundervisningen i Sverige i andra utländska språk än engelska nu sjunkit så djupt att man ostraffat kan påstå vad som helst om en offentlig fransk text. Så pessimistisk är inte jag. Att försöka ”förfalska” en text på ett språk som tiotusentals, kanske hundratusentals, svenska läsare själva kan förstå vore verkligen korkat. Den som tvivlar kan ju själva kolla!

Tyvärr tar Le Monde några euro betalt för vissa artiklar på nätet, varför man tyvärr bara får fram förstasidesingressen gratis, Den lyder som följer:

Enquête sur les méthodes de Tsahal à Gaza

Article publié le 04 Février 2010
Par Benjamin Barthe
Source : LE MONDE
Taille de l’article : 967 mots

Extrait:

Un an après l’offensive israélienne sur Gaza (27 décembre 2008 – 17 janvier 2009), tandis qu’Israël défend la thèse d’une opération conforme au droit international, des témoignages exclusifs, collectés par Le Monde, jettent une lumière crue sur les méthodes de l’armée israélienne. Alors qu’Israël refuse toujours d’ouvrir une enquête indépendante sur les accusations de crimes de guerre formulées par le rapport Goldstone, commandité par l’ONU, ces témoignages indiquent que le haut commandement de Tsahal a instauré une procédure d’ouverture de tir très permissive par rapport aux règles officiellement admises.

Denna artikel återpublicerades alltså i Le Monde Internationale, daterad 13 februari, precis som jag skrev på PGS blogg.

I pappersupplagan inleds huvudtexten på en insida med en ny rubrik och ingress som jag för säkerhets skull först tar på franska:

”L’Armée israelienne a changé doctrine pour la guerre de Gaza – selon des officiers, Israel a modifié ses méthodes d’intervention pour protéger ses soldats aux dépens des civils palestiniens”

Eller på svenska: ”Den israeliska armén har ändrat sin doktrin för Gaza-kriget – enligt officerare har Israel modifierat sina interventionsmetoder för att skydda sina soldater på bekostnad av de civila palestinierna”.

Alltså exakt den bild jag förmedlade i mitt referat. Kanske skulle Svensk Israel-information skaffa sig en medarbetare som begriper franska innan man gör uttalanden om franskspråkiga texter. Att PGS har andra åsikter än Svensk Israel information är inget vi vill dölja, tvärtom är vi stolta över att ta ställning för ett ockuperat och förtryckt folks rättigheter. I det arbetet har vi aldrig behövt tumma på sanningen. Den är alldeles tillräckligt fruktansvärd i sig själv. De som inte tror på Frankrikes mest respekterade tidning, kan ju kolla vad de israeliska fredsorganisationerna har att säga, t ex B’Tselem och Gush Shalom. Den delen av den israeliska opinionen får Svensk Israel-informations läsare sällan ta del av.

/Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinagrupperna i Sverige, Svensk Israel-information, Gazakriget, krigsbrott, Goldstonerapporten, Le Monde, B’Tselem, Gush Shalom, Palestina, Ockupation, Israel

Den israeliska regeringens och militärens försök att smita undan ansvaret för övergreppen under Gazakriget har lidit ett nytt nederlag. Visserligen har ett par israeliska soldater fått reprimander inskrivna i sina personakter och Israel har kommit överens med FN om betalning för en del av de skador FN-installationer har åsamkats av israeliska attacker. Men behandlingen av Goldstonerapporten fortsätter oförtrutet inom FN-systemet trots Israel-lobbyns desperata försök att stämpla den judiske sydafrikanske juristen och, enligt hans egna uppgifter, ideologiske sionisten, som antisemit. Varken Israel eller Hamas har uppfyllt Goldstonerapportens krav på seriösa egna undersökningar av krigsbrott under Gazakriget.

I det läget är det intressant att den franska kvalitetstidningen Le Monde konstaterar att tvärtemot israeliska försäkringar att Gazakriget fördes enligt folkrättens spelregler, ”kastar vittnesmål, insamlade av Le Monde, ett hänsynslöst ljus över den israeliska arméns metoder”. Enligt tidningens undersökning infördes under Gazakriget specialregler som var betydligt mer ”tillåtande” när det gäller beskjutning av obeväpnade människor än de officiella bestämmelserna. Officiellt heter det att israeliska soldater inte får skjuta mot människor utan att veta att vederbörande har både medel och avsikt att angripa israeler. Det räcker alltså, enligt de högtidliga försäkringar som Israellobbyn brukar påminna om, inte ens med att en palestinier är beväpnad för att israeliska soldater ska få öppna eld, det skall också finnas trovärdiga uppgifter som indikerar en avsikt att beskjuta israeler. Denna återhållsamhet motsvaras dock inte, enligt Le Monde, av verkligheten på fältet.

I augusti 2009 erkände en högt placerad officer inför dagstidningen Yediot Aharanot att dessa etiska regler, som enligt propagandan påstås göra Israels stridskrafter till ”de mest moraliska i världen”, upphävdes under Gazakriget. Intervjun med officeren publicerades dock aldrig, den passade inte in i den nationalchauvinistiska linje som drivs av tidningen. Nu har alltså Le Monde lyckats få tillgång till intervjun och publicerar den på sin förstasida som en viktig nyhet.

Le Monde konstaterar att de nya uppgifterna stämmer bra med de vittnesmål som publicerades av den israeliska organisationen Breaking the Silence i juni 2009, där israeliska soldater berättade att alla restriktioner för eldgivning och användning av dödligt våld mot palestinier hade upphävts under Gazakriget.

En officer berättar för Le Monde att under Gazakriget räckte det med att en obeväpnad palestinier i vapenför ålder promenerade på en gata för att man skulle skicka en missil på honom. Det var inte förrän i efterhand som Shin Beth meddelade om man hade dödat rätt person. ”Det var samma princip som vid s k utomrättsliga avrättningar, men omvänt. Man dödar först, och efteråt försöker man verifiera om det var berättigat”.

Så mycket för ”världens mest moraliska armé”!!

// Per Gahrton, ordförande i PGS

Källa: Enquête sur les methodes de Tsahal à Gaza, Le Monde – édition internationale, 13 février 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om Gazakriget, Goldstonerapporten, Gaza, Israel, Palestina, Ockupation, PGS, Breaking the Silence, Shin Bet, Le Monde, Yediot Aharanot

Suheia sitter på asfalten tillsammans med några andra kvinnor, bakom stålgaller. Om ett par timmar ska hon plocka jordgubbar åt israeliska odlare, på andra sidan muren. Men först måste hon köa och knuffande trängas med massor av män för att ta sig genom Checkpoint Ephraim/Taybeh på norra Västbanken. Detta är för henne en helt vanlig vardag på väg till jobbet.

Klockan är inte ens halv fem när jag träffar Suheia och det är ännu mörkt, men bakom den virade taggtråden på anläggningens staket lyser fullmånen och försöker tappert konkurrera med de starka strålkastarna. Hon har varit här sen före klockan fyra för att få en plats långt fram i kön. Den sträcker sig ända bort till marknadsstånden, där försäljare erbjuder varma drycker och doftande köttspett åt de över 3000 nyvakna arbetare, som måste vänta i stålnätslabyrinten för att komma genom vändkors och metalldetektorer och om allt går väl passera tillståndskontrollen. Hela väntan kan ta timmar – mindre tid om kön är kortare, kontrollen snabb och inget hänger upp sig. På andra sidan stängsel och mur väntar israeliska bussar, som ska ta dem till israeliska arbetsplatser – om de kommer genom alla spärrar i tid. Klockan 4.34 görs första insläppet till kontrollterminalen.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Suheia ler och skämtar och är helt lugn, men klagar på att det inte finns en särskild passage för kvinnorna, som det finns i vissa andra checkpoints (1). Flera medsystrar framför samma krav och de är besvikna och irriterade. Jag vet att mina kollegor i Tulkarem har påtalat behovet av en avskild kvinnopassage, men inget har hänt. Det behövs nya påtryckningar på myndigheter och människorättsorganisationer om de palestinska kvinnorna här ska slippa den oönskade kroppskontakten med främmande män var dag på väg till arbetet.

Från sin plats på asfalten, med ryggen mot staketet, berättar Suheia, att hon idag ska plocka jordgubbar i israeliska odlingar i åtta timmar. Lönen för den mödan blir 100
shekel, litet mer än 200 kronor. För sin påfrestande väntan i natten, under bar himmel, får hon förstås ingen ersättning. Den får hon själv betala för med minskad nattsömn.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Nu reser sig kvinnorna, lämnar den något lugnare plats de funnit på marken och knuffar sig in bland alla andra väntande i den smala gång, som mest av allt liknar en
boskapsfålla. Klockan har hunnit bli närmare fem. Det är dunkelt trots strålkastarljuset och för en stund ser jag henne inte i gyttret av människor, de allra flesta män. Men så upptäcker jag henne framme vid vändkorset, väntande på att den röda lyktan ska slå om till grönt och en ny omgång människor släppas in för kontroll. Hon vänder
sig hastigt om och vinkar, får vänta ytterligare en stund, men så rasslar det till och ett trettiotal personer rusar mot metalldetektorn och försvinner in i gångarna mot kontrollanter från privata, israeliska vaktbolag, som gör jobbet på denna checkpoint. Ibland hör vi dem uppfordrande och irriterat ropa i högtalarna och vi vet, att någon arbetare då har fått problem och att det kommer att dröja innan det blir grönt ljus igen. Idag är det ändå ett fåtal som nekas inpassering och måste gå samma tröstlösa väg ut. En av dem förklarar att det inte fanns mer jobb idag – han hade plats för långt bak i kön och dagen har så sakteliga grytt. Klockan är sju, kön är borta. Bara galler och nät och skräp finns kvar. Och den tomma platsen efter jordgubbsplockerskan. I morgon och alla arbetsdagar väntar henne samma pärs för att komma till jobbet.

Foto: Kerstin Dahlberg.

//Kerstin Dahlberg

1. På den ockuperade Västbanken fanns 614 checkpoints och vägspärrar och liknande hinder i juni 2009 enligt FN-organet OCHA.

Kerstin Dahlberg befann sig i höstas i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

Följande inlägg är skrivet av Kerstin Dahlberg som befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

Nog ser den kul ut den gula larven i lekparken. Den liksom ringlar fram och spanar mot skyn med sina stora, blå ögon. Men inga barn tumlar runt den eller leker kurragömma
i dess innandöme idag. Kanske är den inte ens så rolig för dem. Larven är nämligen inte enbart ett färggrant lekredskap – den är samtidigt ett skyddsrum för barnen i Sderot.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Staden Sderot ligger i Israel, cirka 2,5 kilometer från gränslinjen mot Gaza. När larmet går om raketanfall har invånarna femton sekunder på sig, att komma i säkerhet. Därför förses alla nya hus med skyddsrum, även busskurerna har ett särskilt säkerhetsbås och taken på offentliga byggnader som t ex skolor (1) är förstärkta för att kunna stå emot raketnedslag. Därför är också larven i lekparken tjockhudad så att barnen ska klara sig oskadda undan.

När första raketen, som avfyrades från palestinska Gaza, slog ner i Sderot 2001 kom det som en chock för invånarna där. De hade dittills haft goda relationer och handelsutbyte med folket i Gaza, trots Israels ockupation. Nu blev situationen en annan och livet i staden förändrades radikalt. Den ständiga oron inträdde.

-Människor här känner sig som offer. Sderot är inte en bosättning och är inte byggd på mark, där det före 1948 fanns palestinska byar, säger Eric Yellin, som bor i Sderot sen drygt tjugo år.

-Åtminstone förstördes inga byar, även om marken kanske ägdes av palestinier, lägger han till.

Under åren 2006-2008 drabbades Sderot av tre till fyra raketattacker om dagen men ibland avsevärt fler, berättar Eric.

-Du vet aldrig var de träffar, bara att det kan hända vilken sekund som helst. Du kan inte leva ett normalt liv i en sån situation. Antalet dödsoffer har varit så pass lågt som 12-13 personer men därtill kommer de svårt skadade. Huvudeffekten är ändå en annan – traumatisering, säger Eric och undrar vad folket i Sderot har gjort för att förtjäna dessa attacker.

-I denna långdragna konflikt mellan Israel och Palestina skapas en ständig stress, som gör en svagare och mera sårbar för var dag som går, inflikar Nomika Zion. Även hon bor i Sderot sen länge och har där grundat en ”stadskibbutz”. Det är en nyare form av boendegemenskap, där människorna stöttar varann på olika sätt. Hon är en strong och stilig kvinna, men hennes uttalande förvånar inte. Hon ser stundtals trött och sliten ut, trots att det varit lugnt en längre period, när jag möter henne i mitten av december. Under Israels Gazakrig i fjol vinter var Nomika först helt lamslagen och förfärad.

-Det var det värsta trauma jag genomlevt. Jag såg på teve hur israeliska soldater sändes ut i krig och jag fick e-post från en palestinsk mor i Gaza, som vädjade om
hjälp. Mitt hjärta slets sönder när jag låg på sängen och kände marken skaka av israeliska bomber mot Gaza och jag förstod vad människorna där fick utstå. Israelisk media glorifierade kriget och förde enbart ut regeringens budskap. Jag kände mig totalt övergiven och frågade mig om vi verkligen lever i en demokrati.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Efter en vecka fick Nomika nog, reste sig upp och skrev ”Dagbok från Sderot” (2), ett upprop mot kriget. Den spreds via nätet, översatt till flera språk. Responsen blev stor och Nomika fick det stöd hon behövde för att orka arbeta vidare, bl a med den politiskt oberoende opinionsgruppen Other Voice (3) – Andra Rösten- där även Eric utgör del av kärngruppen. De försöker hålla kontakten med människor i Gaza och poängterar hur viktigt det är, att se dem som medmänniskor.

För Nomika och Eric är det oerhört viktigt att Israel ändrar taktik gentemot Palestina – för palestiniernas skull, men också för befolkningen i Sderot, som annars får fortsätta att leva med sin ständiga oro för hämndattacker i form av raketer avfyrade från Gaza. Och de hoppas att alla de miljoner schekel som satsas på skyddsutrustning i Sderot ska kunna användas till något mera konstruktivt och att den gula larven i parken enbart ska få fungera som en rolig lekstuga.

/Kerstin Dahlberg

Sedan flera år tillbaka har det palestinska civila samhället uppmanat omvärlden att genomföra olika former av sanktioner mot Israel. För att få till stånd en diskussion om sanktioner och vad vi i Sverige kan göra bjöd PGS in ett antal organisationer till ett möte med Dr Mustafa Barghouthi.

Dr Barghouthi är en viktig representant för det palestinska civila samhället och är ordförande i Palestinian Medical Relief Society (PMRS) samt parlamentsledamot för det Nationella Initiativet, Al Mubadara.

Intresset för att träffa Dr Barghouthi var stort och representanter från bland annat Forum Syd, Rädda Barnen, Amnesty Sverige, Broderskap, SSU, Diakonia, Kristna fredsrörelsen och Svenska fred och skiljedomsföreningen deltog på mötet.

Dr Barghouthi inledde med att uttrycka sin oro för den nuvarande situationen i Palestina. Den negativa maktbalansen med palestinierna på den svaga sidan fortsätter. Den känsla av förändring och hopp inför framtiden som byggdes upp bland palestinier efter Barack Obamas tal till den ”muslimska världen” i Kairo (juni, 2009) har börjat försvinna. Det har blivit tydligt att Obama inte kan infria sina löften. Bosättningarna fortsätter att expandera och om Israel fortsätter att insistera på det fortsatta byggandet kommer det inte att finnas möjligheter att bilda en palestinsk stat, varken i teorin eller i praktiken. Enligt Dr Barghouthi bör inga förhandlingar påbörjas utan en frysning av byggandet av bosättningarna.

Vi måste sluta stryka Israel medhårs
Trots israels kontinuerliga brott mot MR–stadganden och internationell rätt, senast under kriget i Gaza (samt genom den fortsatta belägringen) fortsätter det internationella samfundet att fokusera på att sätta press på palestinierna att påbörja fredsprocessen på nytt. Enligt Dr Barghouthi är det dock det motsatta som krävs – det är Israel som måste utsättas för påtryckningar.

- Vi måste sluta stryka Israel medhårs säger han med eftertryck.

Allt fler röster talar för antingen bojkott eller någon form av sanktioner mot Israel. Tanken är att om ockupationen inte får några konsekvenser för Israel så kommer det inte finnas några incitament att följa internationell rätt och MR-stadgar. Israel har länge agerat under straffrihet, istället för att ockupationen leder till uteslutande och sanktioner har Israel en privilegierad position vad gäller samarbete med Europa och USA. Det är känslan av straffrihet hos de styrande i Israel, bristen på engagemang hos den israeliska allmänheten och den utbredda känslan av att stå över lagen som måste motarbetas.

Paralleller med Sydafrikas apartheidregim och den nuvarande situationen i Palestina/Israel blir allt vanligare. Enligt Dr Barghouthi är det ett apartheidsystem som skapats av Israel i Palestina med ojämlik tillgång till vatten, vägar som enbart får beträdas av israeliska medborgare eller palestinier med blå ID-kort från östra Jerusalem.

Ickevåld och BDS som motståndsstrategi
Så hur går vi framåt? Rubriken för mötet den 21 januari var ”Ickevåldsmetoder i kampen mot den israeliska ockupationen: Boycott – Divestment – Sanctions”. BDS-rörelsen växer hela tiden och i många länder har den fått ett starkt fäste i form av en solidaritetsrörelse enad kring BDS.

Dr Barghouthi menar att BDS är den enda vägen att gå framåt. Det är icke-våldsmotståndet som har en möjlighet att förändra situationen och som redan har fått starkt fäste i många delar av Västbanken som i Ni’lin och Bi’lin där man kan se ett ihärdigt motstånd mot murbygget bland annat. Denna rörelse behöver dock stöd av en internationell solidaritetsrörelse med fokus på BDS för att nå framgång, vilket är på framväxt. Det finns även tecken på att tanken om BDS blir alltmer accepterad i mer etablerade sammanhang, Kairoförklaringen från de lokala kyrkorna är ett sådant exempel. Att ickevåldsmotståndet har starkt potential visas även genom de ökade israeliska attackerna mot rörelsen i Palestina med flertalet framträdande personer gripna på obestämd tid och under oklara åtalspunkter (ex. Muhammed Othman, Jamal Jumaa och Abdallah Abu Rahma).

För att rörelsen ska nå framgång krävs dock någon form av organisering och koordinering men under mötets gång gick åsikterna isär om hur denna samordning ska ske och hur strukturerad rörelsen bör eller ej bör bli. Vissa menade att rörelsen behöver bättre ledarskap och koordination bland annat genom ökad finansiering. Mustafa menade dock att “frågan om finansiering kan ta död på rörelsen” och att arbetet borde bygga helt på ideella krafter. Fokus bör vara på målen och strategierna för att nå dessa mål snarare än strukturen på själva rörelsen.

Finns det någon BDS-rörelse i Israel?
Frågan kom upp under mötets gång och enligt deltagare på mötet börjar man röra sig mot BDS som metod inom den israeliska anti-ockupationsrörelsen. Men detta måste ses i relation till att denna rörelse är liten. Högern är för närvarande väldigt stark i Israel och den israeliska BDS-rörelsen har liten påverkan på den israeliska allmänheten. Däremot finns det ett stöd för BDS bland judiska grupper utanför Israel vilket även har påverkan på judar i Israel.

Åsikterna om att bojkott eller riktade sanktioner är det bästa medlet för att få till stånd en förändring varierade. Vissa uttryckte en ovilja att isolera Israel och en oro för att en bojkott skulle leda in i diskussioner om själva staten Israels existensberättigande. Istället menade dessa företrädare att man enbart ska bojkotta exempelvis produkter från bosättningar på ockuperad mark för att därigenom skilja på Israel och den israeliska ockupationen. Andra menade dock att denna åtskillnad inte är möjlig att göra. Israel är en ockupationsmakt och ockupationen genomsyrar hela det israeliska samhället. Det uttrycktes även starka åsikter om att vi måste sluta gå Israel till mötes. Från den palestinska sidan har man gått med på kompromiss efter kompromiss till den grad att man fått kompromissa med kompromissen som Dr Barghouthi så talande uttryckte det. Själva syftet med sanktioner eller bojkott är att det ska kännas för Israel, det är enda sättet att åstadkomma en förändring.

”Time has come to upset them!”
Den israeliska lobbyn i Sverige (se bl a Palestina Nu nr 4/2009) och i andra delar av världen lägger ner mycket tid och kraft på att framställa Israel som en civiliserad och utvecklad demokrati, den enda i regionen. Genom bland annat kulturell och akademisk bojkott utesluts de från kulturens finrum dit de har fullt tillträde idag och gör att den civiliserade och fernissade fasaden faller och ockupationens ansikte framträder i all dess ohygglighet.

De flesta som deltog på mötet menade dock att kulturpersonligheter som klart tar avstånd från ockupationen inte ska bojkottas.

Det behöver således inte handla om att införa en bojkott eller sanktioner som leder till att den Israeliska ekonomin faller samman för att förändring ska åstadkommas utan, som en av de närvarande påpekade, är den mest effektiva icke-våldsstrategin att skära av förtryckarna/makthavarna från sina resurser så att maktutövandet omöjliggörs.

Åsikterna kring vilka metoder som är mest effektiva, särskilt då rörelsen befinner sig i sin vagga, kommer att gå isär och för att den inte ska kvävas i sin linda krävs att man samlar en bred koalition kring en plattform med fokus på endast ett få punkter för att så många som möjligt ska kunna ansluta sig tycktes många av deltagarna vara överens om.

Att BDS är en del av den framtida motståndsstrategin i Palestina och i världen (som fokus för solidaritetsrörelsen) är ett givet faktum men det är en lång väg att gå för att nå ett samförstånd och en enighet kring BDS som leder till verklig förändring. Enligt Dr Barghouthi måste vi nå samma punkt som man i väst gjorde i relation till Sydafrika – då man slöt upp bakom motståndet mot apartheid för att det fanns en gemensam tanke om att detta var enda vägen att gå – vi måste se till att vi kommer dit vad gäller Palestina. Endast då kommer ockupationen att slå tillbaka mot ockupanterna.

/Sara Aarnivaara, PGS

Läs även andra bloggares åsikter om Mustafa Barghouthi, BDS, Palestinian Medical Relief Society, Al Mubadara, Bojkott, Israel, Palestina.

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Två kvinnor sitter på marken och omsluter vant de vita ostarna med fuktade tyglappar. Lägger dem prydligt i en back. Runt omkring kvinnorna är allt kaos. Korrugerade plåtsjok spretar mot skyn – de var taket på deras enkla hus tills för någon timme sen, innan armén kom med bulldozers och raserade allt.

Familjen Hananis enkla bostad är nu ett virrvarr av bohag och husdelar. Pappa Khaled hälsar med ett tillkämpat leende ”Good morning”, men hans kinder är vätta av tårar. Kvinnorna med osten klagar jämrande. De kom hit upp till den palestinska ”fäboden” för ett par veckor sen när det var dags för dagligt ystande. Männen har pendlat mellan hemmen i Beit Furik och husen här i den hisnande vackra bergsbyn Khirbet Tana, där de har sina fårhjordar i vall. Så är livet för fårbönderna i denna trakt.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Under ett par tidiga morgontimmar demolerades cirka 15 bostäder och ett antal fårstall (1). Om ett par veckor skulle undervisningen i byns enkla skola ha startat – nu är skolhuset totalraserat. Ett effektivt arbete utfört av den israeliska armén, som just hunnit lämna byn när jag kommer dit. Kvinnorna i de hemlösa familjerna letar i röran för att hitta brödkakor och te och Wasfyia har till och med lyckats göra en panna med äggostliknande frukostmat, som hon mitt i eländet bjuder mig på. Och hennes klagorop blandas med hesa skratt när någon av familjens unga män säger något skämtsamt till henne. Jag kämpar mot gråten när jag ser förödelsen, men de drabbade lyckas pendla mellan vrede och humor, vilket säkert ger dem den styrka de behöver för att kämpa vidare. Den här familjen har till och med börjat återuppbyggnaden av ett hus – cementsten läggs till cementsten och Muhammad jobbar frenetiskt på att räta ut den tillbucklade plåten, som än en gång ska täcka deras boning. Andra
sopar och spolar grundplattan, där tills vidare ett tält ska resas åt familjen.

- Det här är illa, men det är ännu mycket värre för palestinierna i Gaza, säger Muhammad och bankar vidare.

Foto: Kerstin Dahlberg.

För fem år sen förstördes husen i Khirbet Tana på israelisk order förra gången. De byggdes upp igen med stöd från den israeliska organisationen RHR, Rabbis for Human
Rights, som också hjälpt befolkningen här i rättsprocesser – dessvärre ej framgångsrika. De flesta byborna har fått rivningsorder och nu är rivningen ett faktum. Wasfyia har alltså varit med om det här förut och det har även de ostpackande kvinnorna hos Hananis, liksom mamman, som försöker hitta någon tröstande godsak åt sina ledsna och förvirrade småbarn. De vuxna har en tid anat, att något var i görningen. För en knapp månad sen kom soldater och tog fyra av byns traktorer, utan motivering. De bestulna bönderna har sen krävts på över 3000 shekel – drygt det dubbla i svenska kronor – för att få tillbaks sina arbetsfordon.

- Det här är bara början. De kommer att förstöra våra hus också för de vill bli av med oss, sa Khaled då. Och hans onda aningar besannades idag.

-Israel säger att detta är militärt skyddsområde, men de har inga övningar här. De vill ha marken till bosättningarna runt omkring oss, men vi ger oss inte av. Ett hus som detta är lätt att förstöra, men också att bygga upp igen, fortsatte han. Och nu är det just det som han måste göra – röja upp i oredan, ta vara på byggnadsmaterial
som kan återbrukas och än en gång ordna tak över huvudet åt sig och familjen.

73-årige Abu Sayed vandrar runt bland högarna av husdelar, talar oupphörligt och är sannolikt chockad efter att än en gång ha sett byn förödas. För honom finns trösten hos Allah, som han tror ska skapa rättvisa.

-Han ser dem som har gjort det här, säger Abu Sayed och hoppas underförstått att Allah ska straffa dem efter förtjänst. Han sätter mindre hopp till landshövdingar, internationella organisationer och media, som liksom idag kommer på korta visiter, men sen lämnar Khirbet Tana i sticket, som han ser det.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Ockupationsmakten Israel är obeveklig. Khirbet Tana är enligt den en militärbas och en talesman för Israels Civila Administration inom försvarsministeriet hävdar i ett pressuttalande att det är livsfarligt att bo där och dessutom olagligt (2).

Fårbönderna hävdar å sin sida att de sen många generationer har rätt att vara här. Därför börjar också återuppbyggnaden direkt. Detta är betesmarkerna för deras tusentals får och själva behöver de vara i närheten av djuren och ta hand om mjölken.

- Kom igen varje vecka, säger Khaled när jag till slut tar farväl efter att ha blivit omkramad och kindpussad av de bedrövade, ystande kvinnorna. De vet att vi inte kan stoppa militärjeepar och bulldozers, men verkar tacksamma för den medkänsla och solidaritet vi visar. Jag kan inte garantera regelbundna veckobesök, men lovar framföra byns vädjan till det team som tar över när vi i Team 33 nu reser hem.

// Kerstin Dahlberg

1. Sannolikt ligger en Sida-skylt i bråten. För kort tid sen såg jag den med svensk flagga på ett fårstall här, nu går inget att urskilja.
2. http://www.maannews.net/eng/Print.aspx?ID=253141

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Han tittar på mig med forskande och otrevlig blick när han passerar någon meter ifrån mig. Bakom honom kommer hans vandringskamrat, som ser något mera sympatisk ut. Båda har automatgevär hängande över axeln. Det är en solvarm dag när mandelblommen slagit ut och Yanoun har andats pastoral frid tills nu.

För EAPPI:s team 33 (1) är det sista lördagen i Yanoun och vi har just förvånats över att inga israeliska bosättare varit ute på vandring när vädret är så härligt. Då går larmet – beväpnade ynglingar i byn- och vi fattar posto utanför huset där vi bor. De är då några hundra meter bort och står med sina vapen på en av terrasserna nära Um Hanis hus. Snart börjar de gå och vi undrar om de tänker sig till källan för ett bad, något vi tidigare upplevt vid bosättarbesök. Men nej, de strävar vidare uppför backen och närmar sig oss. Jag känner den genomborrande blicken från den svartklädde med stickad kippa och det svarta geväret. Med den blicken har han redan inspekterat Rasheds sexbarnsfamilj, som sitter på trappan utanför sitt hus. Leken har avstannat när de båda männen närmat sig. Det råder ett avvaktande lugn i byn. Ingen panik, men viss spänning.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Vid ingången till vårt hus stannar de till och spanar in, ser nog skylten med vapenförbud och fortsätter bort mot grannkvinnornas bostad och hönshus. Arrogant vandrar de så runt i byn som om de hade ett uppdrag att patrullera och söka efter något eller någon. När de går upp på altanen till gamla Latifas hus känns det obehagligt, men de lämnar henne lyckligtvis i fred och släntrar än en gång förbi mig och sätter sig en stund i skuggan av ett träd på Yassirs tomt. Hans hund skäller ilsket mot dem och en sekund tror jag nästan att de siktar mot den, men de reser sig och vandrar iväg uppför bergsslänten i riktning mot bosättningen med den stora kycklingfarmen ovanför byn. Barnen i Yanoun börjar så sakteliga leka igen eller återgår till läxböckerna.

Foto: Kerstin Dahlberg.

För de vuxna i byn, som minns de våldsamma bosättarräderna 2002 (2) var detta enbart som en mild västanfläkt. Och Rashed, byns borgmästare, är noga med att alla måste behålla lugnet och inte reta upp besökarna, även om deras handlande frustrerar.

- De är ute efter att provocera fram ett angrepp från någon bybo för att få en anledning till hämnd och hårdare tag, är hans förklaring, när vi undrar över vad syftet med denna uppvisning kan vara.

Om Rasheds tes stämmer var det ingen lyckosam aktion för bosättarna. Ingen angrep dem, vare sig i handling eller med ord. Gevären hade de kunnat lämna hemma och då fått en betydligt lättsammare vandring genom en by med fredliga, gästfria fårbönder och internationella, ekumeniska följeslagare.

Foto: Kerstin Dahlberg.

// Kerstin Dahlberg

1) EAPPI, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel.
2) Thomas Mandal, Living with settlers, Kirkens nödhjelp och EAPPI, 2006.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det kan inte vara lätt att predika om förlåtelse och om att älska sin granne i ett land som Palestina. Fader Ibrahim i anglikanska kyrkan i Nablus gör det ändå, med kraft och värme. För honom är det viktigt att i den egna församlingen tala om hur betydelsefullt det är att följa Jesu uppmaning att älska dem, som inte älskar oss.

Han medger att det är en utmaning för den kristna minoriteten i ett ockuperat land, att i praktiken omsätta de värden som bibeln talar om. När grannen gör livet svårt för dig genom muren, vägspärrar, trakasserier och ekonomiska hinder vill det mycket till för att älska honom.

Foto: Kerstin Dahlberg.

-Men vi måste älska honom först och inte förvänta oss att han ska älska oss, säger Fader Ibrahim. Då talar han i första hand om staten Israel. Det är den som försvårar livet för många palestinier och dessutom förvägrar miljontals kristna araber i Mellanöstern att komma till kristenhetens huvudstad, Jerusalem.

-Alla kristna – utom vi – kan komma till Jerusalem, säger han med mera sorg än bitterhet i rösten. De heliga platserna i Jerusalem håller på att bli muséer mer än levande kyrkor när kristna, som funnits här sen Jesu tid inte får bruka dem. Visst är pilgrimer och turister från väst välkomna, men vi kristna palestinier bör också ha tillgång till dem. De kristna kan inte ens ha sina kyrkomöten i Jerusalem utan måste ha dem i Amman i Jordanien.

Foto: Kerstin Dahlberg.

I Nablus, liksom i Palestina i stort, utgör de kristna en liten minoritet (1) och i Nablus krymper antalet kristna, framför allt på grund av
utflyttning till andra städer och länder. De 700 som är kvar tillhör den anglikanska, romersk-katolska, grekiskkatolska eller grekiskortodoxa kyrkan. Övriga Nablus-bor är muslimer och det finns 60 moskéer i staden. Hur är då relationen till den muslimska grannen?

- Vi respekterar varandra och för vår församling är det mycket viktigt att leva i harmoni med muslimerna eftersom det är vi som är i minoritet, säger Fader Ibrahim, som är en hängiven ”brobyggare”. Nyss ordnade han ett möte mellan kristna deltagare och ett 30-tal imamer.

- I moskéerna måste de förklara att korsfarartiden är passé, att vårt mål inte är att omvända dem och att kristna inte per automatik är lierade med Israel och USA. På samma vis måste vi i våra kyrkor betona, att vi inte ska sammankoppla islam med Usama bin Laden.

Broar till muslimer likväl som till judar måste byggas och det ska vara broar av kärlek, som byggs i samarbete med Gud och det är ett brobygge som brådskar, enligt Fader Ibrahim. Men i förhållande till grannen Israel tror han inte på fredsförhandlingarnas ”breda väg” vars syfte han menar är att snabbt nå resultat, men kanske därmed leder till en föga hållbar lösning. Hans vision är en stat för alla, palestinier och israeler, på jämlika villkor. Då skulle också de israeliska bosättningarna kunna vara kvar. Det är ingen lättköpt lösning, snarare ”den smala vägen”, men Ibrahim tror att den är möjlig och att den skulle leda till en mera hållbar fred.

//Kerstin Dahlberg

1) 1-2 % av befolkningen

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

I senaste Palestina Nu publicerade vi en artikel av Nils Petter Hellström om den svenska Israellobbyn, läs den här. Svensk Israel-information har nu reagerat på artikeln här, och med anledning av det skriver Per Gahrton följande kommentar:

Häromåret väckte två amerikanska författare med judisk bakgrund (något som de själva påpekade) debatt genom en bok om den amerikanska Israellobbyn – John J Mearsheimer och Stephen M Walt: The Israel Lobby – and US Foreign policy. Med mängder av konkreta exempel visade de hur stora judiska och sionistiska amerikanska påtryckningsorganisationer utövar ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk Mellanösternpolitik. Det obehagligaste var alla de fall författarna, med omfattande dokumentation, kunde redogöra för där enskilda amerikanska politiker som uttalat politisk kritik mot Israels ockupationspolitik hade fått sina karriärer stoppade genom ingripande av Israellobbyn.

Svensk Israellobby – svagare än USAs
Någon Israellobby av liknande styrka och aggressivitet finns inte Sverige. Jag brukar ta mig själv som exempel. Jag var riksdagsledamot för folkpartiet i mitten av 1970-talet när en av Sveriges mest aktiva och kända Israelanhängare Per Ahlmark var partiledare. Jag hade då redan publicerat min bok Kampen om Palestina, som av Ahlmark stämplades som en ”förolämpning mot det judiska folket”. Men eftersom ingen annan tog hans angrepp på allvar var det heller ingen som gjorde något seriöst försök att stoppa min karriär i folkpartiet på grund av mitt stöd för det palestinska folkets rättigheter. I motsvarande situation i USA skulle jag varit politisk död i folkpartiet och aldrig kunnat bli invald i parlamentet.

Betyder detta att det inte alls finns organiserade påtryckare till Israels förmån, det vill säga en Israellobby, i Sverige? Jo, givetvis finns det det, liksom det finns lobby eller påtryckare till förmån för mängder med andra länder och företeelser, däribland, om man så vill, också en ”Palestinalobby”, till vilken Palestinagrupperna i Sverige (PGS) med stolthet räknar sig. Frågan är bara, hur ser den svenska Israellobbyn ut, vilka medverkar, hur arbetar den, vilket inflytande har den? Allt detta är legitima journalistiska frågor som dessvärre vanliga massmedier inte tycks våga ta i. Därför uppdrog PGS åt en frilansjournalist att försöka hitta svar på den sortens frågor. Vi publicerade resultatet i vår tidning Palestina Nu – vilken inte, som nu hävdas av Svensk Israel-information, är finansierad av statsbidrag utan av medlemsavgifter.

Att Svensk Israel-information på sin hemsida publicerar en kritisk reaktion mot vårt reportage är normalt. Vilken organisation är någonsin helt nöjd med hur den skildras av andra medier? Vad som förvånar är dock att Svensk Israel-informations reaktion ger intryck av att man tycks vilja förneka att man tillhör en Israellobby, som om man själv tycker det är lite skamligt att man ägnar sig åt organiserad påtryckningsverksamhet till förmån för en ockupations- och erövrarstat som dessutom i en färsk FN-rapport anklagats för allvarliga krigsbrott. Visserligen är det i en öppen demokrati lika tillåtet att stödja ockupationsmakten Israel som det är att stödja andra kontroversiella regimer, typ Kuba, Zimbabwe, Kina och Iran.

Varför inte stöd till israelisk fredsopposition?
Det finns dock en annan möjlighet för människor som av olika skäl känner sympati för länder och folk som regeras av odemokratiska eller på annat sätt suspekta regimer. Man kan stödja oppositionen! Så gör idag åtskilliga vänner till Kuba, Zimbabwe, Kina och Iran. Också i Israel finns en opposition. Senast den 2 januari höll den israeliska fredsoppositionen en stor demonstration i Tel Aviv där man uppmanade regeringen att bryta den dödsbringande blockaden av Gaza, att upphöra med de olagliga bosättningarna i Östra Jerusalem, att förhandla med Hamas, bland annat för att genom fångutväxling befria den israeliske krigsfången Gilad Shalit.

Det är en av de största gåtorna beträffande svenska organisationer som anser sig som Israel-vänner, varför de aldrig stödjer den israeliska fredsoppositionen, varför de tvärtom låtsas som om en sådan opposition inte existerar, varför de alltid stöder regimen – hur nationalchauvinistisk och extrem, ja rent rasistisk, den än blir.

Vi förvånas över att Svensk Israel-information föredrar israeliska regimer framför det israeliska folket och prioriterar israeliska förtryckare, ockupanter och krigsförbrytare framför den israeliska fredsrörelsen. Det gör Svensk Israel-information och övriga delar av den svenska Israel-lobbyn till ett apart inslag i floran av svenska solidaritetsrörelser, där praktiskt taget alla andra ställer sig solidariska med folket i respektive länder medan Israellobbyn agerar som den israeliska krigsmaskinens försvarsadvokat.

PGS stödjer Palestinas folk – inte regimer
PGS stödjer varken Fatah eller Hamas, varken Folkfronten eller Jihad. I våra uttalanden och skrifter finns ofta kritik mot inslag i de palestinska grupperingarnas agerande. I min senaste bok, Palestinas frihetskamp, har jag ägnat ett helt kapitel åt ”Palestinas kvinnor – under dubbelt förtryck”, där jag skildrar och stödjer den palestinska kvinnorörelsens kamp mot inte bara den israeliska ockupationen, utan också mot det förtryck de utsätts för av palestinska män. Likt FN och det internationella samfundet erkänner vi PLO som det palestinska folkets legala företrädare, men vårt stöd och allt vårt arbete riktas till det palestinska folket, inte några regimer eller organisationer.

Felaktigheter angående PGS finansiering
PGS skäms inte för att vi gör allt vi förmår för att främja palestiniernas rättigheter i alla tänkbara sammanhang, med alla lagliga och demokratiska metoder vi kan komma på. Vi gör detta med mycket begränsade finansiella resurser. De tvåsiffriga miljonbelopp som Svensk Israel-information påstår att vi får från staten för att bedriva opinionsarbete för Palestina är förstås en ren fantasiprodukt. Vi får miljonbelopp för att bedriva biståndsprojekt i Palestina under järnhårt kontrollerade former, på samma sätt som mängder av andra organisationer, till exempel Svenska Afghanistankommittén.

// Per Gahrton, ordförande i PGS

Amerikanska Internationella skolan i ruiner. Foto: Lisa Norman

Det internationella samfundet har, genom sin passivitet och oförmåga att bryta blockaden mot Gaza, svikit såväl den behövande civilbefolkningen där som sina egna löften och uttalanden. Detta är slutsatsen i en färsk rapport från 16 humanitära organisationer – bland dem brittiska Amnesty International och Oxfam, Svenska kyrkan och Diakonia – om situationen i Gaza ett år efter den israeliska militäroffensiven ”Operation gjutet bly”.

I stort sett alla infarter till Gaza har förblivit stängda, och medan tusentals lastbilar med byggnadsmaterial hade behövts för återuppbyggnaden har endast 41 stycken tillåtits passera. Av över 15.000 palestinska hem som ödelades under attacken – där 100.000 palestinier förvandlades till internflyktingar – behöver 2.870 hus omfattande reparationer, medan 3.540 måste byggas upp helt på nytt. Ytterligare 52.900 hus har mindre skador. Under den nu inledda vintern kommer minst 20.000 palestinier att leva antingen hopträngda hos släktingar och vänner i redan för trånga bostäder eller i tält och tillfälliga ruckel i ruinerna av sina tidigare hem.

Under offensiven förstördes över 30 km vattenledningar och 6.000 vattentankar. Trots att större delen nu reparerats är tiotusentals människor fortfarande beroende av vattenleveranser från hjälporganisationer. Då generatorer inte tillåts passera in i Gaza är trycket i ledningarna inte tillräckligt högt – vilket riskerar tillblandning av avloppsvatten i dricksvattensystemen.

Den militära offensiven lade 18 skolor i ruiner – bland annat den Amerikanska Internationella skolan – medan åtminstone 280 fick skador. Nästan ingenting har återuppbyggts. Undervisningen sker idag på många håll i tvåskift, för att utnyttja befintliga lokaler, och det råder brist på undervisningsmaterial som böcker och papper. Avsaknad av rent vatten och fungerande toaletter försvårar situationen. Likaså saknar sjukhusen utrustning vilket ökar behovet av vård utanför Gaza. Trots detta stoppas hälften av de patienter som söker tillstånd att passera ut genom Eretz checkpoint i norra Gaza. Totalt hindras 73% av patienterna att resa under fler än 7 dagar – något som leder till fördröjda, eller i värsta fall inställda, behandlingar.

Närmare 700 privata företag förstördes eller skadades allvarligt under offensiven. Ungefär 120.000 arbeten har försvunnit, och arbetslösheten är nu officiellt över 40%. Militärfordon har förstört 17% av den odlade marken och växthus, bevattningssystem och pumpar har bombats eller förstörts av bulldozers i stor skala. I en av Israel deklarerad ”säkerhetszon”, som sträcker sig mellan en och två km in i Gaza, tillåts ingen aktivitet, och 46% av jordbruksmarken är nu satt ur spel.

Det internationella samfundet har vid upprepade tillfällen markerat mot situationen i Gaza. Säkerhetsrådets resolution 1860 kräver ett återöppnande av gränsstationerna, och i december 2009 konstaterade EU:s utrikesministrar att ”den fortsatta politiken med stängning är oacceptabel och politiskt kontraproduktiv” och krävde ”ett omedelbart, hållbart och ovillkorligt öppnande av övergångar för flödet av humanitärt bistånd, kommersiella varor och personer till och från Gaza”.

Men inte mycket har hänt. Trots att redan givarkonferensen i mars gav över 4 miljarder dollar till Gazas återuppbyggnad, har EU och FN inte ens fått tillstånd att bygga upp sina egna raserade projekt. Visserligen har uppgraderingen av Israels handels relationer med EU – dess viktigaste exportmarknad – tills vidare uppskjutits, men inga viktigare påtryckningar har gjorts för att få Israel att ändra sin politik. Slutsatsen är, skriver hjälporganisationerna, att det internationella samfundet i praktiken har accepterat blockaden. Världen har svikit, och fortsätter att svika, Gaza.

Vad som nu måste till är, enligt rapporten, ett nytt och mer kraftfullt agerande:

* EU måste uttryckligen ta sig an frågan och i varje kontakt med Israel framföra ett klart, starkt och officiellt krav på fullständigt och ovillkorligt upphävande av blockaden.

* EU:s statsöverhuvuden, utrikes- och biståndsministrar måste, liksom EU:s nyvalda ”Höga representant” för utrikespolitik, besöka Gaza.

* EU bör offentligt deklarera att en eventuell uppgradering av förbindelserna med Israel är helt beroende av framsteg för respekten för mänskliga rättigheter.

* Den misslyckade politiken med icke-engagemang måste överges och politisk dialog inledas med alla palestinska parter.

* FN:s Säkerhetsråd måste se till att resolution 1860 implementeras.

* Biståndsgivare måste kräva kompensation för skador på sina biståndsprojekt orsakade av ”Operation gjutet bly”.

* En konferens med deltagande av undertecknarna av Fjärde Genèvekonventionen måste genomföras för att säkra respekten för konventionen inom det ockuperade palestinska territoriet.

Gunnar Olofsson, Palestinagrupperna, Göteborg

Jerusalem 2009-12-16

I Jenin distriktet på norra Västbanken bor idag ca 8 600 personer i den så kallade Barta´a Sharqiya enklaven vilket innebär att befolkningen är fast mellan gröna linjen och muren då muren byggts inne på Västbanken och inte följer gränsen mellan Israel och Västbanken från 1967.

Det är en total stängd enklav med tillträde till Västbanken via två grindar, en vid Barta´a och en vid Shaked. Invånarna har nu fått så kallade ”rättigheter att vara långtidsbosatta” i enklaven och alla som är över 16 år måste ha ett tillstånd för att vara bosatta i och för att resa utanför enklaven. Utöver Barta´a Sharqiya finns det även ett antal små byar som ligger i enklaven.

Kvinnohälsovård. Foto: Yvonne Fredriksson.

Barta´a Sharqiya (öst) har varit delad från Barta´a Ghabiya (väst) som ligger på den israeliska sidan av gröna linjen alltsedan 1948, men det finns starka sociala, familje- och ekonomiska band mellan de två delarna av byn. 40 % av palestinierna som bor i den östra sidan av byn på Västbanken har israeliska ID kort.

Inga stängsel eller murar stoppar invånare från att korsa gröna linjen in i Israel men de som överträder förbudet riskerar böter och fängelse. Intern rörelsefrihet inne i enklaven är också svårt. Invånare i byn Khirbet Munther al Gharbiya måste korsa en bosättarväg för att nå resten av enklaven. Kvinnor som är från Daher al Malih och som har gift in sig i familjer som bor i byar på andra sidan muren/stängslet har inte möjligheter att besöka sina familjer i Daher al Mahler då de saknar tillstånd för det och varje ansökan till IDFs civila administration och samordningskontor blir ofta nekat. Vid upprepade tillfällen har förklaringen varit att militären har nya riktlinjer och soldaterna vid grindarna har hänvisat enklaven som ”Israel”.

Ginden i Barta´a är egentligen en terminal som påminner om en internationell gräns; med två parkeringsområden, ett stort militärkontor, en metalldetektor, inspektionsområde, en stor grind som kan öppnas och stängas samt två ytterligare barriärer.

Grinden i Shaked är endast öppen vid speciella tider och är endast för gående.

Byarna som tillhör Jenindistriktet har idag dagliga problem med att få tillgång till primärhälsovård, specialiserad sjukvård, skolgång, många hus i närheten av marknaden Barta´a Sharqiya riskerar att demoleras, om byarna behöver någon som ska laga elen, telefonen eller annat måste denna person söka tillstånd från de israeliska myndigheterna och det kan ta flera veckor för att få lov att komma in i enklaven.

Jag besökte Barta´a Sharqiya förra torsdagen för att lära mig om situationen för de som bor i den så kallade ”enklaven”. Jag mötte delar av byrådet som berättade om byarnas problem efter det att muren byggts och de hamnat mitt emellan gröna linjen och muren. Då de tillhör Jenindistriktet finns all service i Jenin såsom, el, telefon, sjukhus, specialiserade läkare, universitet m.m. Byrådet får handskas med allt även om de inte har utbildning till det, de får till och med ta hand om polisärenden då palestinska myndighetens poliser inte får komma in i byn.

Jag var också med vid ett av Palestinian Medical Relief Society’s (PMRS) besök i byn. De håller till i den lilla klinik som byggts med stöd från den palestinska myndigheten.

PMRS mobilklinik. Foto: Yvonne Fredriksson.

PMRS besöker som enda Non Governmental Organisaiton (NGO) Barta´a Sharqiya med sin mobilklinik 4 -5 gånger per månad för att ge primärhälso- och kvinnohälsovård, hälsoutbildning och undervisning i första hjälpen.

Första hjälpen-utbildning. Foto: Yvonne Fredriksson.

Besöken till läkare och hälsoarbetare är gratis men patienterna betalar för laboratorieundersökningar som drivs privat i byn. PMRS har tillgång till de viktigaste medicinerna som behövs och patienterna betalar 3 NIS (6 SEK) för varje sorts medicin de får utskrivet men upp till 40% betalar inget då de är fattiga eller har någon form av funktionshinder.

Hälsoutbildningsmaterial. Foto: Yvonne Fredriksson.

Tidigare kom UNRWA till byn (det finns ca 500 flyktingar från 1948) men de har slutat då de inte går med på att söka tillstånd från den israeliska myndigheten för att få komma in i byn.

MoH driver 12 kliniker i Jenindistriktet inne på Västbanken (Barta´a inkluderat) och ska komma till byn två gånger I veckan. Men många gånger kommer de inte då de inte fått något tillstånd att passera via den välbevakade genomgången vid muren.

Byns privata läkare hyr ett rum på den lilla kliniken och kommer på eftermiddagarna. De tar 50 NIS – 100 SEK för ett besök och det är många gånger för dyrt för patienterna.

Dr. Skafi, ansvarig för PMRS mobilkliniker. Foto: Yvonne Fredriksson.

Att PMRS kommer till byn ses som väldigt viktigt och är uppskattat av byrådet och av de patienter jag pratade med. PMRS mobilklinik besöker även två andra byar som ligger i den så kallade ”Sime Zone”, det är Umm Al Rihan and Dhahr Al Maleh Villages.

/Yvonne Fredriksson, PGS representant i Jerusalem

Läs även andra bloggares åsikter om Jenindistriktet, Gröna linjen, Separationsmuren, PMRS, Israel, Palestina, Ockupation

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det luktar brandrök i byn Yasuf och moskéns fönster står öppna för vädring. Därinne är mattorna delvis sönderbrända och taket svart av sot. Bokhyllan är tömd och på golvet ligger en hög av svarta flagor. Några blad har undkommit lågorna och är ännu läsbara. Det är sidor ur olika skrifter, en del av dem heliga – resterna av ett bokbål.

Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Muhammad Mustafa berättar för mig, att han är född i byn och har upplevt hur livet påverkats av de omgivande bosättningarna (1). Attacken mot den nya moskén en tidig morgon före första bönetimmen är det värsta som hänt och Muhammad kräver ett stopp för sådana handlingar. Men frågan är vem som kan stoppa extrema israeliska bosättare, som ogillar politikernas tal om att temporärt frysa utbyggnaden av bosättningar och lever ut sin frustration genom våldsamma handlingar i palestinska grannbyar. Ingen har gripits för vandaliseringen i Yasuf, men bosättarna misstänks ha utfört den.

Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Männen som samlas i moskén för att visa förödelsen dagen efter dådet är lugna, men jag anar vreden under ytan hos en del av dem. Jag berättar för dem att en hög rabbin bland bosättarna fördömt handlingen och lovat att hjälpa till med återuppbyggnaden, enligt mediauppgifter (2). Det har inte den positiva effekt, som jag tänkt mig.

- Vi vill inte ha deras pengar och vi vill inte se dem här, säger en av männen bryskt.

- Detta är inte enbart en byggnad för oss – det är Guds hus, fortsätter han och vill nog därmed betona för mig, att detta är ett otroligt allvarligt brott. Att en ännu högre rabbin sagt, att den judiska religionen förbjuder förstörelse av religiösa föremål är lönlöst att meddela, inser jag. Männen i Yasuf är inte mottagliga för judiska försoningsgester ännu.

- Om de kan bränna heliga ting i en moské – vad hindrar dem då från att bränna våra hem? undrar en annan man, bror till byns imam.

Händelsen i Yasuf väcker indignation världen över och bl a EU, under svenskt ledarskap, uttalar kritik mot det som skett. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu beordrar gripande av brottslingarna, som också sprayat hotfulla meddelanden på hebreiska vid ingången till moskén. Strax innanför ligger högarna av brända skrifter kvar på golvet och den gamle mannen, som kommer för att be får söka sig till en annan del av moskén.

Foto: Kerstin Dahlberg och Jan Suter.

Under besöket i Yasuf slås jag av parallellen till vad jag dagen innan sett i Förintelsemuseet i Jerusalem (3) – nazisternas eldande av judiska skrifter, hitlertidens bokbål. Senare samma dag har jag hört kristna patriarker och biskopar, judiska rabbiner och företrädare för islam med emfas tala om tro, hopp och kärlek religionerna emellan. Jag har sett dem skriva under ett gemensamt dokument i syfte att främja en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina (4). Det lät så hoppfullt, men nu står jag här mitt i verkligheten i Yasuf.

Jag vill ändå tro att freden är möjlig – även i denna by – och att de ångerfulla rabbinerna och de världsliga ledare som fördömt vandaliseringen, menar allvar med sina ord.

// Kerstin Dahlberg

1. De israeliska bosättningarna Tappuah, Ariel och Rechalim
2. http:// www.maannews.net/eng/Print.aspx?ID=246056
3. Yad Vashem
4. Kairosdokumentet. A moment of truth. A word of faith, hope and love from the heart of Palesinian suffering. www.kairospalestine.ps

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Hon sitter i öppningen till det som knappast kan kallas ett hem och hennes blick är bedrövad. Hon omges av några presenningar som är fästa på metallstolpar. På golvet ligger något mattliknande. Förra året lät de israeliska myndigheterna utplåna det som var hennes senaste hem – ett plåtskjul på cementgrund. Resterna ligger kvar på husgrunden, alldeles intill stängslet till grannarna i bosättningen Karmel (1), där husen påminner om en svensk villaförort. Nu finns en ny rivningsorder, även för det som inte ens är ett tält.

Hon är inte ensam. Drygt tio familjer i byn Umm al-Kheir sydost om Hebron lever med samma hot hängande över sig. Men det är hennes uppgivna och vädjande ögon som plågar mig mest. Jag är på besök tillsammans med kollegor från Hebron och jag kommer troligen inte att träffa denna kvinna mer, men hon kommer att finnas inom mig som ett skavsår. När jag lämnar henne förmår hon trots allt le litet grann då vi utbyter avskedshälsningen ”Ma´a issalaame”, trots att den öppna handen förväntar sig mer än solidaritet i form av enstaka arabiska ord och vänligt menade blickar.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Nästan dagligen kommer rapporter i media om husrivningarna (2) i östra Jerusalem, som pågår i oroväckande takt. Husrivningarna i byarna ute på landsbygden får mindre uppmärksamhet, men drabbar också hårt. För folket i Umm al-Kheir är det ofattbart hur någon kan utföra det destruktiva arbetet.

- Plötsligt är de här en morgon och säger ”Ditt hus ska väck”. De som kommer med bulldozers och slår sönder våra hem menar att de bara gör sitt jobb. Men vad säger de till sina barn om kvällen när frågan kommer ”Pappa vad har du gjort idag?”, undrar Id Suleman, som också fått rivningsorder. Han har själv byggt ett hus till sin familj, men har inte byggnadstillstånd, eftersom hela byn ligger i så kallat C-område. Ett sådant område kontrolleras av Israel och där är det i princip omöjligt att få bygglov, även om marken är ens egen.

Nästan lika utsatta är människorna i byn Fasayel i Jordandalen, där beslut om husrivningar också lämnas då och då. För en månad sen fick sex familjer besked om att deras hem ska bort och det berör cirka 50-60 personer, eftersom familjerna är stora. De som har möjlighet flyttar till andra områden för att slippa osäkerheten och ständigt återkommande soldaträder. Alla har dock inte ekonomisk möjlighet att köpa annan mark och flytta. Här är det borgmästaren Abu Fuad som uttrycker sina kvarvarande bybors frustration.

- Den israeliska regeringen säger att den är demokratisk. För bosättare ordnar de hus, vägar, vatten och elektricitet och sen tar de dit dem som ska bo där. Till oss kommer de med sina rivningsorder och vi har inte rätten att bygga något alls.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Fårbonden Ras som vallar sin boskap på en torr mark utmed vägen i Jordandalen är mera ”cool”. Trots rivningsorder för hans fårstall tänker han inte ge sig av, förklarar han lugnt. Han har ingenstans att flytta till och hoppas nu att ett domstolsavgörande i januari ska ge honom rätten att vara kvar.

Foto: Kerstin Dahlberg.

I Jordandalen liksom i Umm al-Kheir eller i Khirbet Tana, närmare Nablus, försöker invånare med rivningsorder att få sin sak prövad i domstol. Processerna kan vara långdragna och det enda positiva med det är att byborna under tiden kan bo kvar. Men den molande osäkerheten finns där hela tiden. Den palestinska myndigheten ger dem ekonomiskt stöd till advokatkostnader. Annars känner sig de utsatta byborna ibland bortglömda av sina egna styrande. De får oftare besök av israeliska bosättare, soldater och domstolsfolk.

- Häromveckan kom tjänstemän från domstolen och frågade varför vi inte gett oss av ännu, berättar en av fårbönderna i Khirbet Tana. Men vi kommer att stanna kvar tills de förstör husen en gång till, säger han. Efter tidigare rivningar har hus av enklaste slag byggts upp igen, men tillstånd saknas. Även Khirbet Tana ligger i ett C-område.

Jag förmår inte fråga kvinnan under presenningen i Umm al-Kheir vart hon ska ta vägen efter nästa rivning. Inte heller kan jag ta bilden på den människa, vars öde hittills berört mig mest illa, eller av hennes nuvarande tak över huvudet. Bilderna finns inom mig (3)

När vi i skymningen lämnar Umm al-Kheir lyser det ombonat i grannhusen i bosättningen Karmel och i dess luftkonditionerade anläggning för kycklingproduktion. Hos byborna är det mörkt. Elektriciteten har inte nått till dem. Om de alls får bo kvar gör den kanske det en dag – inshallah – om Gud vill.

//Kerstin Dahlberg

1. Den israeliska bosättningen Karmel började byggas på 80-talet. Redan i början av 50-talet köpte byinvånarna, beduiner på flykt från Negevöknen, mark i byn och bosatte sig där.
2. Statistik om husrivningar , www.icahd.org, The Israeli Committee Against House Demolitions.
3. Bilder från Umm al-Kheir finns på http://villagesgroup.wordpress.com, New Demolition Threats in Umm al-Kheir.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

Det ser ut som en vandringsgrupp från Friluftsfrämjandet- en skara människor med ryggsäckar lagom för en dagstur. Men det är en samling israeliska bosättare, som av någon anledning tar en titt på byn Yanoun. Några av de unga männen verkar dessutom tänka sig ett bad i byns vattentäkt.

De har plötsligt kommit gående i dalsänkan med olivträd. De är ett 70-tal personer, de flesta yngre, både män och kvinnor. Vaksamma ögon i byn har upptäckt skaran med vandrare och slår larm till byns borgmästare Rashed. Han är just på väg att köra mig till bussen i Aqraba och vi har precis lämnat byn när mobiltelefonen ringer. Vi tvärvänder och kör i ilfart till gamla Abu Fayez gård. Nästintill på hans hustak står hopen av vandrare och ledaren talar till dem på hebreiska.

Foto: Kerstin Dahlberg.

De börjar genast fotografera oss ekumeniska följeslagare och vi fotograferar dem. Det känns absurt och vore inte ledaren beväpnad med gevär så skulle det hela kunnat vara enbart komiskt.

När gruppen travar iväg mot byns centrum och källa tar vi oss snabbt ditåt och ser hur de börjar utforska Yanouns vattentäkt. Ska de enbart fylla sina vattenflaskor inför fortsatt vandring? Nej, några av de unga männen börjar klä av sig och det är då Rashed ryter till – han har varit med om det här förr och han vet vad de har i tankarna. Ledaren, med geväret över axeln, kommer fram till Rashed och avkräver honom namn – utan att uppge sitt eget. De halvt avklädda uppmanas dock att avstå från badet och får klä på sig innan gruppen vandrar vidare.

Foto: Kerstin Dahlberg.

Det kan ha varit en vandringstur dagen före sabbaten. Eller en visning av omgivningarna för människor, som överväger att flytta till bosättningen Itamar, som omringar Yanoun. Det kan också ha varit en rekognosering inför kommande markbeslag eller attacker. Vilket vet vi inte.

Senare samma dag kommer tre andra vandrande israeler till byn. När de förnekas bad i byns källa går de helt fräckt in på en privat tomt och en av dem klär av sig och tar ett dopp i familjens brunn, en avskräckande syn för kvinnan i huset.

Denna anstormning av badsugna,vandrande israeler ökar oron bland människorna i byn. De har visserligen minnen av mera våldsamma bosättarräder, men aldrig förr har så många bosättare samtidigt kommit till Yanoun. Och att bada i en medmänniskas dricksvatten är också ett övergrepp och en provokation, i synnerhet som israelerna pumpar upp vatten från Västbanken och använder det för eget behov (1). På höjderna kring Yanoun reser sig de israeliska vattentornen mot skyn i varje bosättning medan byborna måste hushålla med det lilla vatten de har och som de verkligen inte vill ha förorenat av badande vandrare.

Foto: Kerstin Dahlberg.

//Kerstin Dahlberg

1. Amnesty International , Okt. 2009, Troubled waters – palestinians denied fair access to water. Thirsting for justice –palestinian access to water restricted.

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Jerusalem, 2009-12-08

French Hill är en av de första israeliska bosättningarna i östra Jerusalem och etablerades i januari 1968. Det är en av de många stora bosättningar som tagit över och bildar två ringar runt staden, en inre cirkel och en yttre som når långt in på Västbanken och helt isolerar det palestinska östra Jerusalem.

Jag bor i French Hill där det fortfarande finns tre små gator med ett 20-tal palestinska hus. I morse då jag vakande vid fem-tiden hörde jag folk som pratade på gatan. Detta är ovanligt, oftast blir det inte livligt här för än runt sju. Jag tittade ut strax innan jag skulle gå till jobbet och såg att polisen var här och fotograferade alla bilarna. Jag gick genast ner för att fråga vad som stod på.

Foto: Yvonne Fredriksson.

Någon eller några, det måste vara bosättare hade under natten stuckit hål på däcken på alla de 17 bilar som stod parkerade på gatan eller i de öppna garage som tillhör husen. De hade också satt flygblad på bilarnas fönster där det stod skrivet på hebreiska att folk ska vara försiktiga. De hade också skrivit på muren till ett av husen, ”det är farligt här, byggande av bosättningar är inte tillåtet”.

Foto: Yvonne Fredriksson.

Polisen tog kort och tog med sig flygbladen från rutorna innan jag hann ta foton. Jag frågade mina grannar om vem som kommer att betala förstörelsen och om de tror att förövarna kommer att hittas och dömas för det de gjort. De rykte på axlarna och sade att antagligen kommer de själva få betala de nya däcken och de trodde inte att polisen kommer att hitta och dra förövarna inför rätta.

Foto: Yvonne Fredriksson.

Bosättarna är väldigt aggressiva sedan en lång tid tillbaka och nu är de förbannade för att den israeliska regeringen ”fryst” byggandet av bosättning för ett tag framöver. Det som hände på min gata är en mindre incident men visar att bosättarna finns överallt. Det var en signal till de som bor här att de inte ska känna sig säkra, mer kan hända, ingen i östra Jerusalem ska veta när det är deras tur att bli drabbade.

Jag liksom mina grannar undrar givetvis om bosättarna ska komma tillbaka och vad de då tänker göra. I mars 2007 skrev jag om hur en av mina grannars hus blev rivet och ingen kunde göra något åt det. Jag kan bara tänka mig hur det känns för folk här på gatan som blivit bortkörda från Lifta, förlorat det mesta av sin mark och nu bara har tre små gator kvar i French Hill.

/Yvonne Fredriksson, PGS

Sverige har en generös asyllagstiftning. Det behövs inte en ny asyllag utan det som behövs är kunniga och erfarna personer som tolkar asyllagen och dess förarbeten. Migrationsverket behöver anställa erfarna jurister och samhällsvetare som också behöver stor kunskap om länders kultur, religion, politik och kunnighet i internationella konventioner och avgöranden. Nu råder det rättsröta på Migrationsverket. Asylprocessen skall gå så fort att personalen inte har tid till att hålla samman asylpraxis. Det som leder till tillstånd på en enhet leder till utvisning på en annan. Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson säger att den nya lagstiftningen gett verket begränsade möjligheter att ge tillstånd. Det är struntprat.

Migrationsverket har självsvåldigt dragit åt tumskruvarna så hårt att de som har behov av skydd inte får det. Verket saknar kunskap om flyktingar och statslösa personers rättsliga ställning. Det är många statslösa palestinier som söker asyl. De kommer från Gaza och Irak  De är redan registrerade som flyktingar hos UNRWA och UNHCR och flyktingskapet har inte upphört. Statslösa palestinier får inte ett effektivt skydd i Irak. Det har UNHCR nyligen dokumenterat. Men ändå utvisar Migrationsverket statslösa palestinier dit. Migrationsverket åker till Syrien och tar statslösa palestinier från Irak på flyktingkvoten till Sverige samtidigt som de utvisar statslösa till Irak. Migrationsverket blundar också för bevis som styrker att det föreligger verkställighetshinder. Det finns röster inifrån verket som säger ”de skall minsann få vänta i fyra år tills utvisningsbeslutet preskriberas”.

Statslösa palestinier från Irak är en samhällsgrupp i Irak som är särskilt utsatt. Som grupp är de så utsatta att de inte skall behöva visa individuella skäl eftersom gruppen har behov av ett effektivt skydd vilket de inte får i Irak.

Jag mötte i Uppsala i förra veckan en grupp statslösa palestinier som fått utvisningsbeslut till Gaza och Irak. En Gazabo berättade att han och hans bror bodde tillsammans i Gaza. Deras hus bombades. De sökte asyl i Sverige där de bor i samma hus. Den ena fick uppehållstillstånd och den andra fick utvisning. De berättade om hur deras familjer nu bor i tält. Vintern nalkas. Matleveranser släpps inte in i Gaza. Gaza är i kaos. ”Vi har slutat att skratta”. En palestinier berättade att en kamrat fick uppehållstillstånd på grund av det svåra läget i Irak och dennes kamrat som kom samma dag till Sverige fick utvisning på grund av att läget förbättrats i Irak. Besluten fattades samma dag.

Asyllotteriet fortsätter. Det är skrämmande. Alltför många är tysta om det faktum att statslösa palestinier från Gaza och Irak har behov av internationellt skydd. Sverige vägrar ge dem skydd och säger samtidigt att vi har en human asylpolitik. Det är struntprat.

/Birgitta Elfström, jurist

Läs även andra bloggares åsikter om Statslösa palestinier, svensk flyktingpolitik, palestinier i Irak, asylprövning

Jag befinner mig just nu på en resa på Västbanken i Palestina. Resan har varit en dröm sedan länge och syftar till att jag med egna ögon får se Israels ockupation och vad den innebär för de som lever under den – palestinierna.

For närvarande bor jag på en gård i Beit Sahour utanför Betlehem. Gården heter Bustan Qaraaqa, Sköldpaddsträdgården på arabiska och är en del i ett projekt för att öka palestiniernas inflytande över sin egen ekonomi, att bli självförsörjande, utan beroende av Israel. Som det är nu är de flesta palestinska bönder beroende av Israel, då ockupationsmakten kontrollerar vattentillförseln till byarna. I Beit Sahour är vatten en bristvara och torkan har slagit hårt mot jordbruken i regionen. Situationen förvärras ytterligare eftersom de palestinska bönderna måste ha tillstånd från Israel för att bygga nya brunnar, tillstånd som ar omöjliga att få. Många bönder måste därför köpa vatten av Israel for att kunna hålla sina grödor vid liv under sommarens extrema torka.

Bustan Qaaraqa, sett från dalen. Foto: Lucinda Andersson.

För att komma runt detta har man startat projektet Bustan Qaraaqa. Bakom projektet står Alice och Tom, båda från England. Som metod använder de permakultur. Målet är att bli helt självförsörjande och att fungera som inspirationskälla for bönder på Västbanken. För att klara vattenförsörjningen tar man tillvara det regn som faktiskt faller och använder det till att vattna träd och grödor. Man har också byggt en komposttoalett för att minimera vattenkonsumtionen. Till hjälp har Bustan Qaraaqa alltid internationella volontärer som alla stannar olika länge. Just nu håller vi på att bygga ett bevattningssystem nere i dalen, för att kunna vattna de träd som ska planteras där. Tanken är att dalen i framtiden ska bli en skog, full av olika träd och växter. Bustan Qaraaqa har också en plantskola för träd som passar det torra klimatet i regionen. I plantskolan odlas växter som en gång i tiden växte vilt på den palestinska landsbygden, men som av olika anledningar har försvunnit. Plantorna planteras sedan runt om på gården och ges bort till bönder i området. Fröna har Tom samlat in under otaliga resor runt om i världen.

Dalen med olivlunden. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är också med och driver två andra projekt; ett permakulturprojekt för organisationen Padia i Beit Sahour, som arbetar med barn och ungdomar, och ett projekt för att hjälpa en man vid namn Abed, som fått sitt hus raserat av israeliska bulldozers. På Padia håller internationella volontärer på att med väldigt små medel bygga upp ett handikappanpassat ekologiskt jordbuk med syfte att få palestinier att redan vid unga år första att permakultur erbjuder ett billigt och hållbart sätt att leva.

Volontärer bygger en handikappsanpassad komposttoalett på Padia.
Foto: Lucinda Andersson.

Abed är en man som fått hela sitt hem raserat av den israeliska armén och som nu bor i en liten grotta på den plats där hans förfäder brukat jorden i hundratals år. Enligt Israel ligger hans mark i Jerusalem vilket innebär att han inte har rätt bo dar, eftersom han inte är israelisk medborgare. Sanningen är att hans mark ligger på ”rätt” sida om den gröna linjen och att han enligt internationell rätt har all rätt att bruka sin egen mark. Abed lever trots detta under ett ständigt hot från israeliska myndigheter som hotar att jämna hans olivträd med marken. Bustan Qaraaqa stödjer Abed, både ekonomiskt och fysiskt, genom att vara där, plantera fler träd och på olika sätt försvåra för israelerna. Just nu håller man på och bygger ett växthus utanför Abeds grotta för att han ska ha möjlighet att odla sin egen mat.

Grottan där Abed bor. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är en inspirationskälla, ett initiativ som visar att det går att leva utan att vara beroende av ockupationsmakten på Västbanken. Att ett hållbart, ekologiskt jordbruk kan fungera som en form av kamp för rättvisa och fred. Den gröna intifadan.

// Lucinda Andersson, som befinner sig på Västbanken, Palestina

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

När vår granne Tamam knackar på den tunga järndörren vet vi att det är allvar. Då handlar det inte enbart om att hon vill sälja oliver eller de rostade mandlarna, som är hennes inkomstkälla, eller ge oss ett fat kåldolmar till lunch. Nej, när Tamam resolut knackar på har hennes vaksamma ögon upptäckt något oroväckande.

Vi bor i byn Yanoun , nordost om Jerusalem och den pastorala idyllen med lerfärgade hus som klättrar på bergssluttningen är betagande. Här bjuder fåraherden på frukost ur sin matsäck och kokar tevattnet i en sotsvart kittel över öppen eld när vi går morgonens ”vaktrunda”. Här sitter Tamams gamla mamma i skuggan under fikonträdet. Det kunde vara den perfekta idyllen, så fjärran den bild av det ockuperade Palestina, som vi känner från västvärldens nyhetssändningar, med Israel-kontrollerade vägspärrar, soldaträder och den kritiserade muren.

Men varför då Tamams uppfordrande knackning på vår dörr en regntung fredag när hela byn tycks vila? Jo, hon har fått syn på två ynglingar, som definitivt inte hör hemma bland byns hundratal invånare. De är ovälkomna besökare från någon av de israeliska bosättningar, som omringar byn och alltmer tar för sig av den mark, som både bosättarna och Yanouns invånare betraktar som sin.

Foto: Kerstin Dahlberg.

De två unga männen kommer på en motordriven fyrhjuling, som inte fungerar helt perfekt. De får motorstopp och vi betraktar på lagom avstånd deras försök att få igång sitt fordon igen. De blir uppenbart störda när de märker, att de upptäckts av andra än de vanliga byinvånarna. Kanske vet de inget om den ständiga, internationella närvaron som byborna fått löfte om för att överhuvudtaget kunna bo kvar. Kanske låter de oss se deras gevär mest för att visa sig modiga och tuffa. Motorn startar och de drar iväg mot nordöstra dalen och faran är över för den här gången. Deras egentliga ärende får vi inte veta, men byn har utsatts för trakasserier i många år och här vet man aldrig vad ett bosättarbesök kan leda till.

Bosättarna kommer inte var dag, men bosättningarna ligger där hela tiden och påverkar livet i byn.

- Vi bor som i ett fängelse, säger Rashed, Tamams bror och tillika byns borgmästare. Här finns inte muren, men en osynlig mur, som ingen byinvånare vågar ta sig över och som inte ens fåren och getterna får passera. Byborna vet och lär oss nykomlingar var dessa osynliga gränslinjer går – hit men inte längre.

- Vad kan hända? frågar jag Rashed.

- De kan kasta sten, skjuta eller hämnas genom nya trakasserier i byn, är svaret.

Och jag förstår att det inte är värt priset, vare sig för byborna eller mig, att som hemma i byn i Skåne, med nyfiket sinne trava på i naturen för att upptäcka nya stigar, nya vyer. Här kan en linje mellan ett ensligt mandelträd och ett hönshus utgöra en livsviktig gräns, trots att den är osynligare än en spindeltråd. För get- och fårbönderna betyder det, att djuren hela tiden måste vaktas och att odlings- och betesmarkerna har krympt radikalt, foder måste köpas och inkomsterna har minskat.

På höjden alldeles ovanför byn ligger en av bosättarnas stora byggnader för kycklinguppfödning. När det är vindstilla kan vi svagt höra de små livens kvitter därifrån. På höjden mittemot byn kan vi se deras vinodling i en trekant med terrasser. Enligt Rashed blir den större och större, kommer allt närmare byn och de marker, som byborna brukade odla på, men som nu ligger övergivna….bortom mandelträdsgränsen.

Vems är marken – Yanoun-bornas eller de ortodoxa judarnas i bosättningarna kring Yanoun? Den är vår, säger de båda. Folket i byn hävdar att deras familjer bott där och brukat marken i generationer medan bosättarna hänvisar till Bibeln (1). Men staten Israel, som tillkom 1948 och valdes in i FN, är likställd med alla andra medlemmar och nutida folkrätt godtar inte bibliska argument som lagligt gällande (2).

Men en dag når nog vinodlingen fram till mandelträdet.

Foto: Kerstin Dahlberg.

/Kerstin Dahlberg

1. www.shechem.org. Bosättningen Itamars hemsida
2. I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter. Kap 14, Folkrätten och Palestina, Agneta Johansson

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).