Klockan var ett på morgonen när det israeliska F16-planet kom vrålande in över Gazas kust och avfyrade en missil mot en barackliknande byggnad som tillhörde Hamas. Men explosionen var så kraftig att flera andra hus i närheten också skadades. Ett av dem var Gaza Community Mental Health Programmes (GCMHP) huvudkontor, knappt hundra meter bort. Taket och väggarna skadades, och utrustning förstördes.
– Jag tror att israelerna inte bara ville förstöra målet, utan så mycket som möjligt runtomkring, säger Husam El Nounou, public relations director på GCMHP, och sjunker ned i en fåtölj i deras tillfälliga lokaler. Det var ju bara en husvagn – inte hade de behövt ett F16-plan för att förstöra den!
Detsamma kan sägas om hela det tjugotvå dagar långa kriget.
– Israel säger att målet var de militanta, men siffrorna talar sitt tydliga språk: det här var ett krig mot hela Gaza. 4 500 förstörda hus, 22 000 skadade. Det finns inte så många militära mål i Gaza! Hamas var bara en ursäkt.
Men ett krig handlar inte bara om materiell förstörelse. Precis som de flesta andra Gazabor verkar Husam chockad, inte riktigt närvarande. Som om han långsamt håller på att vakna ur en mardröm.
– Jag tror inte att någon riktigt har fattat vad som har hänt, berättar han. Det finns ingen som inte har drabbats. Alla har förlorat någonting.
De tjugotvå dagarna som kriget pågick var ett trauma för hela samhället.
– Det fanns ingen som kunde känna sig trygg någonstans. Ingen plats var säker.
Husam tror inte att det var en slump att Israel attackerade moskéer, skolor och sjukhus.
– De ville sända ett budskap till oss om att allting är ett legitimt mål i Gaza: ”Vi kan nå er överallt.”
Själv bor Husam i Tel al-Hawa-kvarteret i Gaza stad. Det finns flera officiella byggnader i närheten som kunde vara en potentiell måltavla för israelerna, och under krigets första vecka utsattes området för granatbeskjutning. Två våningar upp i hans hus bor en man som tillhör Hamas.
– Jag trodde att de kanske skulle attackera honom, säger Husam med ett snett leende.
Han beskriver hur han försökte tänka rationellt och planera framåt. Skulle de ha fönstren öppna eller inte? Skulle granaterna komma från öst eller väst? Vart skulle de kunna fly?
– Men allting var väldigt oförutsägbart. Vi visste aldrig varifrån nästa attack skulle komma.
Till slut kom armén till hans bostadsområde. Husam hade hört att de var på väg, så han och hans familj gav sig av 36 timmar innan soldaterna kom. Han hade redan förberett dem på att de kanske skulle bli tvungna att fly, och hade gjort upp en plan för vart de skulle ta vägen. De hade packat två väskor som stod och väntade vid ytterdörren, en stor med kläder och andra saker, och en liten med pengar och det allra viktigaste. De tillbringade en dryg vecka hos hans svärföräldrar som bodde i ett lugnare område. Flera andra familjer hade också sökt skydd där. Tolv barn i åldrarna ett till fjorton befann sig samtidigt i lägenheten.
– Det var särskilt svårt för dem, säger Husam. Barn och kvinnor drabbas alltid hårdast i sådana här situationer.
Han berättar att även små barn förstår vad som händer. De hör de vuxna prata, de får höra om släktingar som dödas och skadas. Och de ser rädslan i föräldrarnas ansikten.
– De förstår att det här är allvar, att det är något annat än ljudbomberna.
Han säger att alla reagerar på olika sätt, men att koncentrationssvårigheter, ångest och aggressivitet är vanliga symptom hos en befolkning i krig. Från Gaza kom många historier om barn som klamrade sig fast vid sina mödrar och följde med dem överallt, till och med in på toaletten, av rädsla för att bli lämnade ensamma. Andra blev mörkrädda och började kissa på sig, även barn upp i tolv- till fjortonårsåldern.
– Det är en normal reaktion när man utsätts för ett trauma.
Vissa barn stoppar fingrarna i öronen och vägrar att ta ut dem.
– Om dessa symptom inte behandlas inom dagar, maximum veckor, kommer många att utveckla PSD.
Det trauma som ett krig utgör påverkar en människa på djupet, och kan förändra hennes sätt att se på världen, och sig själv.
– Det enda sättet att övervinna sin egen rädsla och svaghet är att identifiera sig med angriparna. Alla reagerar inte så, men många. De blir själva aggressiva och gör andra till offer. De börjar känna att våld är den enda lösningen.
Psykologerna på GCMHP är eniga om att kriget bara har skapat ännu fler militanta.
– Efter det här kan vi vänta oss en ny generation av palestinska fighters, fulla av önskan att hämnas. Våld leder till våld. Det är något vi kan lära av historien. Under tider av stress söker sig folk till radikala grupper. Jag tror att israelerna vet det.
I väntan på att skadorna på deras huvudkontor ska utvärderas och repareras har GCMHP flyttat verksamheten till ett fältkontor. Utanför fönstren finns betongväggar i stället för det glittrande Medelhavet, och det är egentligen alldeles för litet för att rymma deras verksamhet.
– Jag har inte ens kunnat ta hit min dator eftersom det inte finns tillräckligt många uttag för el och internet, säger Husam uppgivet. Men vi får försöka klara oss. Vi gör vårt bästa, precis som alla andra i Gaza.
Det var omöjligt att bedriva någon verksamhet under kriget, men personalen träffades omedelbart efter eldupphöret, för att försöka utvärdera vad som hänt och planera framåt. Många av psykologerna var själva traumatiserade.
– Först måste vi försöka hjälpa oss själva och varandra, innan vi kan försöka behandla andra. Det är något som är unikt för den här platsen, att du är en del av traumat, och inte bara en outsider.
De kommer att bli tvungna att göra en del förändringar i arbetet.
– Efter det här kan vi inte fortsätta som om ingenting har hänt. Behoven är helt annorlunda nu. Det största problemet är det stora antalet. Det är så många som är i behov av omedelbar hjälp.
För att nå så många som möjligt har de utvecklat nya tekniker, till exempel att arbeta med grupper i stället för individer. De planerar också att fokusera mer på barn och utbilda fler terapeuter. Detta gör att vissa aktiviteter måste stoppas, till exempel utbildning av läkare och lärare, och projekt att minska våldet i skolorna.
– Det är inget vi kan prioritera mitt i en katastrof.
Inom de närmaste veckorna planerar de också att göra en undersökning av krigets effekter på det mentala hälsoläget i Gaza.
Det har blivit allt mörkare inne på det lilla kontoret. Solen är på väg ned. Husam sitter tyst en liten stund.
– Det här var första gången jag var tvungen att lämna mitt hem, säger han eftertänksamt. När jag låste dörren bakom oss så hade jag en känsla av att jag kanske inte skulle komma tillbaka. Huset skulle kanske förstöras, eller så skulle jag eller några i min familj dödas. Nu vet jag hur de kände sig 1948.
Husams mamma var flykting från Jaffa och hans farmor från Lod. Varje generation palestinier bär på sina egna trauman.