Förenta Nationerna har förutom tallösa resolutioner som inte haft någon effekt det största ansvaret för konfliktsituationen idag. Efter att Storbritannien som haft mandatet Palestina i februari 1947 tillkännagav att de skulle lämna över allt ansvar till FN efter den 15 maj 1948 tillsattes en kommitté för att utreda Palestinas framtida öde, UNSCOP.

UNSCOP lade under oenighet fram en delningsplan enligt vilket landet skulle delas i en arabisk och en judisk stat. Jerusalem som var viktig för båda sidorna skulle administreras av FN. I den arabiska delen (som skulle styras av araber) bodde 725 000 araber och 10 000 judar. I den judiska delen (som skulle styras av judar) bodde 498 000 judar, 407 000 araber och
9 000 arabiska beduiner. Planen gav den judiska delen 55 procent av landets yta och den arabiska 44 procent (en procent var Jerusalem). Gränserna var dragna för att ge judarna största möjliga yta trots att de bara utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde mindre än tio procent av marken.

Trots arabernas motstånd antog FN delningsplanen genom resolution 181 den 29 november 1947. Men resolution 181 var bara en rekommendation. För att genomdriva planen tillsatte FN en särskild kommission, som dock tvingades lägga ner sitt arbete då stormakterna i säkerhetsrådet inte ville stödja att man skickade en internationell polisstyrka till Palestina.

Redan dagarna efter att FN röstat igenom delningsplanen i slutet av 1947 utbröt strider, när araber attackerade judar. Resultatet blev att 726 000 palestinier drevs bort från sina hem av den israeliska armén. Under sommaren och hösten 1948 gjorde FN-medlaren Folke Bernadotte fruktlösa försök att få parterna till en kompromiss och vädjade förgäves om att flyktingarna skulle få återvända till sina hem. I september mördades Bernadotte av Sternligan. Hans efterträdare, FN: s försoningskommission liksom en konferens i Lausanne 1949 kom heller ingen vart i sina förhandlingar.

Majoriteten av palestinierna levde inte kvar i det som blev Israel utan var nu hemlösa flyktingar. En stor del av dem, främst fattiga bönder, samlades i största misär i jättelika tältläger. FN fick ansvaret för denna världens största flyktinggrupp. FN-organet UNRWA bildades 1949 med uppdraget att förse flyktingarna med mat, bostad, vård och skolgång.

Dessa lägerflyktingar, vars situation i de flesta fall blev bestående, finns fortfarande i Gazaremsan, Västbanken, Jordanien, Syrien och Libanon. De hyser ännu idag den största bitterheten mot Israel och håller ständigt drömmen om att återvända vid liv. För dem är symbolen för återvändandet ofta en nyckel till det hus de lämnade 1948. De av UNRWA registrerade flyktingarna har växt från 900 000 1950 till cirka fyra miljoner 2002.

(Källa: Kampen om den heliga jorden)