Konflikten påverkar varje del av det dagliga livet för palestinierna. Alla lever i osäkerhet när det gäller liv och hälsa, alla påverkas av den katastrofala ekonomiska situationen och alla påverkas känslomässigt av att leva i en svår och osäker situation där det är svårt att se några tecken på att framtiden skulle bli bättre.

Osloavtalet innebar att Västbanken och Gaza delades i tre olika områden. Områdena A, B och C. Östra Jerusalem är, enligt Israel, annekterat – det vill säga att området är att betraktas som erövrat. Detta strider mot internationell rätt, och annekteringen är därför inte erkänd av de flesta länder.

Sedan våren 2002 är i stort sett hela området A och B återockuperat av Israel. De olika palestinska områdena är skilda från varandra genom olika former av militära avspärrningar. Palestinier kan inte förflytta sig mellan dem utan särskilt tillstånd från israeliska myndigheter.

Sedan den andra Intifadan startade har det blivit mycket svårt, under långa perioder helt omöjligt, för palestinier på Västbanken och Gaza att förflytta sig mellan olika områden. Det stora antalet israeliska militära avspärrningar, innebär att palestinierna varken kan röra sig mellan olika palestinska områden, eller komma in i Jerusalem eller Israel. Inte heller transporter kommer fram. Det fanns omkring 300 israeliska militära vägspärrar – checkpoints – på Västbanken och Gaza. Antalet varierar hela tiden.

Byggandet av den s.k. säkerhetsmuren försvårar dessutom den palestinska rörligheten genom att den skär av många samhällen från kontakten med resten av Västbanken och förvandlar dem till isolerade enklaver. Palestinier som lever mellan muren och ”gröna linjen” (gränsen mellan Västbanken och Israel) är avskurna från kontakten med arbetsplatser och skolor, liksom från hälso- och sjukvård och annan social service. Stora palestinska landområden som hamnat på den israeliska sidan av muren är fruktbara odlingsområden. Muren inringar också en del av de viktigaste vattenreservoarerna i regionen.

(Källa: Ett land, två folk)