Osloavtalet (Principdeklarationen) skrevs under i Washington i september 1993 av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och palestiniernas president Yasser Arafat och innebar ett ömsesidigt erkännande av Israel och PLO (inte Palestina), ett stegvis tillbakadragande av de israeliska ockupationsstyrkorna och palestinskt självstyre på de områden Israel drog sig bort från. Man kom också överens om palestinska politiska val och upprättandet av en palestinsk myndighet. PLO avstod i gengäld från våld som kampmetod och skulle istället verka för fred genom förhandlingar.

Madridkonferensen inleddes 1991 och var första gången som USA och Israel tillät palestinierna att sitta med i samtal på högsta nivå om sin egen framtid (visserligen som medlemmar i den jordanska delegationen och formellt utan PLO-medlemmar). Förhandlingarna blev i stort sett resultatlösa.

Vägkartan för fred var det fredsförslag FN: s säkerhetsråd gav USA, EU, FN och Ryssland att staka ut som baserade på ett israeliskt tillbakadragande, eldupphör och upprättandet av en palestinsk stat. Den hade dock svårigheter att göra något, eftersom USA mest gick sin egen väg genom att stödja Sharons krav att Arafat måste bort som villkor för fred.

Genèveöverenskommelsen presenterades i oktober 2003 efter två års diskussioner av en israelisk och en palestinsk grupp och är en inofficiell fredsplan. Den israeliska gruppen leddes av förre justitieministern Yossi Beilin, och den palestinska av förre informationsministern Yassir Abed Rabbo, som sades stå Arafat nära. I Genèveöverenskommelsen utlovades en palestinsk stat, som skulle omfatta 98 procent av Västbanken och hela Gazaremsan. Palestinierna skulle få kontroll över Tempelberget i Jerusalem, med vissa restriktioner, men inte över palestinska flyktingars rätt att återvända till Israel.

(Källor: Kampen om den heliga jorden, <a href="http://www.landguiden.se" title="www.landguiden.se">www.landguiden.se</a>)