Militärt: Israel har ett starkt försvar och kan mycket snabbt mobilisera ett stort antal soldater. Obligatorisk värnplikt gäller för både män och kvinnor. Män tjänstgör i tre år och kvinnor i två. Kvinnor får dock inte ingå i alla förband. Kvinnor över 24 år, gifta kvinnor och kvinnor med religiösa hinder undantas värnplikten.

Internationella bedömare anser att Israel har kärnvapen med Israels regering har varken bekräftat eller dementerat detta. Israel har dock deklarerat att landet inte tänker vara först med att använda kärnvapen vid en eventuell konflikt. Israel har inte skrivit på avtalet om icke-spridning av kärnvapen.

Fredsprocessen och avtalen med Israel bygger på att den palestinska myndigheten hjälper till med att garantera Israels säkerhet. Därför måste det finnas ett starkt palestinskt polisväsen. Israel har emellertid fortfarande ansvaret för yttre hot. Interimsavtalet från 1995 säger att den palestinska myndigheten får ha 30 000 poliser med huvudsakligen lätt beväpning, och i verkligheten är poliserna fler, kanske ca 40 000; ingen vet det exakta antalet. Detta innebär en mycket hög polistäthet. Polisen och säkerhetstjänsten är rekryterad dels från den palestinska befrielsearmén, kopplad till PLO och tidigare stationerad i Egypten och Jordanien, dels från aktivister under Intifadan.

Ekonomiskt: Israel har en blandekonomi med statlig, kooperativ och privat företagsamhet. Landet har inte mycket naturtillgångar och har därför koncentrerat ekonomin på jordbruk och på en tillverkningsindustri med importerade råvaror. Det har varit en framgångsrik satsning. Israel är idag en modern högteknologisk industristat; Mellanösterns mest industrialiserade.

Servicesektorn har emellertid kommit alltmer i förgrunden. Under 1990-talet upplevde Israel en hög ekonomisk tillväxt och lyckades 1999 uppnå en beräknad BNI som var 88 procent av OECD: s genomsnitt. År 2001 försämrades däremot ekonomin något på grund av den politiska situationen.

På grund av att Israel haft som politik att integrera Västbanken och Gaza i Israels ekonomi är de näst intill totalt beroende av Israel. Sedan 1967 har importen från Israel uppgått till ca 90 procent av den totala importen och exporten till Israel till ca 70 procent av den totala exporten. En stor del av denna handel är återexport, dvs. Israel utgör en sorts mellanled då all handel måst gå genom Israel.

Handeln mellan de självstyrande områdena och resten av världen styrs idag av Parisavtalet med Israel från 1994. Detta garanterar för första gången frihandel för en rad produkter samt arbetskraftens rätt till fri rörlighet. Israeliska avspärrningar av territorierna hindrar emellertid varje försök till frihandel. Jordbruksprodukter ruttnar ibland innan de hinner exporteras pga. alla säkerhetskontroller eller avspärrningar.

Politiskt: Israel är en parlamentarisk demokrati. Parlamentet, knesset, består av en kammare med 120 ledamöter som utses i allmänna val vart fjärde år. Hela landet utgör en valkrets. Alla medborgare över 18 år har rösträtt. Valdagen är nationell semesterdag. I parlamentet antas lagförslag efter tre omröstningar. Presidenten, som främst har representativa uppgifter, väljs av knesset för en period på fem år och kan omväljas en gång. Sedan staten Israel utropades har alla regeringar letts av antingen Arbetarpartiet eller högerpartiet Likud. Bägge dessa partier gick emellertid kraftigt tillbaka under senare hälften av 1990-talet. Likud återhämtade sig i valet 2003, medan tillbakagången för Arbetarpartiet fortsatte.

Palestiniernas politiska system är komplicerat och svåröverskådligt. Avtalet med Israel 1993 om självstyre undertecknades av PLO, och inte av den regering (självstyrets nationella myndighet) som Yassir Arafat först i nästa steg lät upprätta. (Ofta omnämns myndigheten med de engelska förkortningarna PA eller PNA, ”Palestinian National Authority”.)

PLO ser sig dock som representant för alla palestinier, och inte bara för dem som bor på Västbanken och i Gaza. I verkligheten blev självstyrets myndighet eller regering underställd PLO. Myndigheten dirigeras i synnerhet av Arafats fraktion inom PLO, al-Fatah, vars viktigaste organ är centralkommittén. Dess medlemmar är gamla Arafatlojalister, med en genomsnittsålder på 70 år (2003). Yngre Fatahmedlemmar har förgäves bett Arafat ordna val inom Fatah, så att centralkommittén kan förnyas. 1996 hölls självstyrets hittills enda president- och parlamentsval. Arafat vann stort i presidentvalet. I det lagstiftande rådet, parlamentet, vann al-Fatah över hälften av de 88 platserna. Vänsterfalangen inom PLO bojkottade valen, liksom Hamas och Islamiska jihad. Arafats styre har anklagats för att vara korrumperad och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

(Källor: <a href="http://www.landguiden.se" title="www.landguiden.se">www.landguiden.se</a> , <a href="http://www.oecd.org" title="www.oecd.org">www.oecd.org</a> )