För ett par månader sedan läste jag i Göteborgsposten en debattartikel av Jan Björklund och vår EU-minister Birgitta Ohlsson. Artikeln, som var rubricerad Därför bör EU inte erkänna Palestina, har fått större betydelse för svensk utrikespolitik än jag då kunde befara. Folkpartisternas uppfattning blev nämligen den som ledde till att Sverige häromdagen röstade nej till palestinskt medlemsskap i FN:s organ för utbilding, vetenskap och kultur. Sverige
hamnade därmed på samma linje som bl.a. Israel och USA. Endast 14 av 173 närvarande
länder röstade nej. Flera europeiska länder däribland Norge, Frankrike och Spanien stödde
den palestinska ansökan.

Jan Björklund hävdade i en kommentar efter omröstningen att de fyra alliansledarna varit
överens och beslutat om att Sverige skulle rösta nej. Centerns Annie Lööf tycks därmed gått emot centerstämman, som uttalat sig för en palestinsk stat, vilket HN i en insiktsfull ledare för ett tag sedan (20/9) gav uttryck för. Att kristdemokraternas Göran Hägglund, går på Israels linje kan inte förvåna någon. Reinfeldt tycks ha lyssnat mer på Björklund än sin egen Carl Bildt, som ju för inte så länge sedan upphöjde palestinernas representant i Sverige till ambassadör (icke utan protester från Folkpartiet).

Birgitta Ohlsson den andra undertecknaren av GP-artikeln var den som ledde den svenska
UNESCO-delegationen. Ohlsson är verksam i Samfundet Sverige-Israel, en proisraelisk
lobbyorganisation som i alla sammanhang försvarar Israel t.o.m. när det gäller brotten mot
internationell rätt. Det kan gälla den olagliga muren som Israel byggt på palestinskt område, den israeliska bosättningspolitiken, som innebär att man i strid mot Genèvekonventionen flyttat en halv miljon israeler till palestinskt område eller blockaden av Gaza.

Israels regering jublar naturligtvis över Sveriges nej, de har inte många vänner kvar bland
världens länder efter åratal av trots mot konventioner, FN-resolutioner och domstolsutslag. Men i andra delar av världen tappar Sverige nu det goda rykte man genom åren skaffat sig då man stått upp för mänskliga rättigheter och demokrati.

Det är stor skam att de mest proisraeliska politikerna ska få diktera svensk mellanösternpolitik. Samtidigt är det naturligtvis mycket glädjande att Palestina nu är
fullvärdig medlem i UNESCO och att en överväldigande majoritet av världens länder är på
väg att stödja Palestinas rättmätiga krav på att få bli FN:s 194 medlemsstat.

Christer Sandberg
Varberg

Foto: Margareta Sjöberg

Idag är det den 21 september och datumet för Palestinas ansökan om medlemskap i FN närmar sig. Församlingen öppnade igår 20/9, förslaget läggs på fredag 23/9.

Redan i går kunde vi se hur rabiata bosättare på Västbanken mobiliserade sig för maktdemonstrationer utanför Nablus.

Enligt Natan Shacher i DN idag, pågår attacker mot byar på landsbygden genom att bosättarna sätter eld på betesfält och åkrar, trakasserar bybor genom att förstöra hus och hota dem. Förmodligen för att få palestinierna att gå till motangrepp och därmed ”göra bort sig” inför FN omröstningen.

Foto: Anna Danielsson

I förrgår var Anna och jag med PMRS mobila klinik i södra Palestina. Vi besökte en beduinby utanför staden Yatta, nära byn Susiya. Beduinbyn heter också Susiya, – den israeliska bosättningen som ligger 400 m bort över fältet har också tagit namnet Susiya (!?). Ca 1 km söderut ligger barriären/muren, ytterligare 2 km söderut ligger den officiella gränsen från 1967 mellan Västbanken/Palestina och Israel.

Foto: Margareta Sjöberg

Vi blev hembjudna till en kvinna i byn. Det var bara det att hennes hus inte fanns mer.

Några dagar tidigare hade ett par bosättare kommit med hundar omkring 01.30 på natten, satt eld på ett bildäck och slängt det på tältduken. Familjen låg och sov, men hann rädda sig ut.

-” Tur att gastuberna till köket stod utanför huset”, sa kvinnan lakoniskt och bjöd på te.

Foto: Margareta Sjöberg

I städerna som ligger i area A har man slagit upp stora affischer med hopp om att FN ska godkänna ansökan om att Palestina ska bli medlemsstat 194. Över hela Västbanken area B och C, kan du se israeliska flaggor i sällskap med flaggor som propagerar för att bosättarna ska skaffa sig tränade hundar. Tränade för vad?

Margareta Sjöberg

Enligt Google maps är det 22 km och tar 27 minuter att ta sig mellan Ramallah och Jerusalem med bil eller buss.

Jag  är nu i Palestina på projektuppföljning för Palestinagruppernas stöd till Palestinian Medical Relief Society (PMRS), och två dagar i rad har jag åkt buss från Ramallah till Jerusalem. Bussen slingrar sig fram genom Ramallahs gropiga, smala vägar fram till vägspärren i Qalandia. Den åtta meter höga muren reser sig framför bussen och jag ser de grå höga utsiktstornen med israeliska soldater.

När bussen ska åka genom vägspärren måste passagerarna stiga ur och gå genom en terminal där alla kontrolleras. Alla palestinier klev ur bussen, men en äldre kvinna med västerländskt utseende som kunde bra arabiska, sa åt mig och två unga japaner att vi kunde sitta kvar i bussen. In klev två israeliska soldater med automatvapen och skulle kolla oss. Dom frågade japanerna om de kunde arabiska. Ja, svarade de. Ni får inte sitta kvar, ut ur bussen för en extra kontroll. Jag kan ju inte arabiska och fick den här gången sitta kvar i bussen när den passerade vägsspärren och inväntade passagerare så att bussen kunde fyllas.

Nästa dag tyckte jag det var bäst att stiga ur bussen vid Qalandia och gå genom vägspärren på samma sätt som palestinierna. Där stod jag tillsammans med några hundra palestinier, mest ungdomar på väg från skolan, och tittade på när samma soldater med automatvapnen gick in i alla bussar som passerade vägspärren och såg till att ingen var kvar på bussen. Tre personer i taget släpptes igenom gallergrindarna med 3-4 minuters mellanrum för kontroll av bagage, id-handling och för vissa palestinier  också fingeravtryck. Är det alltid så här? frågade jag tjejen som var på väg från skolan. Ja, sa hon. Efter 1 timme och 10 minuter var jag genom vägspärren och kunde forsätta med bussen till Jerusalem.

Google maps har fel om tiden det tar att åka buss mellan Ramallah och Jerusalem. Det tar en timme och 45 minuter och en massa förödmjukelse,  åtminstone om man erkänner att man kan arabiska eller är palestinier.

Anna Danielsson

Foto: Yvonne Fredriksson

I går kväll samlades flera hundra, minst 400, palestinier från lägret på flickskolans skolgård.

Alla var finklädda, från bebisar till mycket gamla, barnen viftade med flaggor och skolbarnen hade banderoller i kofiamönster över axlarna.

En scen med kulörta lampor hade byggts upp. Bakgrunden var först svart säckväv, men under själva föreställningen monterades en jättelik duk upp där alla aktiviteter i centret visades. Den hade inte blivit riktigt klar i tid. På ömse sidor av scenen satt alla högtidliga ungdomar som skulle ta emot diplom för att de tagit ”studenten” i våras.

Foto: Anna Danielsson

Festivalen inleddes med tal där bland annat PGS tackades för stödet till Aktivitetscentret, för utan PGS hade det inte funnits något center för barn och unga i lägret sades det. Hundra ballonger i de palestinska färgerna släpptes upp (bra mycket trevligare än det traditionella skjutandet i luften) och sedan framförde barn och ungdomar från centret upp sina vackra, roliga och entusiastiska förmågor. Dabkedans, akrobatik, en fantastisk rapp, karate och diktläsning bla.  –allt till dånande musik som fortfarande ringer i våra öron. Hela skolgården klappade med och alla såg så stolta och glada ut över lägrets barn

Foto: Anna Danielsson

Senare fick vi gå upp på scen och ta emot stora placketter med tack för PGS insatser genom åren. Vi tackade och sade att vi hoppas och tror att vi snart kan få säga Mabruk Filastin, Grattis Palestina – till en egen självständig stat.

Foto: Yvonne Fredriksson

Anna Danielsson, Yvonne Fredriksson och Margareta Sjöberg

Foto: Margareta Sjöberg

Här på västbanken är det lugnt, lugnt, lugnt – på ytan. Alla pratar om vad som ska hända 20 september. Spänningen är stor, igår när vi var på möte sa Amjad att det finns en tideräkning, ”före 20 september och efter 20 september”. Rykten florerar och alla VET att bosättarna har utbildats och utrustats med bland annat tårgasgranater och hundar.

Yvonne och jag påminner oss om hur det var när vi för många år sedan hade möte med en bosättare från Shilo (nära Sinjil på Nablusvägen) som satt i Knesset. Han sa – ”att om det utropades en palestinsk stat, så hade de vapen – mycket vapen, långt mer än vad den israeliska staten kände till och de tänkte inte tveka att använda dem”. Vad som är sant i dag är i alla fall att bosättarna söder om Nablus kastat sten på palestinska bilar.

I kväll, torsdag 15 september ska vi delta i stora festligheter i allaktivitetscentret i Askar camp, Nablus. Alla barn ska visa upp sig och de aktiviteter de deltar i. När jag var där i förrgår såg jag hur de förberedde sig, akrobatik, dabkedans, teater m.m. och jag ska hålla tal, -gulp.

Något nytt som jag blev mycket glad för att se i tisdags, var att de börjat med sport, på barnens begäran. Förra året hade de ett Maratonlopp runt lägret och detta blev den tändande gnistan. Pojkarna spelade fotboll redan tidigare, men nu kom flickorna och krävde att också få spela fotboll. Amjad var i Frankrike med dansgruppen och tiggde där ihop 20 fotbollar, barnens föräldrar gav bidrag till västar och så var det i full gång. Saleh, en av de unga volontärerna fick
ansvar för sport och satte igång med strukturerad fotbollsträning. I den enkät vi företog i somras var det klart uttryckt att detta var något barnen ville ha mer av.När jag var där såg jag ett fotbollslag med flickor i 12 års åldern som tränade på den intilliggande skolgården. Jätteenergiska och engagerade. Flickorna har blivit så duktiga att fyra av dem är med i det ”Palestinska landslaget” som består av flickor från hela Västbanken. Så roligt att se.

Men efter festligheterna i kväll får vi, Yvonne, Anna D och jag raska på hem till östra Jerusalem så att Tahas bil inte blir stenad.

Margareta Sjöberg

Äntligen har jag fått tillfälle att åka tillbaka till Hebron för att besöka den enda kvarvarande palestinska fabriken som producerar Kofior. Resan blev av tack vare två tjejer från Bagdad Café i Stockholm som är här för en planeringsresa inför ett samarbetsprojekt mellan svenska och palestinska unga kvinnliga poeter som ska påbörjas under hösten. Vi har haft kontakt med varandra via mail inför deras resa och jag har hjälpt dem med tips och lite idéer.

Vi åkte tidigt på förmiddagen för att hinna med att träffa Nasrin som arbetar på TIPH (Temporary Internaitonal Precens in Hebron), besöka ett palestinskt/franskt kulturcenter för ett eventuellt samarbete inför en kulturafton med uppläsningar av palestinska och svenska poeter och att ta en tur i Gamla Stan innan vi åkte till fabriken.

På väg till Hebron såg vi alla bosättningarna som växer och blir större och större, de ligger som ett bälte hela vägen från Jerusalem till Hebron och ger inget utrymmer för de palestinska byarna att växa eller expandera. Från Hebron kom ett tiotal stora militärfordon och jag tror att en del av alla de över 100 arresterade palestinierna som militären tagit under natten satt i dessa fordon på väg till någon interneringsplats.

Bosättningarna längs vägen från Jerusalem till Hebron byggs ständigt ut

Efter det terrordåd som hände i Eilat, som ingen vet om det var palestinier som utförde det, har arresteringar skett över hela Västbanken och i Jerusalem och Gaza har som vanligt utsatts för bombningar. Palestinier i Gaza skjuter som svar raketer mot södra Israel. Nu har förhandlingar om eldupphör inletts och jag hoppas att det leder till någon slags överenskommelse. Alla dessa civila som lider och dör känns förskräckligt.

Jag gick inte med på rundturen i Hebrons Gamla stad utan åkte ensam till fabriken och där dånande de gamla maskinerna och verksamheten var i full gång. Den gamle mannen som startade fabriken satt i en fåtölj och följde allt som händer, men är idag för trött för att göra något arbete, nu sköter sonen ruljansen. Sist jag var på besök var han fortfarande en piggelin men har nu åldrats rejält. Men han ville gärna prata, så vi hade en liten pratstund om ditt och datt medan sonen plockade ihop alla Kofior som jag ska se till att få hem till Sverige till försäljning.

Yvonne Fredriksson

Hans har jag träffat vid tre fyra tillfällen då jag varit på besök hos min vännina eller på någon sommarfest  i Arild på Kullahalvön i Skåne. Hans bor året om i Arid som under vinterhalvåret har ca 300 invånare men som under sommartid går upp till 3 000. Han fiskar med egen båt precis som hans morfar gjorde och som nu även hans kusin Björn gör. Hans är även fiskeexpert och har jobbat i olika länder i Afrika på uppdrag av FN. Då vi träffats har jag berättat om att jag bor och arbetar i Jerusalem och jag har pratat om att han borde komma till Gaza för att titta på fiskarnas situation där. Han har tyckt det låtit intressant men sedan har det inte blivit något.I förra veckan var jag i Gaza med Anna Wester för att träffa PGS samarbetspartner GCMHP och även ha möte och prata med unga aktivister. När vi satt på hotellets veranda och drack juice och kaffe tyckte jag mig känna igen en person som satt vid ett bord längre bort men slog bort det, sade till mig själv att jag ser fel. Till sist gick jag fram till hans bord och sade ”ursäkta, du är väl svensk och kusin till Björn”? Ja, sade han och sken upp och sade, hej på dig, nu är jag här! FN organet FAO har sedan länge stött fiskarna i Gaza på olika sätt men aldrig haft någon fiskeexpert inblandad i sitt arbete. Men nu kände de att det var dags och tog kontakt med Hans och frågade om han ville göra ett konsultuppdrag för dem. Han kom till Gaza och har pratat med fiskare, varit med dem ute på fisketur och då sett de israeliska patrullbåtarna som ser till att båtarna inte går längre ut  än de  sjömil som Israel bestämt, skulle de göra det blir de beskjutna. Han har också tittat på fiskodlingar i Gaza men även i Jeriko på Västbanken. Imorgon åker han hem utan att ha sett  Jerusalem eller Betlehem. Både igår och idag skulle jag ha guidat honom i Gamla stan men det fick vara, igår var det möte till sent och ikväll ska han göra en PowerPoint-presentation som diskussionsunderlag för ett möte i morgon förmiddag med FAO innan färden går till flygplatsen för hemfärd via Köpenhamn.Vi hann i alla fall att träffas en liten stund nu ikväll så att hans kunde överlämna den fisk han köpt  till mig i Gaza. Det är en fisk som heter  Mullet på engelska och Mulle på svenska, det  är en saltvattenfisk som är vanlig i Medelhavet och ansågs under romartiden som en lyxfisk. Den förkommer även sällsynt i Sverige. Fisken jag fick är saltad och ska läggas i blöt innan man tillagar den, det ska bli spännande, men jag behöver nog få hjälp av någon kunnig palestinsk vän både med att tillaga och äta upp den.

Text och foto: Yvonne Fredriksson

Ibland lyckas man glömma dem, eller hellre förtränga, för de finns överallt och dyker upp när man minst anar det. Idag var en sådan dag då soldaterna helt plötsligt dök upp med kontroller på minst tre ställen på min resa från French Hill och kontoret i Beit Hanina.
Bussen med 20 passagerare stoppades av en militärbil och en kvinnlig soldat kom in i bussen och tog allas ID kort för att sedan gå och kolla mot myndigheternas dataregister för att se att ingen som inte har tillåtelse att vara i Jerusalem hade smitit in. Kontrollen tog 15 minuter och som tur var hade alla rätta papper med sig, om inte hade chauffören som taget med en illegal person på sin buss kunnat råka illa ut.På vägen mot Beit Hanina och på vägen ser jag två kontroller till. Ingen i Jerusalem eller på Västbanken kan röra sig någonstans utan rätt papper, rätt ID kort och rätta tillstånd. Har dom det kan de få vara i Jerusalem om de har blått ID kort, om de har grönt kan de få komma till Jerusalem efter att ha sökt tillstånd. Personer i Ramallah och Betlehem som arbetar i Jerusalem får trots att de har tillstånd köa i timmar varje dag vid de stora checkpointarna och de som bor på Västbanken har också checkpoints, vägspärrar och flying checkpoint överallt. Bönder som ska ut till sina åkrar måste och på många platser ha tillstånd till detta samt passera en låst grind med soldater vid speciella tidpunkter på dagen.
Efter fem år på plats i Palestina har jag sett palestiniernas tålamod med allt som försvårar deras dagliga liv och undrar ofta hur länge de ska stå ut.
Text och foto: Yvonne Fredriksson