Ny skriftserie!

Vilka är egentligen bosättare? Vad är FN:s delningsplan? Varför finns det flyktingläger i Palestina? Vad betyder Nakba? Intifada? Och hur ska det bli fred?

I en ny skriftserie reder vi ut begreppen kring en av de mest laddade konflikterna i världen – och förklarar varför vi helst inte kallar det som pågår i Palestina och Israel för en konflikt. Vi ser tillbaka i historien, skärskådar dagens situation och blickar framåt mot en bättre framtid.

Palestina – Ockupation och Palestina – Motstånd är de första delarna i skriftserien. Du kan läsa dem här nedanför. Vill du beställa de tryckta skrifterna mot portokostnad? Mejla skrifter@palestinagrupperna.se

Nya PGS-medlemmar får skrifterna som gåva! Tipsa gärna vänner och familj, eller varför inte ge bort ett medlemskap som julklapp? Läs mer om medlemskap i PGS.

https://issuu.com/palestinagrupperna/docs/pdf_webb_palestina_del_1
https://issuu.com/palestinagrupperna/docs/pdf_webb_palestina_del_2

PGS på Schysst Jul

Vi ser mycket fram emot att återigen kunna erbjuda schyssta julklappar från Palestina på årets Schysst Jul i Stockholm och Uppsala! Olivolja, hantverk, böcker och julpynt från Betlehem, bland annat. Hoppas vi ses!

SCHYSST JUL STOCKHOLM
4-5 december, kl. 10-16
ABF-huset, Entréplan, Sveavägen 41

SCHYSST JUL UPPSALA
11 december, kl. 11-16
Uppsala Missionskyrka, St Olofsgatan 40

Schysst Jul är en julmarknad som erbjuder mer än rättvisemärkt och ekologiskt. Schysst Jul vill vara ett alternativ till den traditionella julhandeln, som både upplyser, skapar glädje och eftertanke. Marknaden samlar företag och organisationer som genom information och produkter visar att det går att tillverka varor som är producerade med hänsyn till människor och miljö! Förutom fina julklappar kan du få information om hur du kan engagera dig.

Solidaritet innebär att agera

©Sadek Ahmed

Idag den 29 november är FN:s internationella dag för solidaritet med det palestinska folket. Aktivister över hela världen manifesterar mot ockupationen och för palestiniernas rättigheter. 

Solidaritet innebär att stå sida vid sida med palestinierna i den fredliga kampen för ett fritt Palestina. Solidaritet innebär att agera. 

Från den internationella solidaritetsrörelsen ser vi handling. Under 2021 har opinionen för palestiniernas rättigheter ökat i takt med att situationen i Palestina förvärrats. Israels brutala våld mot civilbefolkningen, tvångsförvisningar och husrivningar i Östra Jerusalem och bombattackerna mot Gaza under våren upprörde en hel värld och väckte återigen krav på sanktioner från världssamfundet. Namnkunniga personer och organisationer över hela världen har gjort starka ställningstaganden till stöd för palestiniernas rätt att leva i fred och frihet. Men från politiskt håll är det mycket snack och lite verkstad.

Israels styre över palestinierna benämns numera som apartheid av allt fler internationella aktörer (bland dem Human Rights Watch, B'Tselem och folkrättsjurister). De drar slutsatsen att det efter drygt femtio års ockupation inte längre går att blunda för att ockupationsmakten blivit en apartheidstat. Apartheid och förföljelse är brott mot mänskligheten. Internationella brottmålsdomstolen i Haag undersöker även krigsbrott begångna i Israel-Palestina.

Alla israeliska bosättningar på ockuperat område är illegala enligt internationell rätt, vilket FN och det internationella samfundet bekräftat gång på gång. Ändå expanderar bosättningarna obehindrat. Muren fortsätter att byggas på palestinsk mark. Våldet mot palestinier ökar, från bosättare, armén och statens institutionella våld. Palestinier berövas sin mark och tvångsförvisas från sina hem. Den humanitära krisen i Gaza är mer akut än någonsin. Många tusen palestinier frihetsberövas godtyckligt – bland annat 500-700 minderåriga per år. Den israeliska staten kränker systematiskt palestiniernas mänskliga rättigheter, oavsett om de är bosatta på Västbanken, i Östra Jerusalem, i Gaza eller är medborgare i Israel. Flyktingarna fortsätter förvägras rätten att återvända. Israel använder alltmer repressiva metoder gentemot både palestinier och meningsmotståndare internationellt. Bannlysningen av sex framstående palestinska människorätts- och civilsamhällsorganisationer, av vilka flera får stöd av Sverige, är bara det senaste exemplet. 

I det läget väljer den svenska regeringen att förbättra relationerna med Israel. Sverige, som är känt för att försvara internationell rätt, borde istället agera för sanktioner.

I mer än ett halvsekel har palestinierna levt utan alla de fri- och rättigheter som de flesta av oss tar för givna. Det är nog nu. 

För att det ska bli ett slut på ockupationen måste omvärlden sätta press på Israel. Ett enat palestinsk civilsamhälle uppmanar oss att använda BDS – bojkott, desinvesteringar och sanktioner tills dess att Israel respekterar internationell rätt. Det minsta vi kan göra är att hörsamma deras vädjan. Stöd den palestinska ickevåldskampen genom BDS!

#PalestineDay

Äntligen! Besök från Palestina och Libanon

Efter två år med zoom-möten träffas vi!

Representanter från Palestinagrupperna och våra samarbetsorganisationer i Palestina och palestinska flyktingläger i Libanon möttes i ett snöigt och vackert Härnösand. Under fyra dagar hölls det som är tänkt att vara ett årligt möte, men som har ställts in på grund av pandemin. För första gången deltog vår partnerorganisation YouthVision Gaza. Alla har längtat och det var dagar fyllda med konstruktiva diskussioner och erfarenhetsutbyten.

Sedan åkte hela gänget tåg från Härnösand till Stockholm för bland annat besök på ForumCiv och träff med PGS lokalgruppsmedlemmar från hela Sverige.

Ockupationen hindrar palestinier från Västbanken och Gaza att träffas och för palestinier i Libanon är det omöjligt att få resa till sitt hemland. Vi är så glada att kunna göra dessa möten möjliga i Sverige. Oförglömliga dagar för alla inblandade!

Syftet med det biståndsprogram som Palestinagrupperna koordinerar är att stärka barn och unga som lever under svåra omständigheter på Västbanken, i Gaza och i flyktingläger i Libanon. Vi vill rikta ett varmt tack till alla givare som gör det möjligt för oss att stödja det otroligt viktiga arbete som våra samarbetspartners gör för barn och unga i Palestina och Libanon!

Läs mer om PCO-programmet och våra partners

#standwiththe6

Getty Images/ Malte Mueller

Den 22 oktober 2021 meddelade den israeliske försvarsministern Benny Gantz att sex stora palestinska människorätts- och civilsamhällsorganisationer stämplas som olagliga. Dessa organisationer är Al-Haq, Defence for Children International – Palestine, Addameer, Union of Agricultural Work Committees, Bisan Center for Research and Development och Union of Palestinian Women’s Committees. Beslutet innebär att organisationerna och deras verksamhet i praktiken förbjuds av israeliska myndigheter och deras anställda kan gripas. Finansiering eller till och med att offentligt uttrycka stöd för organisationernas verksamhet är också förbjudet.

Det har kommit många reaktioner på beslutet, inklusive uttalanden från EU-tjänstemän och flera medlemsländer, samt starka fördömanden från människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och B’Tselem. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, kallade beslutet en attack mot människorättsförsvarare och mot föreningsfriheten och krävde att det omedelbart upphävs. Michelle Bachelet menade att de utpekade organisationerna är några av de "mest ansedda människorätts- och humanitära organisationerna i det ockuperade palestinska området" som har arbetat nära FN i årtionden.

Vi väntar fortfarande på ett uttalande från Sveriges regering. Vi utgår ifrån att regeringen kommer att ta tydlig ställning för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och ett starkt civilsamhälle.

Det här är inte första gången falska anklagelser riktas gentemot organisationer som dokumenterar och kritiserar Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Israel har tidigare kommit med liknande anklagelser mot andra palestinska hjälp- och civilsamhällsorganisationer, som internationella givares granskningar förklarat vara grundlösa. Israel har också en lång historia av att gripa, fängsla och trakassera palestinska människorättsförsvarare. Förföljelse av kritiska röster utgör en del av brottet apartheid, enligt definitionen i FN:s konvention om bekämpande och bestraffning av brottet apartheid.

De sex organisationerna tillhandahåller viktiga tjänster till den palestinska civilbefolkningen, inklusive juridisk representation till barn som ställs inför israeliska militärdomstolar och dokumentation av Israels brott mot internationell rätt, däribland inlämnande av bevis till Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Palestinagrupperna är del i European Coordination of Committees and Associations for Palestine (ECCP), ett nätverk av 43 europeiska organisationer. Vi och övriga medlemmar i ECCP står i solidaritet med våra palestinska kollegor, som gör ett utmärkt arbete för att främja och försvara mänskliga rättigheter och dokumentera Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. 

ECCP avvisar Israels försök att kriminalisera palestinska människorättsförsvarare och uppmanar Europeiska unionen och medlemsländerna att:

– Offentligt fördöma Israels beslut att förbjuda palestinska människorättsförsvarare;

– Kräva att beslutet återkallas;

– Säkerställa kontinuiteten i det finansiella stöd som ges till det palestinska civilsamhället;

– Garantera säkerheten för människorättsförsvarare och personal i palestinska civilsamhällsorganisationer;

– Som konsekvens av Israels många attacker mot det palestinska civilsamhället måste Europeiska unionen och dess medlemsstater omedelbart avbryta processen att underteckna forskningsavtalet Horizon Europe med Israel.

Här kan du visa ditt stöd för de sex palestinska organisationerna:

bit.ly/sign4the6

"Detta är apartheid"

Foto: ActiveStills

Av Catrin Ormestad ur Palestina. Apartheid och ockupation

Israel är ingen demokrati, skriver B’Tselem i ny rapport. Mellan Jordanfloden och Medelhavet bor mer än fjorton miljoner människor, varav hälften är judar och den andra hälften palestinier. De bor i Israel och på de ockuperade palestinska områdena, men de lyder alla under samma regering, den israeliska. Men trots det har vi vant oss vid att tänka på Israel som bestående av två regimer. Innanför den Gröna linjen – gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena – finns en demokrati med en befolkning på ungefär nio miljoner som alla är israeliska medborgare. Den andra regimen på Västbanken och Gaza, palestinska områden som Israel intog i Sexdagarskriget 1967, är en tillfällig ockupation vars permanenta status ska bestämmas genom förhandlingar. De fem miljoner palestinier som lever där saknar alla grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, inte minst möjligheten att rösta i israeliska val. Men allt eftersom åren gått så har gränsen mellan de båda regimerna suddats ut. Inte bara för att det i dag bor runt 600 000 israeler i illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem utan för att den israeliska statens policy är densamma, oavsett på vilken sida om den Gröna linjen du bor: att främja och befästa en grupps – judarnas – dominerande ställning över den andra – palestiniernas.

DETTA SKRIVER DEN israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i en ny rapport som kommit ut under året: A regime of Jewish supremacy from the Jordan River to the Mediterranean Sea: This is apartheid. I den drar de slutsatsen att det inte längre går att tala om Israel som två skilda regimer: efter 54 år är det dags att se på de ockuperade områdena som en integrerad del av staten, och Israel som en apartheidstat. B’Tselem har tidigare kritiserat Israel för att systematiskt ta ifrån palestinierna deras mänskliga rättigheter och de har även anklagat den israeliska armén för att ha begått krigsbrott, framför allt i Gaza. De har också slagit fast att det existerar en ”apartheidliknande åtskillnad” på de ockuperade områdena men detta är första gången i organisationens trettioåriga historia som B’Tselem inkluderar området som ligger innanför den Gröna linjen i sin analys.

I rapporten skriver de att det var två saker som var avgörande för deras beslut att kalla Israel för en apartheidregim. Det första var den lag som stiftades 2018 som slår fast att Israel är ”det judiska folkets nationalstat”. Den så kalladenationalstatslagen har status av grundlag och var mycket kontroversiell eftersom den enligt kritikerna institutionaliserar diskrimineringen av landets arabiska minoritet, de knappt två miljoner palestinier som har israeliskt medborgarskap. Det andra som hände var att Benjamin Netanyahus regering 2019 förklarade att den hade för avsikt att annektera så mycket som en tredjedel av Västbanken. Det blev aldrig av på grund av det fredsavtal som slöts 2020 mellan Israel och Förenade Arabemiraten och Bahrain, men Israel har sagt att annekteringen bara skjutits upp. Men mer än något annat är det naturligtvis Israels systematiska diskriminering av landets palestinier som fått B’Tselem att dra sin slutsats: detta är apartheid.

Hagai El-Ad, ordförande i B’Tselem, fick du någon sömn natten innan rapporten publicerades…?

Ja. Men jag var naturligtvis orolig. Både för att rapporten inte skulle få den uppmärksamhet som vi hoppades på, och för att det skulle bli för mycket. Ja, jag var orolig. Men vid det laget var vi ganska utmattade och vi hade redan haft en del genomgångar med journalister och diplomater, så det enda som återstod var att… släppa den.

Var det ett svårt beslut att använda ordet apartheid om situationen inte bara på de ockuperade områdena utan också om situationen inne i Israel?

Det var resultatet av en lång och ytterst noggrann process. Ända sedan B’Tselem grundades 1989 har vi bara koncentrerat oss på de ockuperade områdena inklusive Östra Jerusalem, så det här var första gången på mer än tre årtionden som vi sa någonting om det Israel som ligger utanför vårt egentliga mandat. Det var ett stort steg för oss. Samtidigt så kan man se att B’Tselems språk har förändrats genom åren – först pratade vi om ockupationen, sedan om en ”enstatstatsverklighet”, och nu om apartheid. Det är dels en reflektion av hur verkligheten förändrats, men det är också ett resultat av en mognad i vårt tänkande. Vi förstår nu att det enda sättet att göra en rättvis bedömning av situationen är att se på hela det territorium som står under Israels kontroll.

Minoriteter diskrimineras överallt. Se bara på muslimerna i Europa, eller afroamerikanerna i USA. Är ni inte orättvist hårda mot Israel?

Nej. Vi anser inte det. Självklart förekommer det diskriminering i andradelar av världen och alla former av särbehandling är inte apartheid. Men att påstå att det sätt på vilket Israel har diskriminerat sina palestinska medborgare sedan 1948 inte har någonting att göra med hur man behandlat palestinierna på de ockuperade områdena sedan 1967, trots att det är samma folk och samma policy – det är en artificiell indelning. Och just den sortens analys som hållit liv i den falska föreställningen om att det finns två Israel. Å ena sidan det ”goda”, demokratiska Israel som visserligen har en del skönhetsfläckar men som hela tiden försöker bli bättre, och å andra sidan ockupationsmakten. Det är som två skilda regimer.

En anledning till att vi ändrade vårt mandat till att inte längre enbart omfatta de ockuperade områdena är att vi nu förstår att vi har varit en del av problemet. Vi har också spridit den här lögnen om att Israel är en demokrati, plus en ockupation. Men vi tror inte på det längre. Vi vill att alla ska förstå att det bara finns en enda regim, och att den styr över hela området från Medelhavet till Jordanfloden.

I rapporten skriver ni att nationalstatslagen och de israeliska utfästelserna om att annektera delar av Västbanken var avgörande för att ni skulle definiera Israel som en apartheidstat. Var det för att någonting förändrades i praktiken, eller för att Israels intentioner plötsligt blev så tydliga?

Mer det senare. Ingenting av det här som du nämner förde med sig någon ny policy, däremot gav det en ny klarhet. Det är ju inte så att palestinierna började behandlas som andra klassens medborgare efter det att man stiftade nationalstatslagen – nej, det började redan 1948. Staten har gjort det i sjuttio år utan att behöva någon lag. Men nu fick praxis plötsligt status av grundlag. Och det är likadant med annekteringen. Israel har byggt bosättningar, rivit palestinska hem och dödat palestinier med fullständig straffrihet i femtio år, och allt detta har uppenbarligen fortsatt, även om beslutet om en formell annektering skjutits upp. Men det visar Israels uppsåt: att behålla kontrolle över hela området från Jordanfloden till havet utan att ge palestinierna politiska rättigheter. Vilket är apartheid.

Blev reaktionen på rapporten som ni hade förväntat er?

Den fick ett väldigt bra mottagande i internationella medier. I Israel ignorerades den till en början, ända tills utbildningsministern bestämde att B’Tselem ska förbjudas från att besöka israeliska skolor, bara för att vi använder ordet apartheid – då började även israeliska medier att intressera sig för rapporten! Så vi var väldigt nöjda. Men det här handlar förstås om mycket mer än mediebevakningen – vår ambition är mycket större än så. Vi vill att apartheid ska bli det vedertagna begreppet för att beskriva situationen i Israel. Inte bara för att det är en korrekt beskrivning av verkligheten här utan för att vi hoppas att det ska få praktiska konsekvenser. Ingen som varit inblandad i det här arbetet kommer att känna att vi gjort tillräckligt om vi bara lyckas ändra debatten.

Hur reagerade det officiella Israel på rapporten? Det måste vara oerhört svårt för dem att bestrida era fakta.

Det är väldigt typiskt – de argumenterar aldrig med fakta. I stället smutskastar de oss med beskyllningar om antisemitism och landsförräderi. Den här gången gjorde de i alla fall vissa försök att invända mot hur vi beskriver Israel innanför Grönalinjen. ”Palestinska medborgare röstar, så hur kan det vara apartheid? Vi har inga separata stränder eller bänkar…” Det är intressant att de därmed på sätt och vis gav oss rätt i det vi hade att säga om de ockuperade områdena. När det gäller Västbanken, Gaza och Jerusalem går det inte att försvara Israel. Men de försöker. Den vice borgmästaren i Jerusalem förklarade det som händer i Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem med att Israel är en judisk stat! Det är deras försvar. Om det inte skriker apartheid så vet jag inte vad som gör det.

Det är svårt att förstå hur de kan tro att det går att fortsätta så här.

Jag håller fullständigt med. Men från deras perspektiv så är det ganska logiskt – de har lärt sig av det internationella samfundet att det är helt okej. Så varför sluta? Vad är problemet?

Det kan vara känsligt att kritisera Israel. Det har därför sagts att det är först när israelerna själva kallar det för apartheid som den övriga världen kan följa efter. Känner du att B’Tselem har ett särskilt ansvar?

För det första så måste det sägas att vi inte är de första som kallar det apartheid. Palestinierna har sagt det länge. Det är lika viktigt, eller ännu viktigare eftersom de talar av egen erfarenhet, om sin vardag. Men det är klart att vi i egenskap av en israelisk organisation har en unik röst.

Är du ibland rädd för att B’Tselem kan spela antisemiter i händerna?

De har anklagat oss för det i åratal. Vi vill självklart inte att det vi säger ska användas för att främja någon form av rasism. Men att förvänta sig att vi ska ignorera fruktansvärda människorättsbrott som begås mot ett helt folk, bara för att någon kan missbruka det vi säger… det är inte acceptabelt.

Hagai El Ad Foto: Catrin Ormestad

Har någonting förändrats för er efter publiceringen av rapporten? Du nämnde till exempel att B’Tselem inte längre får besöka israeliska skolor…

Vi bryr oss inte om det. Vi åker dit ändå, om de bjuder in oss. Och det gör de. Vi får förmodligen fler förfrågningar om föreläsningar nu.

Jag träffade en gång en israelisk tjej som berättade att hon var nitton när hon för första gången fick höra att det pågår en ockupation. Hon var kanske ett extremfall, men de flesta israeler är väldigt okunniga om vad Israel gör på Västbanken och i Gaza. Vet de ungdomar som ni möter att ni anser att de lever i en apartheidstat?

Inte vad jag har märkt. De är så hjärntvättade. Det märks på frågorna de ställer – de bara upprepar högerns alla slogans. Varifrån får ni era pengar? Varför stöder ni terrorism? Och varför samarbetar ni med fienden? Vill palestinierna inte döda oss? Det är mycket, mycket deprimerande. Man väntar sig att de unga ska ifrågasätta det som de får höra från de äldre, men i Israel är tonåringarna ofta ännu mer nationalistiska än sina föräldrar. De har fötts in i det här, i den här verkligheten. Konflikten var vardag redan när de var små och den har blivit alltmer normaliserad för varje år som gått.

Det talas om ungdomarna i Gaza som under sin livstid har upplevt tre eller fyra krig med massiv förstörelse och tusentals döda. Men det har även de israeliska barnen, om än från motsatt sida. De har varit med om hur det israeliska samhället utsatts för raketbeskjutning och de har hört vuxna tala om hur Gaza borde jämnas med marken. De har fått lära sig att palestinska liv inte betyder särskilt mycket i Israel. Det måste påverka hur de ser på palestinierna och på det land de lever i.

Det gör det absolut. Och det kommer hela tiden nya generationer som inte möter varandra – eller som i fallet med palestinierna på Västbanken, som bara ser israeler som är bosättare eller soldater. Det är allt fler som säger att palestinierna borde överge den nationella kampen och i stället kräva att få bli fullvärdiga medborgare i Israel. Opinionsundersökningar visar att en allt större andel av palestinierna vill ha en enda demokratisk stat. Särskilt de unga. Men det är ingenting som vi har några åsikter om. Det finns nog någon slags föreställning om att en ockupation övergår i en tvåstatslösning och apartheid i en enda gemensam stat, men så behöver det inte vara. En ockupation kan sluta i en stat och apartheid i två, och för oss har det ingen betydelse vilket. B’Tselem är en människorättsorganisation och det enda vi säger och alltid har sagt är att vi vill ha en framtid där alla har medborgerliga och kollektiva rättigheter med självbestämmande i den form som folken själva önskar.

Så man ska inte dra slutsatsen av rapporten att en gemensam stat för israeler och palestinier är den enda möjliga lösningen?

Det är klart, alla är medvetna om att tvåstatslösningen är död… Vi lever i en annan verklighet nu. Det är inte 1999 längre, och det ingår förstås också i vår analys, men som jag redan sagt så är det inte upp till oss hur konflikten ska lösas. Men om jag ska säga något om tvåstatslösningen så är det om det sätt som Israel har använt förhandlingarna; för att fortsätta husrivningarna, dödandet och fördrivningen av palestinierna, utan att det har fått några som helst konsekvenser.

Fredsförhandlingarna var ett väldigt effektivt sätt för Israel att vinna tid medan man [till exempel genom utbyggnaden av bosättningarna] skapat en verklighet där det blivit i princip omöjligt att dela landet.

Tror du att israelerna någonsin hade för avsikt att ge palestinierna en egen stat?

Det är en fråga för historikerna. Det finns de som menar att Osloprocessen var ett enda stort bedrägeri, men jag är inte lika säker på det. I [dåvarande premiärminister Yitzhak] Rabins sista och kanske viktigaste tal i Knesset där han presenterar [nästa fas i fredsavtalet] Oslo II kan man hitta stöd för båda synsätten – eufemismer för apartheid som gör det klart att det aldrig handlade om att ge palestinierna någon verklig självständighet. Men i samma tal säger Rabin också att ”vi kom inte till ett tomt land”, vilket går rakt emot den centrala sionistiska dogmen om ”ett land utan folk åt ett folk utan land”. Varför skulle han säga det om han inte trodde på det? Så det går att hitta vad man vill i det talet. Vem vet vad som kunde ha hänt?

Efter Förintelsens fasor var det självklart för de flesta länder – med undantag av arabvärlden – att stödja upprättandet av en judisk stat i det historiska Palestina. Det var så Israel bildades 1948. Men i dagens samhälle har själva konceptet om etnisk nationalism blivit alltmer problematisk och det finns en mycket större medvetenhet om hur minoriteter diskrimineras, vilket vi till exempel sett i Black Lives Matter-rörelsen. I USA har progressiva demokrater som Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez kritiserat Israel på ett sätt som amerikanska politiker aldrig gjort förut. Har den israeliska högern hamnat i otakt med tidsandan och kan det få konsekvenser för Israels policy?

Jag tycker att vi redan sett exempel på det. De som är känsliga för globala opinioner förstår vart vinden blåser. Men jag tror inte att det får dem att vilja förändra någonting i grunden – de frågar sig bara vad för slags marknadsföring som krävs för att de ska kunna fortsätta att komma undan ostraffade. Ta till exempel [Laborledaren och en av de politiker som befinner sig längst ut på vänsterkanten i den nya regeringskoalitionen] Merav Michaeli… Hon ser som sin uppgift att förklara för demokraterna i USA hur de ska förklara Israel för demokraterna i USA. Med andra ord hur de ska kunna fortsätta att bedriva apartheid utan att det får några konsekvenser. Så det finns en förståelse för att allting har blivit mer komplicerat. Och det kommer att bli ännu mer komplicerat – det tror och hoppas jag i alla fall – men de slutsatser de drar är inte att ”nej, det går inte längre att ha en etnostat…” De frågar sig bara hur de ska kunna sälja den till omvärlden.

”Etnostat” låter inget vidare…

Det är vad det är. Det är avskyvärt.

Vad vill du att Sverige och EU ska göra?

Europas hållning har alltid varit att de inte har en självständig policy när det gäller Israel och Palestina. I stället låter de USA ta ledningen. Det är inte acceptabelt. Det här händer på tröskeln

till Europa, och Europa har ett ansvar. De vet mycket väl vilket högt pris palestinierna har betalat för deras passivitet, och ändå låter de den här situationen bara fortsätta.

Hur är det möjligt att efter 54 år kalla ockupationen för tillfällig? Om européerna inte tror att freden är alldeles runt hörnet – och det skulle vara ytterst svårt att hitta någon som tror det – så innebär det att de stödjer en apartheidstat.

Absolut. Och jag tror att det var därför det blev sådan hysteri när Israel började tala om att formellt annektera Västbanken. I praktiken skulle det inte ha förändrat något för palestinierna – de får ju ändå sina hus rivna! Men en annektering skulle ha synat det internationella samfundets bluff. Den skulle ha gjort det omöjligt för dem att fortsätta att luta sig tillbaka och säga att ockupationen bara är tillfällig, det kommer snart att bli förhandlingar, och det är därför vi inte gör någonting. Så budskapet till Israel var: gör vad ni vill, bara ni inte annekterar! Det är okej om ni fortsätter som vanligt, det är okej – men använd inte ordet annektering, för då blir det vårt problem också… Och i samma ögonblick som Israel lade planerna på hyllan så var allting frid och fröjd igen.

Finns det några tecken på att apartheidkonceptet börjar få genomslag i Europa?

Luxemburgs utrikesminister kallade det för apartheid, och den franske sa att det finns en fara för att det kommer att bli apartheid. Men John Kerry sa samma sak för många år sedan, så jag är mindre imponerad av dem som använder futurumformen…

Bara ännu ett sätt att slippa göra något…

På något sätt så verkar klockan alltid stå på två minuter före midnatt. Sedan går tio år och de tittar på klockan igen, och den visar fortfarande två minuter i tolv. Har Kerry skärpt sitt tonläge efter det att han utfärdade sin varning? Nej. När kommer den franske utrikesministern att göra det? Jag vet inte. Utan en formell annektering är det lätt att se hur detta mycket väl skulle kunna fortsätta för evigt. Vad väntar européerna på? En miljon bosättare, är det vad de behöver? Detta är i alla fall intenog. Israel håller på att bygga en fyrfilig motorväg, komplett med tunnlar och broar genom [det ockuperade Östra] Jerusalem – måste det vara en sexfilig väg innan Europa får nog? Vad krävs det?

Borde Israel behandlas som apartheidregimens Sydafrika?

B’Tselems position har alltid varit att Israels handlingar måste få konsekvenser. Vi vet inte exakt vilka det skulle vara, det är inte vårt expertområde, bara att det internationella samfundet måste göra klart för Israel att detta inte är acceptabelt: apartheid kommer inte att tolereras och Israels ekonomiska och diplomatiska förbindelser med omvärlden kan inte förbli opåverkade.

Så länge Israel inte behöver betala ett pris för det de gör så kommer de aldrig att ändra sin policy. Och det här handlar inte bara om regeringen utan om befolkningen. De som, precis som jag, tillhör den privilegierade klassen vaknar varje morgon utan att behöva oroa sig för att Israels internationella ställning har påverkats. Det har inte blivit några konsekvenser, ingen kris, så vi kan lugnt fortsätta att tänka på sjukvården, och bostadsfrågan, trafiken, ja vad som helst, utom det faktum att vi förtrycker ett helt folk.

Vad ger dig hopp?

Palestinierna och deras aktivism. I morse var jag i Silwan i Östra Jerusalem och träffade palestinska familjer som har hela statsapparaten emot sig – domstolarna, polisen, kommunen, bosättarna och deras privata säkerhetsvakter, självalagarna som är rasistiska och möjliggör de värsta orättvisor… De har allt det här emot sig, och ändå ger de inte upp. ”Det här är mitt hem och jag tänker inte lämna det.” Du kan inte annat än inspireras av det. Förändringarna i opinionen i USA ger mig också hopp, och den fråga som jag hela tiden kommer tillbaka till i möten med européer är: var finns den processen i Europa? Var finns Europas Alexandria Ocasio-Cortez? En politiker som är populär och inflytelserik, och som kräver en annan utrikespolitik. Det är på väg att hända i USA, så varför inte i Europa?

Foto: ActiveStills

Apartheidkonventionen (The International Convention on the Suppression and Punishment of Apartheid) antogs av FN:s generalförsamling 1973. Den definierar brott mot mänskligheten som begås genom apartheid som ”omänskliga gärningar” vars syfte är att upprätthålla ett systematiskt förtryck och dominans av en etnisk grupp över en annan. Förutom gärningar som riktar sig mot människors liv, hälsa eller frihet omfattas lagstiftningsåtgärder eller andra administrativa åtgärder som syftar till att förhindra eller begränsa en grupps deltagande i de politiska, sociala, ekonomiska eller kulturella delarna av samhället eller i övrigt hindra dem från att tillvarata sina grundläggande rättigheter, till exempel rätten till arbete, utbildning, föreningsfrihet, rörelsefrihet inom och utanför landets gränser, medborgarskap samt rätten att uttrycka sig i tal och skrift.

Bland de ”omänskliga gärningar” som definieras i apartheidkonventionen och i Romstadgan nämns tvångsförflyttning, utmätning av land, upprättandet av reservat eller ghetton, och förnekandet av rätten att lämna eller återvända till ett land, samt rätten till nationstillhörighet.

Källa: regeringen.se och Human Rights Watch.

Den israeliska staten gynnar systematiskt sina judiska invånare på bekostnad av de palestinska, slår B’Tselem fast i rapporten. Det sker inom fyra områden:

• Land. Sedan 1948 har Israel byggt hundratals samhällen för sina judiska medborgare, men inte ett enda för de palestinska. Undantaget är en handfull städer åt beduinerna, sedan de områden där de levt i generationer tagits över av staten.

• Medborgarskap. Alla som är av judiskt ursprung kan få israeliskt medborgarskap, medan palestinier i diasporan inte har rätt att bosätta sig i Israel ens om de eller deras föräldrar är födda där.

• Rörelsefrihet. Israel tillåter sina medborgare att resa fritt i hela landet. Palestinierna på de ockuperade områdena måste däremot ansöka om tillstånd om de vill resa in i Israel eller till Jerusalem och de hindras ofta av militären från att ta sig runt på Västbanken. I Gaza, som har varit under blockad sedan 2007, är hela befolkningen instängd eftersom Israel knappt tillåter någon utresa – utom i undantagsfall som kallas humanitära.

• Politiskt deltagande. Medan Israel är en demokrati för sina judiska invånare har de fem miljoner palestinier som lever på de ockuperade områdena, inklusive Östra Jerusalem, inte rätt att vara med och bestämma över sin egen framtid. De förnekas även andra rättigheter, som yttrande- och mötesfrihet.

PGS i Dagens ETC: "Armbåge mot armbåge med en ockupationsmakt"

Debattartikel i Dagens ETC om utrikesminister Ann Lindes besök i Israel

I dag har vi en debattartikel i Dagens ETC: Armbåge mot armbåge med en ockupationsmakt

På FN-dagen 2021 fyller Sverige 75 år som FN-medlem. Ett aktivt engagemang i FN har alltsedan medlemskapet inleddes varit en självklar del i svensk utrikespolitik. Inte minst när det gäller Palestina och Israel där Sverige alltid har respekterat FN:s linje och stått upp för internationell rätt. När vi hörde utrikesminister Ann Lindes uttalanden under sitt besök i Israel blev vi därför mycket oroade. Nu när en rättvis fred känns mer avlägsen än någonsin och allt fler talar om Israels politik som apartheid, väljer Linde att arbeta för att reparera relationerna med ockupationsmakten. Är den svenska regeringen verkligen beredd att kompromissa bort sitt anseende som en rakryggad försvarare av internationell rätt och mänskliga rättigheter?

FN har alltid haft en central roll i, och ett särskilt ansvar för, både uppkomsten av den så kallade Israel-Palestinakonflikten och i att åstadkomma en rättvis lösning. FN:s resolution 242 från 1967 är fortfarande referensen för en tvåstatslösning med ett Israel och ett Palestina inom säkra och erkända gränser. FN har i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen vid flera tillfällen skarpt fördömt Israels ockupation av Palestina, liksom Israels bosättningspolitik. Erövring av territorium med våld är ett allvarligt brott enligt FN-stadgan och Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016 förklarar att bosättningarna inte har någon laglig giltighet och utgör ett flagrant brott mot internationell rätt. Israels blockad av Gaza har också fördömts av FN som ett brott mot mänskliga rättigheter och ett kollektivt straff. FN har gång på gång slagit fast att en förutsättning för att palestinier och israeler ska kunna leva i fred, är att Israel lämnar det ockuperade området. Israel har dock ignorerat FN, utan att det fått några konsekvenser.

Israels brutala våld mot civilbefolkningen i Östra Jerusalem och bombattackerna mot Gaza under våren upprörde en hel värld och väckte återigen krav på kraftfullt agerande från världssamfundet. Misstänkta krigsbrott utreds för närvarande av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC.

I tillägg till krigsförbrytelser har många internationella bedömare, däribland människorättsorganisationerna Human Rights Watch och B’Tselem, nyligen konstaterat att Israels agerande gentemot palestinierna ryms inom FN:s definition av apartheid. Enligt konventionen som förbjuder apartheid är det ett brott mot mänskligheten och därmed faller även den förbrytelsen under ICCs ansvarsområde.

2014 erkände Sverige Palestina som stat, vilket upprörde Israel som kallade hem sin Sverigeambassadör och ställde in utrikesminister Margot Wallströms planerade besök i Israel 2015. Sedan dess har relationerna mellan Sverige och Israel varit frostiga. Trots att situationen bara blivit värre, med ökat förtryck, våld, avrättningar och fängslanden – bland annat av 500-700 minderåriga per år, expanderade bosättningar, bombningar och fortsatt stryptag om Gaza, fler tvångsförflyttningar av palestinier i Östra Jerusalem och på Västbanken, och hot om annektering av hela eller delar av Västbanken, är alltså den svenska regeringen så mån om att ha bra relationer med Israel att utrikesministern under ett besök i landet inte lyfter något av detta.

En medveten strategi att under två års tid blidka Israel har gett resultat, meddelade en nöjd utrikesminister då hon, strax efter att ha utväxlat vänligheter med sin israeliske kollega på Twitter, bjöds in till Israel. Sverige vill normalisera relationerna med Israel och bland annat se över hur man uttrycker sig om Israel i internationella sammanhang, sade Ann Linde på plats i Israel. Utrikesministerns hållning har fallit i god jord hos den israeliska ledningen, som förklarat att Sverige och Israel nu vänder blad.

Är det verkligen något att skryta om att välkomnas in i värmen av en ockupationsmakt,som dessutom av tunga internationella aktörer anses bedriva apartheid?

Vi som arbetar för ett slut på ockupationen och för en rättvis fred utifrån FN-resolutioner och internationell rätt har haft anledning att vara stolta över Sveriges tidigare tydliga hållning, även om vi många gånger önskat att regeringen gått från ord till handling. Hade Sverige och världssamfundet varit konsekvent i sitt skydd av folkrätten skulle Israel för länge sedan ha varit föremål för sanktioner, vilket bland andra FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena, Michael Lynk, rekommenderar. Den inställning till Israel som Ann Linde, och därmed Sveriges regering, nu ger uttryck för gynnar bara dem som inte vill ha fred.

Johanna Wallin och Anna Wester

Palestinagrupperna i Sverige

Svenska banker och företag inblandade i Israels ockupation

Bosättningen Efrat. Foto: Anne Paq, Activestills

Flera svenska banker och företag bidrar till Israels ockupation av Palestina genom att investera i illegala bosättningar. Det visar en ny rapport som nyligen presenterades av 25 organisationer i koalitionen Don’t Buy Into Occupation.

Rapporten visar att mellan åren 2018 och 2021 har 672 olika europeiska aktörer haft affärer ihop med 50 företag som är direkt inblandade i den israeliska ockupationen. Ungefär 114 miljarder dollar har erbjudits som lån, och 141 miljarder dollar investerats i aktier i de olika bolagen. Bland de utpekade företagen finns två svenska - Atlas Copco och Volvo Group. Atlas Copco har bidragit till byggandet av tåglinjen Tel Aviv-Jerusalem, som korsar ockuperad mark, och har försett israeliska armén med utrustning till militärposteringar på Västbanken. Volvomaskiner river palestinska bostäder, och används till konstruktion av nya israeliska bosättningar, murbyggen på ockuperad mark, militärposteringar och separerade apartheidvägar. Andra företag som intresserat svenska investerare är Heidelberg cement, som bryter sten på ockuperad mark för byggen i bosättningar och inne i Israel, CNH Industrial som bygger bosättningar och murar och ödelägger olivlundar, israeliska Delek med gasutvinning i omstritt område och försäljning i bosättningar, israeliska Energix med olaglig energiutvinning (solpaneler) på ockuperad mark, tyska MAN med specialfordon för bekämpning av folksamlingar, israeliska Shikun & Binui inblandade i hus-, tunnel- och vägbyggen, israeliska Shufersal som har supermarkets i bosättningar, tyska Siemens med kontrollsystem och 60 tågset till järnvägsprojekt och kanadensiska WSP med elektrifiering av samma ockupationsjärnväg.

De svenska investeringarna fördelar sig så här:

De israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark är olagliga enligt internationell rätt. Till exempel förbjuder Haagkonventionens regelverk (1907) en ockupationsmakt att beslagta och förstöra egendom på det ockuperade territoriet - något som skett för att bereda plats för bosättningar med enbart judisk-israeliska invånare.

Genèvekonventionen (1949) förbjuder tvångsförflyttning av områdets invånare liksom inflyttning av ockupationsmaktens egen befolkning på ockuperad mark (artikel 49). Inte minst är erövring av territorium med våld ett allvarligt brott enligt FN-stadgan.

Enligt ett antal FN-resolutioner är ockupationen av Palestina olaglig och måste avslutas, och Säkerhetsrådets viktiga resolution 2334 (2016) förklarar i klartext att “bosättningarna inte har någon laglig giltighet och utgör ett flagrant brott mot internationell lag”, att Israel måste “stoppa all bosättningsaktivitet” och att alla stater i sin verksamhet måste skilja på “staten Israels territorium och territorier ockuperade sedan 1967”. Detta omfattar förstås till exempel all handel med Israel, där EU-domstolen förklarat att produkter från ockuperat område inte får saluföras som tillverkade i Israel - och handelsavtalet mellan Israel och EU förutsätter “respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2). Trots Israels uppenbara brott mot regelverken tillåts ändå europeiska banker och företag, inte minst svenska, att utan några konsekvenser fortsätta investera i och göra affärer med den israeliska ockupationsindustrin. Därmed riskerar man att medverka till allvarliga brott.

Enligt internationellt överenskomna regelsystem som UN Guiding Principles (UNGP) och den ekonomiska gemenskapen OECD:s Guidelines är företag verksamma i konfliktområden skyldiga att se till att man inte medverkar till brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag. Verksamhet i israeliska bosättningar är utifrån detta ett extremt riskprojekt och det är, som rapporten konstaterar, svårt att tänka sig att det egentligen alls är möjligt att bedriva sådan verksamhet utan att själv bli medskyldig till allvarliga brott mot mänskligheten - och därmed riskera åtal inför den Internationella Brottmålsdomstolen, ICC.

DBIO-rapportens rekommendationer är tydliga:

● Internationella finansiärer måste avbryta samarbetet med företag verksamma i israeliska bosättningar som kränker mänskliga rättigheter

● Effektiva åtgärder måste vidtas och redovisas om hur arbetet för mänskliga rättigheter framskrider

● Företag måste respektera internationell lag i all sin verksamhet relaterad till Israel och de ockuperade områdena

● Europeiska regeringar måste försäkra sig om att finansiärer och företag inom deras jurisdiktion följer gällande regler för ansvar och förpliktelser under internationell lag

● Illegala bosättningsprodukter och -service måste stoppas från att komma in på den europeiska marknaden

● En process måste inledas för att avinvestera i de företag som finns registrerade på FN-listan över 112 företag inblandade i ockupationen

Det borde vara självklart att den svenska regeringen nu förklarar hur man förhåller sig till svensk inblandning i israeliska bosättningar, och vad man avser att göra åt detta. Som medborgare kan vi också kräva av de finansiella institutioner – banker, pensionsfonder med flera – som förvaltar vårt kapital att de upphör med stödet till ockupationen om de vill behålla oss som kunder.

Palestinagrupperna i Sverige

Gunnar Olofsson

Läs rapporten här.

Ny skrift: Apartheid och ockupation

Foto: ActiveStills

Hur länge kan en ockupation kallas tillfällig?

Ur Palestina. Apartheid och Ockupation.

I apartheidregimens Sydafrika kunde man se skyltar om ”Whites only” som förbjöd människor med olika hudfärg att umgås. Så är det inte i Israel. På universitetetens campus i Jerusalem, Haifa och Beersheva kan man se muslimska tjejer i hijab sitta bredvid killar med tatueringar från den israeliska armén, och på strandpromenaden i Tel Aviv har arabiska familjer från Jaffa picknick sida vid sida med ryska migranter och marockanska judar. Men apartheid används inte längre bara om den rasåtskillnad som existerade i Sydafrika fram till det tidiga 90-talet; det är i dag ett begrepp som används i internationell rätt för att definiera diskriminering och förtryck som utgör ett brott mot mänskligheten.

De senaste åren har apartheid allt oftare börjat användas om Israel, men då framför allt som en varning för den situation som kan uppstå på Västbanken ifall Israel fortsätter bygga ut bosättningarna och inte ger palestinierna en egen stat. Men i två rapporter som kommit ut under 2021 slår två ledande människorättsorganisationer, israeliska B’Tselem och amerikanska Human Rights Watch, fast att apartheid redan är en realitet i Israel. De drar båda slutsatsen att det efter 54 år inte längre går att kalla Israels ockupation av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem för tillfällig. I mer än ett halvsekel har palestinierna levt utan alla de fri- och rättigheter som de flesta av oss tar för givna, samtidigt som alla israeliska regeringar – från vänstern till högern – gjort allt för att försvåra en delning av landet. Samtidigt som man förhandlat om att upprätta en palestinsk stat har Israel i strid med internationell rätt byggt runt 150 bosättningar på Västbanken. Det bor nu omkring 600 000 israeler på palestinskt område, inklusive det ockuperade Östra Jerusalem. Tack vare ett nät av kringfartsvägar kan de snabbt och säkert ta sig till Tel Aviv och Jerusalem för arbete och nöje – även om de som bor i bosättningarna fått allt mindre anledning att lämna dem. Där finns nu universitet, banker, livsmedelsaffärer och gallerior med butiker, kaféer och restauranger, liksom sjukvårdsinrättningar och statliga institutioner och myndigheter.

Den så kallade Gröna linjen som markerar gränsen mellan Israel och Västbanken betyder i dag ingenting – i alla fall inte om man är israel. Bosättarna har samma status och rättigheter som alla andra medborgare, och de kan utan hinder röra sig mellan palestinskt och israeliskt område. De allra flesta palestinierna på Västbanken är däremot beroende av tillstånd och israeliska vägspärrar för att kunna ta sig till exempel till Jerusalem eller resa utomlands. Det är bara ett exempel på hur olika israeler och palestinier behandlas av den regering som styr över hela det område som ligger mellan Medelhavet och Jordanfloden, den israeliska. Palestinierna har begränsat självstyre på vissa delar av Västbanken men i praktiken så lyder den palestinska myndigheten under den israeliska regeringen. Det är Israel som bestämmer vem som får resa in och ut till de palestinska områdena liksom över export och import, infrastruktur och landfördelning, vatten och kommunikation, och de har den militära kontrollen över land, hav och luftrum. I praktiken innebär det till exempel att palestinier får hämta sitt dricksvatten från tankbilar medan deras israeliska grannar håller sig med pool. I de israeliska fängelserna finns palestinska barn som slitits upp ur sina sängar mitt i natten av beväpnade soldater och människor som suttit fängslade i månader och år utan att ha fått någon rättegång, eller ens fått reda på vad de är anklagade för – så kallat administrativt förvar. I Gaza dör patienter av cancer eftersom de inte får tillgång till specialistvård och ungdomar går miste om stipendier till prestigefyllda universitet eftersom de inte tillåts lämna landet. Israel beskrivs ofta som en demokrati och om man bortser från ockupationen och förtrycket av palestinierna så stämmer det. Men går det att skilja det fria och öppna Israel från den militära ockupationsmakten Israel? B’Tselem och HumanRight Watch anser inte det. Oavsett på vilken sida om Gröna linjen man befinner sig är statens policy densamma: att gynna judiska israeler på bekostnad av palestinierna, både de som bor på ockuperat område och de palestinier som har israeliskt medborgarskap. Till skillnad frånhur det var i Sydafrika under apartheid så är den israeliska segregationen inte lika uppenbar. I stället för att sätta upp ”Whites only”-skyltar på bänkar och offentliga toaletter säger man sig vilja värna om den judiska karaktären i ett bostadsområde, eller i hela landet. Israel definierar sig som en ”judisk stat”, vilket bland annat fått staten att aktivt försöka påverka landets demografiska sammansättning, så att antalet judiska invånare ökar och de palestinska minskar. Palestinier i diasporan har till exempel inte rätt att bosätta sig i Israel ens om de eller deras föräldrar är födda där medan alla med judisk bakgrund kan få israeliskt medborgarskap. Palestiniernas land tas i beslag och invånarna fördrivs, och i stället byggs israeliska bosättningar. Bara en fjärdedel av de palestinier som lever under israeliskt styre har rätt att rösta medan alla israeliska judar har fullständiga medborgerliga rättigheter. Palestinierna har olika rättslig status beroende på var de bor – under militärt styre på Västbanken eller med uppehållstillstånd i Östra Jerusalem; som flyktingar eller under blockad i Gaza, eller med medborgarskap i Israel – men de har aldrig sammarättigheter som de judiska israelerna.

Foto: ActiveStills

Det har nu gått tio år sedan vi i ett temanummer av den här tidningen undersökte huruvida begreppet apartheid gick att använda för att beskriva situationen i Israel. Mycket har hänt sedan dess, och lite. Bosättningarna har fortsatt att byggas ut, och den israeliska regeringenhar börjat tala om annektering som ett sätt att en gång för alla avgöra konflikten. Ingen försöker längre få parterna att prata om fred. Men trots det har de gamla föreställningarna om Israel och Palestina visat sig anmärkningsvärt seglivade. Som att ockupationen bara är tillfällig och att Israel är en demokrati av västerländskt snitt. Kanske för att det är bekvämt för politiker och beslutsfattare att hålla fast vid dessa myter, för om det skulle visa sig att de inte längre är sanna – om de någonsin varit det – och Israel verkligen skulle uppfylla kriterierna för en apartheidregim så kan omvärlden inte förhålla sig likgiltig till det.

I den här tidningen vill vi genom reportage och intervjuer visa hur människor lever på Västbanken och i Gaza. Vi pratar också med B’Tselems ordförande Hagai El-Ad och med aktivisten Jonathan Pollak som båda anser att de lever under en apartheidregim. Vi vill därigenom uppmana till diskussion och reflektion. Efter mer än femtio år är det hög tid att vi ser verkligheten som den är, och inte så som vi önskar att den skulle vara. Så mycket är vi skyldiga inte bara palestinierna utan även alla de israeler som inte vill leva i en stat där en människas etnicitet avgör vilka rättigheter hon har.

Catrin Ormestad och Anna Wester

Läs hela skriften: Palestina. Apartheid och ockupation.

Lärare kan beställa den genom utbudet.se

Vill du beställa den direkt från oss, mejla info@palestinagrupperna.se