Om grannen högg ner dina fruktträd

Foto: B'Tselem

Tänk dig följande: Du planterade 300 fruktträd för 20 år sen. Det skulle ge inkomst för din familj lång tid framöver när de börjat bära frukt. Du vårdade dem ömt. Så en dag finner du alla träden vandaliserade. Ditt livsverk är till spillo. Din granne har totalförstört det. Du polisanmäler men det är inte troligt att det leder till åtal, rättegång och dom. Du är rättslös, grannen går alltid fri.

Det är något som aldrig skulle hända dig. Men det är just vad som hände Khaled Mashalah, 69, i byn al-Jabah på palestinska Västbanken. I höstas, strax innan skördetid.  I hans fall var det 300 olivträd som saboterades. Den israeliska bosättningen Bat Ayin ligger nära, illegal enligt internationell rätt som alla israeliska bosättningar är.

Filmen med den gråtande olivbonden, som visas på sociala medier är ingen anti-israelisk propaganda. Det är verkligheten som skildras. Den är inspelad av den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem och publicerades den 26 oktober.

Foto: B'Tselem

Det som hände Khaled Mashalah är helt förfärligt, men det är ingalunda unikt. Liknande händer nästintill dagligen i olika byar  på Västbanken, där de olagliga bosättningarna med sina militanta invånare finns på var och varannan kulle. Olivträden är försörjningskälla för palestinska familjer sen urminnes tider och en omistlig del av kulturen och folksjälen i Palestina. Att skövla olivodlingar genom att  bränna eller hugga ner träden är ett frontalangrepp på palestinierna. Ett försök att tvinga dem att ge upp och ge sig av. 

Bosättarnas metoder är infernaliska. Under årets olivskörd, som nu pågår, utsattes byn al-Hatab för en annan typ av angrepp. Invånare i bosättningen Elon Moreh släppte ut sitt förorenade avloppsvatten på olivlundens mark just när olivskördens tid var inne. Tänk dig att du måste klafsa omkring i grannens skit när du ska skörda din frukt.

Vad som är totalt obegripligt för alla med känsla för rätt och rättvisa är att denna form av terrorism får fortgå utan nyhetsrapportering i media, att världssamfundet tolererar den år ut och år in utan tal om sanktioner, att en grupp av israelerna – de militanta bosättarna – lever utanför rättssamhället och inte ställs till svars för sina trakasserier. De kan göra precis som de vill, uppenbarligen med staten Israels goda minne eftersom de inte riskerar något alls.

De israeliska soldater som är placerade på ockuperad mark ska enligt internationell rätt värna om den ockuperade befolkningen, men står i stället ofta på bosättarnas sida och låter övergreppen ske. Allt medan även småpojkar bland palestinierna fängslas för minsta sten som kastas mot en väl bepansrad israelisk bandvagn som tar sig in i byarna under sina räder.

Vi kan alla göra mer än att sucka och beklaga. Vi måste agera, kräva mer av  Sveriges regering, EU och FN. Kräva sanktioner mot en stat som låter sin befolkning uppenbart terrorisera grannarna. Det behövs inte bomber och vapen för att ägna sig åt terror – det räcker med yxor, tändstickor och skitvatten.

Kerstin Dahlberg och Yvonne Fredriksson, medlemmar i Palestinagrupperna i Sverige

https://www.youtube.com/embed/_7Js0caPhMY

Attackerna mot MR-försvarare måste upphöra

Försöken från den israeliska regeringen att tysta försvarare av mänskliga rättigheter i Israel och Palestina har ökat kraftigt på senare år. Det konstaterar organisationen The Palestinian Centre for Human Rights (PCHR) i rapporten ”Israeli Attacks on Human Rights Organizations and Activists”.

Hoten riktas mot såväl palestinska och israeliska organisationer som deras internationella samarbetspartners, och innefattar allt från smutskastningskampanjer, fake news, nya lagar, blockering av finansiering, och begränsning av yttrande- och rörelsefrihet, till direkta påtryckningar och dödshot. Kärnan i kampanjen är att genom olika mer eller mindre påhittade rapporter, publicerade i lokala och internationella media - och uppbackade av pro-israeliska lobbyister runt om i framför allt Västvärlden - koppla ihop människorättsorganisationer med olika terrorstämplade grupper och antisemitiska kampanjer. I arbetet, organiserat av Ministeriet för strategiska affärer och offentlig diplomati, spelar de israeliska ambassaderna en viktig roll, tillsammans med olika hemsnickrade förment oberoende “observatörer” som NGO Monitor och Im Tirtzu - och i en del fall har man lyckats stoppa eller fördröja ekonomiskt bistånd och donationer till MR-försvarare i de ockuperade områdena.

I februari 2019 publicerade ministeriet en rapport med titeln “Terrorister i kostym”, där de anklagar ett antal palestinska organisationer för att vilja “utplåna staten Israel”. Påståendena uppbackades av fotoshoppade komprometterande bilder av generalsekreterarna för PCHR, Raji al-Sourani, och MR-organisationen Al-Haq, Sha’wan Jabarin. Bakgrunden är att Sourani på 80-talet dömdes till fängelse för samröre med Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) som är terrorstämplad av en del länder, men inte av FN och de har inte utplåning av Israel i sitt program. I fallet Jabarin handlar det om samarbete med den internationella bojkottrörelsen (BDS-rörelsen) till stöd för ett fredligt slut på ockupationen. Något som är förbjudet i Israel.

Rapporten sprids i stor skala i USA av the American Center for Law and Justice (ACLJ) och i Europa av American Center for Democracy och resulterar i ett visst mått av misskreditering av palestinska människorättsförsvarare. En annan rapport, “The money trail” (maj 2018), fokuserar på EU:s förmenta ekonomiska stöd till palestinska organisationer och institutioner “kopplade till terrorism” - ett påstående som bestämt tillbakavisats av EU:s dåvarande utrikeschef Federica Mogherini, men flitigt upprepat av inte minst svenska Israellobbyister både då och senare. Andra rapporter på samma tema är “Europastödda organisationer startar kampanj till försvar för rätten att finansiera terrorister” (2017), Europastödda organisationer verkar för rätten att bli betald för terror” (2017), “Europeiska stater finansierar organisationer som uppmanar till våld mot israeler” (2017) och “Det internationella samfundet rättfärdigar, finansierar, palestinsk terrorism” (2016).

Israel hindrar också människorättsförsvarare från att resa och kommunicera med varandra. Det handlar om - utöver murar, stängsel och militärposteringar - saker som nödvändiga tillstånd för att kunna resa mellan Västbanken och Gaza eller utomlands till olika konferenser. Tillstånd beviljas och återkallas godtyckligt, oftast utan förklaring, och en utlandsresa kan kräva uppemot två månaders arbete för att eventuellt erhålla ett tillstånd.

Ett vanligt sätt att stoppa personer från att lägga sig i Israels politik mot palestinierna är att på olika sätt försöka “koppla” dem till bojkottrörelsen som är olaglig i Israel. Bland annat har Omar Shakir, områdeschef för den internationellt betydelsefulla MR-organisationen “Human Rights Watch”, avvisats med en sådan motivering. Israels “Lagen om Förhindrande av Skada på Staten Israel genom Bojkott” (2011) tillsammans med tillägg nr. 28 i “Lagen om inresa i Israel” gör det möjligt att stoppa och avvisa personer som på något sätt uppmanat till bojkott av Israel för att få slut på ockupationen. Det kan räcka med ganska enkla och självklara påpekanden. Tillägg nr. 28 innefattar nämligen både Israel och “varje område under dess kontroll” - alltså även de ockuperade områdena med de illegala bosättningarna. Att kräva stopp för handel med bosättningar räcker alltså för att förklaras som terrorist och ett hot mot Israel. Sedan januari 2018 är därför 20 internationella organisationer som är i solidaritet med palestinierna portförbjudna i Israel (och därmed Palestina) och även israeliska MR-organisationer som B’Tselem utsätts för olika påtryckningar och inskränkningar i sitt arbete.

Kampanjen för att förmå europeiska regeringar och andra att sluta ekonomiskt stödja palestinierna har nått vissa framgångar. I december 2017 förklarade den danska regeringen att den avbryter biståndet till 14 palestinska organisationer med motiveringen att dessa använder medel till att “understödja terrorism och bojkott av Israel”. Beslutet hälsades av Israels säkerhetsminister Gilad Erdan som “ett välkommet, moraliskt och viktigt beslut”, och NGO Monitor arbetar sedan dess intensivt på att förmå framför allt Tyskland och Sverige att följa det danska exemplet. Kampanjen har bland annat avsatt sig i en rad artiklar av svenska Israellobbyister och Israels Sverigeambassadör i viktiga tidningar med samma motivering som den danska.

Slutligen, när inget annat återstår, finns möjligheten till direkta hot mot framträdande MR-aktivister. Metoderna innefattar hotfulla anonyma telefonsamtal, mail och sms, hackande av datorer och annat. Bland annat har Nada Kiswanson, representant för Al-Haq Center i Europa, sedan 2016 utsatts för upprepade dödshot, riktade mot henne och hennes familj. Hoten började sedan hon, tillsammans med andra, startat en process för att förmå den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att ta sig an frågan om krigsförbrytelser under Israels militära attacker mot Gaza. På websidan “4IL - Defending Israel Online” - officiell websida för Israels strategiministerium, finns en pågående “diskussion” innefattande inlägg som “När sätter vi en kula i huvudet?”, “Varför andas dessa personer fortfarande?” och “Varför avrättar han inte?”.

Enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (1976), som Israel undertecknat, skall “ingen utsättas för ingripande för sina åsikters skull” och “var och en ha rätt till yttrandefrihet” (artikel 19). FN påtalar i ett yttrande speciellt vikten av att information om missförhållanden måste kunna spridas offentligt, och att de som gör sig skyldiga till övergrepp mot MR-aktivister måste ställas till svars. FN:s Generalförsamling utfärdade redan vid sin 53:e session (1998) en deklaration i 20 punkter om staters plikt att hjälpa och skydda människorättsorganisationer och enskilda så de kan utföra sina uppdrag. Det är hög tid att denna deklaration implementeras. Attackerna mot människorättsförsvarare i Israel och Palestina måste omedelbart upphöra.

Gunnar Olofsson

Palestinagrupperna i Sverige

Palestina - hälsa och mänskliga rättigheter

Se Palestinagruppernas programpunkt på Globala torget under årets digitala bokmässa. PGS ordförande Anna Wester samtalar med journalisten och författaren Catrin Ormestad om situationen i Palestina under coronapandemin.

https://youtu.be/IAtHOPQPda8

Falskt fredsavtal - ingen gryning.

Den gångna veckan har av Kyrkornas Världsråd dedicerats åt bön för fred i Palestina och Israel. Det hade varit fantastiskt om den krönts med ett fredsavtal värt namnet. Så blev det inte eftersom palestinierna inte ens fanns i åtanke när Israel tecknade avtal med diktaturerna Förenade Arabemiraten och Bahrein, under USA:s överinseende. Epitetet fred hade enbart klistrats på för att skänka glans åt avtalet som snarare är ett affärsavtal och av en del bedömare i huvudsak ses som ett avtal om vapenhandel.

Under inledningen av böneveckan från det Heliga Landet, (Youtube: World Council of Churches) sade en av prästerna: ”De mäktiga och rika tecknar affärsavtal för att bli rikare och starkare och kallar det ändå fredsavtal”. Och det var just det som skedde ett par dagar senare. Palestinierna upplevde det som ett svek och var givetvis besvikna, om än luttrade.

Även en del israeler höjde på ögonbrynen och undrade vem de slöt fred med. Vi har aldrig befunnit oss i krig med de här två gulfstaterna, inte ett skott har avlossats, så varför fredsavtal med just dem, resonerade de. Vad folket i de båda berörda gulfstaterna tyckte om avtalet är det nog ingen som vet. De är sannolikt inte tillfrågade.

Den drygt 70-åriga konflikten Israel-Palestina är väl känd. Men ett slut på den kräver för det första ett slut på ockupationen, slut på bosättarnas stöld av palestinsk mark - de illegala bosättningarna, samt slut på apartheidpolitiken. Ett slut på allt det som Israel ser som normalisering i förhållande till Palestina, men som är solklara brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Med det avklarat kan det bli tal om fredsförhandlingar och i bästa fall en rättvis fred. Det skulle bli ett historiskt fredsavtal värt namnet och den gryning för Mellanöstern som president Trump nu alltför tidigt skroderade om.

Colette Benyamine, Palestinagruppen i Lund
Kerstin Dahlberg, Palestinagruppen i Hässleholm /Kristianstad

Autistiska Iyad var rädd för polisen – avrättades med sju skott

Foto: ActiveStills
Foto: ActiveStills

Det är omöjlIgt att veta vad Iyad Hallaq tänkte under det som skulle visa sig bli de sista minuterna av hans liv. Men han måste ha varit mycket ensam, och rädd. I likhet med många andra med svår autism hade Iyad svårt att kommunicera och han levde i en värld som även till vardags var kaotisk och svårbegriplig, så hur skulle han kunna förstå det som hände honom den här morgonen? Varför de israeliska gränspoliserna stoppat honom när han som vanligt kommit gående genom Lejonporten i Jerusalems Gamla stad, samma väg som han gått varje dag under de senaste åren. Eller varför de, när han fick panik och började springa, sköt honom i benen. Blödande och skräckslagen flydde Iyad in i en gränd där han kollapsade bland soporna. Det var där de tre gränspoliserna hann upp honom, och där ägnade de enligt vittnen upp till fem minuter åt att försöka bestämma sig för vad de skulle göra med honom. Fem långa minuter då den skadade och förvirrade Iyad förtvivlat måste ha försökt förstå varför detta hände honom. Eller begrep han kanske att han dog eftersom han var palestinier?

Hans rum i familjens hus i Wadi al-Joz i det palestinska Östra Jerusalem är välstädat och smakfullt inrett men egendomligt opersonligt. Där finns en TV och en säng, på väggen en inramad vers ur Koranen men det enda som egentligen säger något om den som bodde här är en rad parfymflaskor som står uppradade på en byrå. Vid 32 års ålder var Iyad Hallaq fortfarande en gåta även för sina närmaste. Han var ett par år gammal när hans föräldrar förstod att han inte var som andra barn.

Efter att ha gått runt mellan olika läkare som alla sade olika saker fick de till slut diagnosen autism. Men i familjen Hallaq gjorde det inte någon skillnad: Iyad var ett älskat barn och han växte upp som en älskad son och bror.

– Han var en ängel på jorden och nu är han en ängel i himlen, säger hans mamma Rana Hallaq när vi besöker dem dagen efter begravningen. På gatan utanför deras hus har ett sorgetält rests där Iyads pappa Khairi och manliga släktingar enligt arabisk tradition tar emot kondoleanser. Rana sitter i trädgården tillsammans med kvinnorna i familjen och går emellanåt in i vardagsrummet för att ta emot gäster. ”Var snäll och undvik kindpussar eller att ta i hand!”, står det på en lapp på dörren – coronaviruset härjar i både Israel och Palestina – men ingen följer uppmaningen. Sorgen är fortfarande rå i allas ansikten, tårarna aldrig långt borta. Stämningen är chockad, oförstående. Hur kunde de döda Iyad?

Foto: Catrin Ormestad

Mentalt var Iyad som en 8-åring, förklarar hans mamma.

– I Israel tycker de inte att vi är värda någonting alls och det var därför de sköt honom, säger Rana bittert.

Men för henne var hennes pojke naturligtvis värd allting – även de utmaningar som möter föräldrar till ett barn med grav autism.

– I 32 år har jag pysslat om honom. Jag investerade hela mitt liv i honom – min kropp, min hälsa, allt jag ägde! Var är han nu? Var är Iyad? Jag vill ha honom tillbaka!

I det palestinska samhället kan psykiska funktionsnedsättningar ibland uppfattas som skamliga, och förr var det inte ovanligt att familjer försökte gömma barn som inte ansågs som ”normala”. Men attityderna har förändrats och i dag finns en större förståelse för psykiska problem. Det är uppenbart att familjen Hallaq var stolt över sin son, och att de gjorde allt för att han skulle få ett bra liv.

Parlamentarikern och människorättsaktivisten Aida Touma-Suleiman lämnar kondoleanser till Iyads mamma Rana och hans syster Jumana.

 Iyad tyckte om att titta på tecknad film, särskilt Musse Pigg och Tom och Jerry, men även det var något som ibland krävde större koncentration än Iyad kunde uppbåda. Han tog alltid ut soporna på morgonen – det var hans uppgift, en som han skötte exemplariskt

– och när coronapandemin tvingade hela familjen att hålla sig hemma brukade han gå till bageriet och köpa bagels med sesamfrön till deras gemensamma frukost (det var fortfarande tillåtet att gå ut och köpa mat). Han träffade sällan vänner, men hans syster Jumana och kusin Tariq beskriver honom som gladlynt och sällskaplig, som någon som alltid skrattade. Han pratade gärna med dem han kände, men aldrig med främlingar.

De senaste sex åren hade han varje morgon gått till Elwyn Al Quds, ett center för vuxna med olika funktionsnedsättningar i Jerusalems Gamla stad. Där får ett hundratal män och kvinnor, alla över 21, hjälp att lära sig något yrke. Iyad höll på att utbilda sig till kockassistent och hade nyss lärt sig göra sallad. Den dagen kom han hem glad och gjorde en åt familjen.

– Han tog lök och tomater och hällde på olivolja, berättar hans mamma stolt. Det var så gott!

Iyad älskade att gå till centret och missade aldrig en dag. Det hade varit svårt för honom att hålla sig hemma under coronanedstängningen. De var tvungna att gå med honom dit, så att han med egna ögon fick se att Elwyn verkligen var stängt, annars kunde han inte tro det. Rana påstår att hon hade en ”dålig känsla” kvällen innan han dödades och att hon bad honom att inte gå nästa dag, men Iyad vägrade att lyssna. Han var så glad att äntligen få vara tillbaka på centret efter de sex veckornas nedstängning.

Sin sista morgon gick Iyad som vanligt upp före sex, tvättade och klädde sig. Han var rädd för blod, så det var hans mamma som rakade honom. Sedan drack han te och åt en smörgås och gick iväg till Elwyn, en knappt tio minuters promenad från familjens hem. Det kan tyckas nära, och som en enkel väg – uppför den lilla backen vid affären, korsa Jerikovägen och fortsätta längs muren till Lejonporten, sedan knappt hundra meter längs Via Dolorosa till Faisal street – men för Iyad hade det tagit en månad innan han klarade av att gå dit ensam. Warda Abu Hadad, en lärare på Elwyn, gick tillsammans med honom tills han var redo att göra det själv. Innan hon släppte iväg honom på egen hand presenterade hon honom för gränspoliserna som alltid stod vid polisstationen innanför Lejonporten. Hon berättade för dem att Iyad hade psykiska problem och visade dem intyg på att han var autistisk. Hon förklarade också för Iyad att han inte behövde vara rädd för poliserna.

– De är inte farliga, lovade Warda. Rana reser sig ur soffan för att omfamna Aida Touma-Suleiman, palestinsk parlamentariker från Israel, som sitter i Knesset för det arabiska partiet Joint List och är en framstående aktivist för palestiniernas rättigheter. Hon är en av många som har kommit för att överräcka sina kondoleanser. I sorgetältet utanför finns flera journalister, även israeliska. Efter mer än femtio års ockupation har det gått rutin i dödandet av palestinier – det är sällan israeliska eller internationella medier rapporterar när någon dör – men mordet på Iyad var så hänsynslöst att det till och med chockade många israeler.

Iyads pappa Khairi Hallaq, 64, är omgiven av män som vill trycka hans händer och kyssa hans kinder, men hans uppmärksamhet är riktad mot en ung man som kommit in i tältet. Trots att det redan är runt 30 grader och alla andra svettas i tunna skjortor är han klädd i en tjock vinterjacka. Han är en av Iyads vänner från Elwyn.

– Titta bara på honom där, uppmanar han oss. Vad ser du när du ser någon som han? Det är precis som om jag skulle visa dig ett barn.

Khairi menar att polisen genast borde ha förstått att allt inte stod rätt till med Iyad, att han omöjligt kunde utgöra ett hot mot någon.

Det var en lärare på Elwyn som ringde familjen den där morgonen och berättade att Iyad blivit skjuten och var skadad. Men Khairi greps genast av onda aningar. Han vet att den israeliska polisen sällan skadeskjuter en palestinier. Det dröjde inte länge innan de kom och ville genomsöka lägenheten. Det tog inte lång tid för dem att förstå att de inte skulle hitta någonting misstänkt hos familjen Hallaq. Detta var inte en terrorists hem. Men innan de gick frågade en av poliserna när de tänkte ha begravningen, och det var så Rana och Khairi fick reda på att deras son var död.

Vad som egentligen hände den där morgonen vid Lejonporten kommer de kanske aldrig att få veta. Men Warda, Iyads älskade lärare, var också på väg till Elwyn genom Gamla stans gränder när hon plötsligt fick höra någon skrika ”terrorist, terrorist!”. Tre eller fyra skott avlossades, sedan fick hon se Iyad komma springande. Han rusade in i en återvändsgränd där det stod en sopcontainer och föll omkull. Han blödde redan, enligt Warda. Efter honom kom tre gränspoliser. De skrek.

– Var är vapnet?

Warda försökte ingripa; hon ropade att han inte var beväpnad, att han har ett funktionshinder. Iyad hade fått syn på sin lärare och vädjade också till soldaterna:

– Jag är med henne!

Men gränspoliserna lyssnade inte, och efter flera minuter då de tycktes osäkra på vad de skulle göra, sköt de den liggande, blödande Iyad med minst fyra kulor från ett M16 automatgevär. Samtliga träffade i bålen.

Enligt den israeliska polisen hade de fått tips om att en terrorist rörde sig i Gamla stan. Iyad hade inte lytt när de gett honom order att stanna, och i sin hand hade han haft något som de ansåg vara ett ”misstänkt objekt”. Det visade sig vara en telefon.

Hundratals kom till hans begravning i Jerusalem. Många bar skyltar med ”Iyad’s life mattered” och ”Palestinian Lives Matter”, som ett eko av Black Lives Mat- ter-rörelsen i USA. Samtidigt som Iyad begravdes pågick protester i Minneapolis med anledning av att George Floyd kvävts till döds. Det är många palestinier som ser likheter med det som hände Iyad Hallaq.

– I USA bränner de ned polisstationer och butiker, säger hans kusin Tariq med knappt återhållen vrede. Vi vill inte göra det, men vi kan inte ens demonstrera. De skulle genast skjuta oss. Hur ska vi kunna uttrycka vår ilska?

– De dödade min son, jämrar sig Rana. De skyldiga poliserna borde få 25 år i fängelse! Var han en insekt? De krossade honom som en insekt!

 Iyads öde är ännu ett exempel på att palestinier med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar utgör en särskilt sårbar grupp under ockupationen. Många har dödats i vägspärrar och i konfrontationer med polis och militär eftersom de inte lytt order eller för att de reagerat på ett sätt som verkat misstänkt. Men även de som har israeliskt medborgarskap ris- kerar att utsättas för oproportionerligt våld på ett sätt som inte skulle ha hänt om de inte varit palestinier. Två veckor före Iyads död dödades en psykiskt sjuk pales- tinsk-israelisk man utanför ett sjukhus i Tel Aviv sedan han dragit kniv under ett bråk. Polisen sköt Mustafa Yunis, 26, med tio skott när han låg på marken.

Till skillnad från Mustafa och alla andra autistiska och psykiskt sjuka palestinier som dödats av israelisk militär och polis har Iyads fall i alla fall uppmärksammats. Till och med premiärminister Benjamin Netanyahu kallade hans död en ”tragedi” och på Rothschild- boulevarden i Tel Aviv reste aktivister ett tillfälligt minnesmärke i form av en grav- sten. Israeliska föräldrar med autistiska barn besökte familjens sorgetält, människor som aldrig tidigare besökt det palestinska Östra Jerusalem.

Catrin Ormestad

Artikeln är publicerad i skriften Palestina. Ockupation och corona (2020)

Foto: ActiveStills

Akutinsamling till Beirut

Situationen är mycket svår i Beirut efter den fruktansvärda explosionen den 4 augusti 2020. Många har dött, är skadade eller fortfarande saknade. Hundratusentals människor har blivit hemlösa. Situationen var svår redan innan, då det är en djup politisk och ekonomisk kris i Libanon

Palestinagruppernas samarbetsparner i Libanon, Naba'a (Development Action Without Borders), har startat initiativet ”Standing Hand in Hand with Beirut” och delar just nu ut matpaket till de mest drabbade.

Ge ett bidrag till Naba’as arbete i Beirut genom Palestinainsamlingen:
pg 90 11 57-8
Swish 1239011578.
Märk inbetalningen ”Beirut”.

Du kan också ge en gåva direkt via vår Facebooksida

Webbinarium: Palestine. Occupation and annexation

Den 4 juli ordnade vi ett webbinarium via Zoom: Palestina. Occupation and Annexation. Dr Mustafa Barghouti deltog från Ramallah och pratade om den politiska situationen och vad vi i Sverige kan göra för att stödja palestiniernas frihetskamp.

Föredraget finns att se i efterhand på Palestinagruppernas facebooksida: https://www.facebook.com/watch/?v=1041914109536208

Dr Mustafa Barghouti är människorättsaktivist, ledare för the Palestinian National Initiative och ordförande för Palestinian Medical Relief Society (PMRS).