Ur Palestina Nu 2/2009

Muhammed Abu Hashi vet inte riktigt hur det kom sig att han började spela kontrabas. Kanske var det ingen annan som vågade ta sig an den, när en orkester skulle bildas på kultur- och ungdomscentret i New Askar Camp i Nablus. Han spelade i två år, trots att han snart upptäckte att kontrabasen är krävande. Till och med han, som är lång och gänglig, hade svårt att hantera det stora, otympliga instrumentet. Så när en fransk musiklärarinna besökte Askar och uppmuntrade ungdomarna att pröva nya instrument valde han det minsta han kunde hitta: en flöjt. Han visste genast att han hade hittat rätt.
– Efter ett tag åkte hon tillbaka till Frankrike, men flöjten stannade här, säger Muhammed med ett snett leende.

Han försökte hålla liv i sina kunskaper och öva på egen hand, men det var svårt att utvecklas utan en lärare. Det dröjde emellertid inte länge innan centret inledde ett samarbete med Edward Said National Conservatory of Music i Ramallah. Musiklärare kom till lägret och hjälpte orkestermedlemmarna vidare.

Till en början spelade Muhammed visor och europeiska melodier, men snart kunde han gå vidare till den arabiska musiken, vilket han tycker mest om att spela. Han tränar med orkestern varje fredag, och de har redan haft flera konserter.

Musikverksamheten är bara en av många aktiviteter på kultur- och ungdomscentret i New Askar Camp, där PGS är en av de största bidragsgivarna.
– Vi har biblioteket och datorteket, scouterna och sommarlägren, konst- och dramagrupper, musik, dans, sport, samtalsterapi, kurser i engelska, franska, demokrati och mänskliga rättigheter, och workshops för kvinnor, berättar centrets ordförande Amjad Reafai, och ser ut som om han glömt något – och det har han förmodligen, för det är svårt att hålla reda på allt som pågår i centret i Askar. Där finns också ett dagis, och ett rehabiliteringscenter för funktionshindrade. Behoven är nästan ändlösa.

Livet har aldrig varit lätt i de palestinska flyktinglägren, men människorna i New Askar Camp möter särskilda svårigheter eftersom det aldrig fått officiell status som flyktingläger. Det innebär bland annat att invånarna där inte har rätt till hjälp från UNRWA, det FN-organ som arbetar med de palestinska flyktingarna. Innan kultur- och ungdomscentret öppnade fanns det till exempel inga aktiviteter för barnen och ungdomarna.

Initiativtagarna Amjad Refai och Yousef Serrah hade precis som så många andra unga palestinska män suttit i israeliskt fängelse under den första intifadan, och när de kom ut visste de att de ville göra något för ungdomarna i lägret och visa dem andra sätt att kämpa mot ockupationen.

Med stöd från PGS byggde de först ett bibliotek, och gradvis utökades verksamheten. I dag besöks centret av 2 000 ungdomar som deltar i de olika aktiviteterna, flickor och pojkar tillsammans, vilket är långt ifrån någon självklarhet i det konservativa Nablus. På en ny sportklubb som öppnat i lägret är till exempel bara pojkar välkomna. Men på kultur- och ungdomscentret genomsyras all verksamhet av principer om jämlikhet och demokrati. Därför får också de funktionshindrade barnen delta i alla aktiviteter, på samma villkor som de andra barnen, och det är i huvudsak kvinnor som anställts.

Men det är inte bara de traditionella värderingarna i lägret som kultur- och ungdomscentrets ledning fått kämpa mot; de största problemen kommer utifrån – från Israel. Sedan den första intifadan har Nablus varit en av de platser på Västbanken där motståndet mot ockupationen varit som starkast. Den israeliska armén gör fortfarande nästan dagliga raider i lägren, och stridsflygplanen mullrar ständigt i himlen. Fyrtio ungdomar från lägret sitter just nu fängslade. Killen som ansvarar för kultur- och ungdomscentrets scoutgrupp är en av dem. Somliga kommer att få sitta i tiotals år.
– Det finns många problem i lägret, konstaterar Amjad. Vi skapar allt det här under dagarna, men sedan kommer israelerna på natten och förstör allting. Vi ger barnen undervisning i fred, demokrati och mänskliga rättigheter, men på nätterna får de uppleva något annat.

Soldaterna är det starkaste minnet från Muhammed Abu Hashis barndom.
– De kom hit hela tiden, och vi kunde inte ta oss härifrån, berättar han och visar med händerna hur litet Askar är, och hur soldaterna kom från alla håll.

Det var en barndom utan många glädjeämnen, och han minns fortfarande hur glad han blev när kultur- och ungdomscentret öppnade i sina nuvarande lokaler år 2000. Då var Muhammed elva år.
– Det första sommarlägret… det glömmer jag aldrig.

Centret blev en ljuspunkt. En plats där det gick att vara barn. Det var också en plats att hålla till, i stället för de farliga gatorna. Det gick knappt en dag utan att han gick dit efter skolan. I dag är han volontär och hjälper själv till med de yngre barnen.
– Vi ger honom en chans att bli en ledare, inflikar centrets aktivitetskoordinator Naser Abu Zer och ger Muhammed en stolt klapp på axeln. Om två tre år kommer han att sitta i styrelsen, och Amjad, Yousef och jag kan gå och lägga oss.
Den nya satsningen på dans och musik kom från den äldre generationen i lägret, förklarar Naser.
– Palestina har en rik historia och traditioner som vi måste respektera. Vi pratar så mycket om Jerusalem och vårt land, men vi får inte glömma att vi också har något annat: våra sånger, vår dans och vår kultur. Det måste vi få barnen att förstå.

Därför bildade de orkestern, och en dabke-dansgrupp med mer än femtio ungdomar som uppträder i traditionella folkdräkter. Men dansen och musiken handlar naturligtvis inte bara om att bevara de palestinska traditionerna, utan också om barnens välbefinnande, och livsglädje.
– Om vi talar så är det om politik – vi till och med äter politik, suckar Naser uppgivet. Vi måste låta barnen få uppleva något annat, och de kan det genom dansen och musiken.

Amjad håller med.
– Det är vårt sätt att visa barnen att det finns annat i livet än krig. Som dans och musik. Jag tror att det kan förändra deras sinnen. Och dansen och musiken lär dem att arbeta tillsammans, som ett team. Det är viktigt.

Naser har en dröm om att dansen och musiken på sikt kanske kan förändra lägret.
– För några år sedan fanns det inga datorer i Askar, men vi skaffade det här datorrummet, och nu finns det datorer i många hem. Så om vi fortsätter med orkestern i fem år till kommer vi kanske att ha många musiker och finnas instrument i varje hem.

Men satsningen på musik och dans riktar sig inte bara till barnen i Askar, utan också till omvärlden. Dabkedansarna har inte bara uppträtt på Västbanken, utan också i Europa.
– De flesta vet inte att palestinierna har ett rikt kulturliv, säger Naser. Det enda folk i Europa känner till är intifadan, våldet, stenarna… Vi måste försöka förändra den bilden av palestinierna. Om vi lyckas med det kan viktiga saker hända.

Han berättar att de unga folkdansarna och musikerna från Askar reser till Europa med ett budskap.
– Vi vill att de ska se de palestinska barnen, och se deras dröm. Precis som dansen handlar den om frihet. Vi dansar för frihet och demokrati, för de fängslade och de döda.

Muhammed var en av dem som fick möjlighet att resa till Frankrike, Tyskland och Luxemburg på en tre veckor lång resa med dans- och musikgruppen i februari förra året. Det var första gången han var utanför Palestina, och han såg genast att livet är annorlunda i Europa.
– Där fanns inga soldater eller vägspärrar. Man kunde åka mellan Luxemburg och Tyskland i bil. Det är inte som här, där vi inte ens kan ta oss till Ramallah.

Som en del i detta kulturutbyte har kultur- och ungdomscentret också försökt få utländska besökare att komma till Askar.
– Vi vill visa dem hur vi lever, och hur vi lider, berättar Amjad.

Genom ett nytt ”solidaritetsturistprojekt” har besökare från framför allt Europa fått bo hos familjer i lägret. Tanken är att det bara är genom att sova och äta med dem och dela deras liv, som de verkligen kan förstå hur palestinierna har det. De har dessutom öppnat ett litet vandrarhem i Askar, där besökare får bo mot en liten avgift. Såväl unga som gamla och till och med en del familjer har ”turistat” i lägret. Många volontärer kommer också för att delta i sommarlägren, eller för att undervisa på centret.

Muhammed tycker att det är bra att människor från andra länder kommer till lägret. Han vill gärna visa besökare runt, för även om det är fattigt och människorna har det svårt är det hans hem. Även om hans ögon lyser när han talar om Eiffeltornet, och även om han rodnar lite när Naser retar honom för hans ”flickvän i Luxemburg”, så vet Muhammed att det är i Askar han vill leva. Och förhoppningsvis fortsätta med sin musik.
– Jag kanske kan bli som Beethoven, säger han och ler blygt. Varför inte?
Palestina Nu