Falskt fredsavtal - ingen gryning.

Den gångna veckan har av Kyrkornas Världsråd dedicerats åt bön för fred i Palestina och Israel. Det hade varit fantastiskt om den krönts med ett fredsavtal värt namnet. Så blev det inte eftersom palestinierna inte ens fanns i åtanke när Israel tecknade avtal med diktaturerna Förenade Arabemiraten och Bahrein, under USA:s överinseende. Epitetet fred hade enbart klistrats på för att skänka glans åt avtalet som snarare är ett affärsavtal och av en del bedömare i huvudsak ses som ett avtal om vapenhandel.

Under inledningen av böneveckan från det Heliga Landet, (Youtube: World Council of Churches) sade en av prästerna: ”De mäktiga och rika tecknar affärsavtal för att bli rikare och starkare och kallar det ändå fredsavtal”. Och det var just det som skedde ett par dagar senare. Palestinierna upplevde det som ett svek och var givetvis besvikna, om än luttrade.

Även en del israeler höjde på ögonbrynen och undrade vem de slöt fred med. Vi har aldrig befunnit oss i krig med de här två gulfstaterna, inte ett skott har avlossats, så varför fredsavtal med just dem, resonerade de. Vad folket i de båda berörda gulfstaterna tyckte om avtalet är det nog ingen som vet. De är sannolikt inte tillfrågade.

Den drygt 70-åriga konflikten Israel-Palestina är väl känd. Men ett slut på den kräver för det första ett slut på ockupationen, slut på bosättarnas stöld av palestinsk mark - de illegala bosättningarna, samt slut på apartheidpolitiken. Ett slut på allt det som Israel ser som normalisering i förhållande till Palestina, men som är solklara brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Med det avklarat kan det bli tal om fredsförhandlingar och i bästa fall en rättvis fred. Det skulle bli ett historiskt fredsavtal värt namnet och den gryning för Mellanöstern som president Trump nu alltför tidigt skroderade om.

Colette Benyamine, Palestinagruppen i Lund
Kerstin Dahlberg, Palestinagruppen i Hässleholm /Kristianstad

Autistiska Iyad var rädd för polisen – avrättades med sju skott

Foto: ActiveStills
Foto: ActiveStills

Det är omöjlIgt att veta vad Iyad Hallaq tänkte under det som skulle visa sig bli de sista minuterna av hans liv. Men han måste ha varit mycket ensam, och rädd. I likhet med många andra med svår autism hade Iyad svårt att kommunicera och han levde i en värld som även till vardags var kaotisk och svårbegriplig, så hur skulle han kunna förstå det som hände honom den här morgonen? Varför de israeliska gränspoliserna stoppat honom när han som vanligt kommit gående genom Lejonporten i Jerusalems Gamla stad, samma väg som han gått varje dag under de senaste åren. Eller varför de, när han fick panik och började springa, sköt honom i benen. Blödande och skräckslagen flydde Iyad in i en gränd där han kollapsade bland soporna. Det var där de tre gränspoliserna hann upp honom, och där ägnade de enligt vittnen upp till fem minuter åt att försöka bestämma sig för vad de skulle göra med honom. Fem långa minuter då den skadade och förvirrade Iyad förtvivlat måste ha försökt förstå varför detta hände honom. Eller begrep han kanske att han dog eftersom han var palestinier?

Hans rum i familjens hus i Wadi al-Joz i det palestinska Östra Jerusalem är välstädat och smakfullt inrett men egendomligt opersonligt. Där finns en TV och en säng, på väggen en inramad vers ur Koranen men det enda som egentligen säger något om den som bodde här är en rad parfymflaskor som står uppradade på en byrå. Vid 32 års ålder var Iyad Hallaq fortfarande en gåta även för sina närmaste. Han var ett par år gammal när hans föräldrar förstod att han inte var som andra barn.

Efter att ha gått runt mellan olika läkare som alla sade olika saker fick de till slut diagnosen autism. Men i familjen Hallaq gjorde det inte någon skillnad: Iyad var ett älskat barn och han växte upp som en älskad son och bror.

– Han var en ängel på jorden och nu är han en ängel i himlen, säger hans mamma Rana Hallaq när vi besöker dem dagen efter begravningen. På gatan utanför deras hus har ett sorgetält rests där Iyads pappa Khairi och manliga släktingar enligt arabisk tradition tar emot kondoleanser. Rana sitter i trädgården tillsammans med kvinnorna i familjen och går emellanåt in i vardagsrummet för att ta emot gäster. ”Var snäll och undvik kindpussar eller att ta i hand!”, står det på en lapp på dörren – coronaviruset härjar i både Israel och Palestina – men ingen följer uppmaningen. Sorgen är fortfarande rå i allas ansikten, tårarna aldrig långt borta. Stämningen är chockad, oförstående. Hur kunde de döda Iyad?

Foto: Catrin Ormestad

Mentalt var Iyad som en 8-åring, förklarar hans mamma.

– I Israel tycker de inte att vi är värda någonting alls och det var därför de sköt honom, säger Rana bittert.

Men för henne var hennes pojke naturligtvis värd allting – även de utmaningar som möter föräldrar till ett barn med grav autism.

– I 32 år har jag pysslat om honom. Jag investerade hela mitt liv i honom – min kropp, min hälsa, allt jag ägde! Var är han nu? Var är Iyad? Jag vill ha honom tillbaka!

I det palestinska samhället kan psykiska funktionsnedsättningar ibland uppfattas som skamliga, och förr var det inte ovanligt att familjer försökte gömma barn som inte ansågs som ”normala”. Men attityderna har förändrats och i dag finns en större förståelse för psykiska problem. Det är uppenbart att familjen Hallaq var stolt över sin son, och att de gjorde allt för att han skulle få ett bra liv.

Parlamentarikern och människorättsaktivisten Aida Touma-Suleiman lämnar kondoleanser till Iyads mamma Rana och hans syster Jumana.

 Iyad tyckte om att titta på tecknad film, särskilt Musse Pigg och Tom och Jerry, men även det var något som ibland krävde större koncentration än Iyad kunde uppbåda. Han tog alltid ut soporna på morgonen – det var hans uppgift, en som han skötte exemplariskt

– och när coronapandemin tvingade hela familjen att hålla sig hemma brukade han gå till bageriet och köpa bagels med sesamfrön till deras gemensamma frukost (det var fortfarande tillåtet att gå ut och köpa mat). Han träffade sällan vänner, men hans syster Jumana och kusin Tariq beskriver honom som gladlynt och sällskaplig, som någon som alltid skrattade. Han pratade gärna med dem han kände, men aldrig med främlingar.

De senaste sex åren hade han varje morgon gått till Elwyn Al Quds, ett center för vuxna med olika funktionsnedsättningar i Jerusalems Gamla stad. Där får ett hundratal män och kvinnor, alla över 21, hjälp att lära sig något yrke. Iyad höll på att utbilda sig till kockassistent och hade nyss lärt sig göra sallad. Den dagen kom han hem glad och gjorde en åt familjen.

– Han tog lök och tomater och hällde på olivolja, berättar hans mamma stolt. Det var så gott!

Iyad älskade att gå till centret och missade aldrig en dag. Det hade varit svårt för honom att hålla sig hemma under coronanedstängningen. De var tvungna att gå med honom dit, så att han med egna ögon fick se att Elwyn verkligen var stängt, annars kunde han inte tro det. Rana påstår att hon hade en ”dålig känsla” kvällen innan han dödades och att hon bad honom att inte gå nästa dag, men Iyad vägrade att lyssna. Han var så glad att äntligen få vara tillbaka på centret efter de sex veckornas nedstängning.

Sin sista morgon gick Iyad som vanligt upp före sex, tvättade och klädde sig. Han var rädd för blod, så det var hans mamma som rakade honom. Sedan drack han te och åt en smörgås och gick iväg till Elwyn, en knappt tio minuters promenad från familjens hem. Det kan tyckas nära, och som en enkel väg – uppför den lilla backen vid affären, korsa Jerikovägen och fortsätta längs muren till Lejonporten, sedan knappt hundra meter längs Via Dolorosa till Faisal street – men för Iyad hade det tagit en månad innan han klarade av att gå dit ensam. Warda Abu Hadad, en lärare på Elwyn, gick tillsammans med honom tills han var redo att göra det själv. Innan hon släppte iväg honom på egen hand presenterade hon honom för gränspoliserna som alltid stod vid polisstationen innanför Lejonporten. Hon berättade för dem att Iyad hade psykiska problem och visade dem intyg på att han var autistisk. Hon förklarade också för Iyad att han inte behövde vara rädd för poliserna.

– De är inte farliga, lovade Warda. Rana reser sig ur soffan för att omfamna Aida Touma-Suleiman, palestinsk parlamentariker från Israel, som sitter i Knesset för det arabiska partiet Joint List och är en framstående aktivist för palestiniernas rättigheter. Hon är en av många som har kommit för att överräcka sina kondoleanser. I sorgetältet utanför finns flera journalister, även israeliska. Efter mer än femtio års ockupation har det gått rutin i dödandet av palestinier – det är sällan israeliska eller internationella medier rapporterar när någon dör – men mordet på Iyad var så hänsynslöst att det till och med chockade många israeler.

Iyads pappa Khairi Hallaq, 64, är omgiven av män som vill trycka hans händer och kyssa hans kinder, men hans uppmärksamhet är riktad mot en ung man som kommit in i tältet. Trots att det redan är runt 30 grader och alla andra svettas i tunna skjortor är han klädd i en tjock vinterjacka. Han är en av Iyads vänner från Elwyn.

– Titta bara på honom där, uppmanar han oss. Vad ser du när du ser någon som han? Det är precis som om jag skulle visa dig ett barn.

Khairi menar att polisen genast borde ha förstått att allt inte stod rätt till med Iyad, att han omöjligt kunde utgöra ett hot mot någon.

Det var en lärare på Elwyn som ringde familjen den där morgonen och berättade att Iyad blivit skjuten och var skadad. Men Khairi greps genast av onda aningar. Han vet att den israeliska polisen sällan skadeskjuter en palestinier. Det dröjde inte länge innan de kom och ville genomsöka lägenheten. Det tog inte lång tid för dem att förstå att de inte skulle hitta någonting misstänkt hos familjen Hallaq. Detta var inte en terrorists hem. Men innan de gick frågade en av poliserna när de tänkte ha begravningen, och det var så Rana och Khairi fick reda på att deras son var död.

Vad som egentligen hände den där morgonen vid Lejonporten kommer de kanske aldrig att få veta. Men Warda, Iyads älskade lärare, var också på väg till Elwyn genom Gamla stans gränder när hon plötsligt fick höra någon skrika ”terrorist, terrorist!”. Tre eller fyra skott avlossades, sedan fick hon se Iyad komma springande. Han rusade in i en återvändsgränd där det stod en sopcontainer och föll omkull. Han blödde redan, enligt Warda. Efter honom kom tre gränspoliser. De skrek.

– Var är vapnet?

Warda försökte ingripa; hon ropade att han inte var beväpnad, att han har ett funktionshinder. Iyad hade fått syn på sin lärare och vädjade också till soldaterna:

– Jag är med henne!

Men gränspoliserna lyssnade inte, och efter flera minuter då de tycktes osäkra på vad de skulle göra, sköt de den liggande, blödande Iyad med minst fyra kulor från ett M16 automatgevär. Samtliga träffade i bålen.

Enligt den israeliska polisen hade de fått tips om att en terrorist rörde sig i Gamla stan. Iyad hade inte lytt när de gett honom order att stanna, och i sin hand hade han haft något som de ansåg vara ett ”misstänkt objekt”. Det visade sig vara en telefon.

Hundratals kom till hans begravning i Jerusalem. Många bar skyltar med ”Iyad’s life mattered” och ”Palestinian Lives Matter”, som ett eko av Black Lives Mat- ter-rörelsen i USA. Samtidigt som Iyad begravdes pågick protester i Minneapolis med anledning av att George Floyd kvävts till döds. Det är många palestinier som ser likheter med det som hände Iyad Hallaq.

– I USA bränner de ned polisstationer och butiker, säger hans kusin Tariq med knappt återhållen vrede. Vi vill inte göra det, men vi kan inte ens demonstrera. De skulle genast skjuta oss. Hur ska vi kunna uttrycka vår ilska?

– De dödade min son, jämrar sig Rana. De skyldiga poliserna borde få 25 år i fängelse! Var han en insekt? De krossade honom som en insekt!

 Iyads öde är ännu ett exempel på att palestinier med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar utgör en särskilt sårbar grupp under ockupationen. Många har dödats i vägspärrar och i konfrontationer med polis och militär eftersom de inte lytt order eller för att de reagerat på ett sätt som verkat misstänkt. Men även de som har israeliskt medborgarskap ris- kerar att utsättas för oproportionerligt våld på ett sätt som inte skulle ha hänt om de inte varit palestinier. Två veckor före Iyads död dödades en psykiskt sjuk pales- tinsk-israelisk man utanför ett sjukhus i Tel Aviv sedan han dragit kniv under ett bråk. Polisen sköt Mustafa Yunis, 26, med tio skott när han låg på marken.

Till skillnad från Mustafa och alla andra autistiska och psykiskt sjuka palestinier som dödats av israelisk militär och polis har Iyads fall i alla fall uppmärksammats. Till och med premiärminister Benjamin Netanyahu kallade hans död en ”tragedi” och på Rothschild- boulevarden i Tel Aviv reste aktivister ett tillfälligt minnesmärke i form av en grav- sten. Israeliska föräldrar med autistiska barn besökte familjens sorgetält, människor som aldrig tidigare besökt det palestinska Östra Jerusalem.

Catrin Ormestad

Artikeln är publicerad i skriften Palestina. Ockupation och corona (2020)

Foto: ActiveStills

Akutinsamling till Beirut

Situationen är mycket svår i Beirut efter den fruktansvärda explosionen den 4 augusti 2020. Många har dött, är skadade eller fortfarande saknade. Hundratusentals människor har blivit hemlösa. Situationen var svår redan innan, då det är en djup politisk och ekonomisk kris i Libanon

Palestinagruppernas samarbetsparner i Libanon, Naba'a (Development Action Without Borders), har startat initiativet ”Standing Hand in Hand with Beirut” och delar just nu ut matpaket till de mest drabbade.

Ge ett bidrag till Naba’as arbete i Beirut genom Palestinainsamlingen:
pg 90 11 57-8
Swish 1239011578.
Märk inbetalningen ”Beirut”.

Du kan också ge en gåva direkt via vår Facebooksida

Webbinarium: Palestine. Occupation and annexation

Den 4 juli ordnade vi ett webbinarium via Zoom: Palestina. Occupation and Annexation. Dr Mustafa Barghouti deltog från Ramallah och pratade om den politiska situationen och vad vi i Sverige kan göra för att stödja palestiniernas frihetskamp.

Föredraget finns att se i efterhand på Palestinagruppernas facebooksida: https://www.facebook.com/watch/?v=1041914109536208

Dr Mustafa Barghouti är människorättsaktivist, ledare för the Palestinian National Initiative och ordförande för Palestinian Medical Relief Society (PMRS).

Kongress 10 oktober 2020

På grund av Coronapandemin flyttade vi fram Palestinagruppernas kongress/årsmöte som skulle hållits i maj. Under årets kongress kan du välja om du vill vara med på plats i Stockholm eller via nätet. Högst 50 personer får vistas i lokalen och då är alla funktionärer inräknade. Uppge i anmälan hur du vill delta.

Tid: Lördagen den 10 oktober 2020 klockan 10.00 - 17.00
Plats: Södermalm i Stockholm eller digitalt via Zoom (eller annan internetplattform för digitala möten)

Enligt stadgarna har enskild medlem rätt att, med rösträtt delta på kongressen. Medlemsorganisation har rätt att sända en observatör.

Kongresshandlingarna skickas ut till de som anmält sig senast två veckor före kongressen.

Anmäl dig senast den 25 september till  anna@palestinagrupperna.se
eller telefon 08-641 72 88
Uppge namn, adress och e-post samt om du vill delta på plats i lokalen eller via Zoom.

Obs! Om du redan anmält dig, hör av dig och meddela om du vill delta på plats eller digitalt.

Välkomna! 

Demokrati eller apartheid?

Palestinskt samhällsliv på undantag i Israel

Den israeliska staten stryper systematiskt sina palestinska medborgares rättigheter vad gäller tillgång till land, service och möjligheter till utveckling inom Israels gränser. Det är slutsatsen i en ny rapport, ”Israel: Discriminatory Land Policies”, av människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Rapporten konstaterar att 93% av israeliskt land är statsägd, men i praktiken kontrollerad av den Judiska Nationalfonden – som, förutom att inneha närmare hälften av platserna i den centrala planeringskommittén, också direkt äger och avsatt 13% av marken för ”judisk bosättning”. Israels palestinska medborgare, som utgör 21% av befolkningen, har i nuläget kontroll över mindre än 3% av marken. Palestinierna är också kraftigt underrepresenterade i de organ som sköter samhällsplaneringen.

Från 1948 när staten Israel bildades, och dess palestinska invånare sedan (1949) sattes under militärstyre, och fram till 1966, när militärstyret upphörde, beslagtog den israeliska staten 10.000-tals hektar palestinsk mark – en del mark så kallad ”frånvarandes egendom” tillhörig palestinier som fördrivits av de paramilitära terrorgrupperna och sedan inte tillåtits återvända, och en del av militära eller andra skäl. Av 370 judiska samhällen etablerade perioden 1948-53 byggdes 350 på stulen palestinsk mark. Sedan 1948 har man godkänt mer än 900 judiska lokalsamhällen men inga palestinska – utöver några i framför allt Negevöknen för att samla bortdrivna palestinska beduiner.

I dag fortsätter beslagtagandet genom att palestinsk mark ”avsätts” för byggande av motorvägar, skapande av nationalparker, ”säkerhetsskäl” eller annat. Delar av de palestinska samhällena reserveras för jordbruksändamål, vilket gör att nybyggnation av bostäder inte kan förekomma där. De palestinska samhällena blir därigenom alltmer trångbodda.

Samtidigt har Israel en lag som gör att mindre samhällen -  i nuläget över 900 – kan etablera en ”mottagningskommitté” med rätt att bedöma och hindra sökande som önskar bosätta sig i samhället. Här kan man avvisas med motiveringen att man anses ”olämplig för samhällets sociala liv” eller ”inte passande för den socio-kulturella sammanhållningen”. En annan grund för negativ särbehandling kan vara att man ”saknar sionistiska visioner”. I praktiken innebär det att palestinska medborgare inte kan inlemmas och integreras i den judiska gemenskapen.

Palestinierna i Israel är således – med undantag från vissa mer öppna samhällen som Haifa och Akka – hänvisade till trångbodda, kringgärdade samhällen som inte kan utvidgas för att möta befolkningstillväxten. Samhällen som dessutom har sämre standard och infrastruktur än de judiska, och där upp till 80% av invånarna lever under fattigdomsgränsen. På sina håll tar sig bara mindre än en fjärdedel av skoleleverna vidare till gymnasium, och medellivslängden är 20 år under riksgenomsnittet.

Att ändå försöka bygga ut och modernisera palestinska samhällen är inte tillrådligt. Enligt ett tillägg (2017) till 1965 års planerings- och byggnadslag, känt som ”Kaminitz-lagen”, straffas den som bygger utan tillstånd – vilka är mycket svåra att erhålla – med dryga böter. Av 1.348 lagfästa rivningsorder under några år gällde 97% byggnader och andra strukturer inom palestinska samhällen.

Integration av olika folkgrupper på samma villkor i Israel är uppenbart inte önskvärt, och bland annat är skolsystemen i praktiken helt separerade. I till exempel Nof HaGalil (tidigare Övre Nazareth), ett judiskt samhälle som i stort sett nu omsluter den palestinska staden Ein Mahel, förklarar borgmästaren i en intervju i Washington Post: ”Jag skulle hellre hugga av mig högerarmen än bygga en arabisk skola”.

Bostäder och utbildning är bara två av områdena där palestinska medborgare sätts på undantag i Israel, och i nuläget finns över 50 lagar som aktivt diskriminerar den icke-judiska minoriteten i landet. Det handlar om att inte kunna söka vilka jobb som helst, inte gifta sig med vem man vill, inte resa fritt, inte  uppmärksamma vissa märkesdagar, inte acceptera icke-judiska symboler (som julgranar) och mycket annat. Den mest spektakulära lagen – hittills – är den så kallade Nationalstatslagen (2018) som förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, förordar etablerande av fler judiska samhällen och avskaffar arabiska som officiellt språk vid sidan av hebreiska.

Israel – apartheidstat eller demokratiskt föredöme i Mellanöstern? Ja, döm själv.

Gunnar Olofsson

Borås Palestinagrupp

EU måste agera mot Israel

Den nya israeliska enhetsregeringen har beslutat att från 1 juli börja beslagta, annektera, stora delar av det ockuperade palestinska Västbanken. Planerna gäller i första hand den bördiga Jordandalen och delar av det område, kallat ”area C”, där de flesta av de olagliga israeliska så kallade bosättningarna är belägna. En sådan annektering skulle bli dödsstöten för den internationellt, av 136 stater, erkända palestinska staten och förvandla palestinierna till internflyktingar i avgränsade ”självstyrande” områden - av den typ apartheidregimen i Sydafrika en gång planerade för sin icke-vita befolkningsgrupp.

Den israeliska regimen har förklarat att det är USA-presidenten Trump som genom sin så kallade ”fredsplan” givit klartecken till detta tilltag. Men sedan när har en amerikansk president rätt att ge bort delar av ett annat lands territorium? Kritik hörs nu också från många håll. Bland annat har presidentkandidaten Joe Biden varnat Israel att ”inte vidta åtgärder som gör en tvåstatslösning omöjlig”. Men det krävs mer.

Medan Arabförbundet förklarat att en annektering, om den genomförs, skulle innebära ett krigsbrott och allvarlig överträdelse av internationell lag, har EU haft svårt att enas om ens ett tydligt avståndstagande från planerna. Israels närmaste allierade i EU, Ungern och Tjeckien, motsätter sig alla skarpa formuleringar om lagbrott, och några som helst åtgärder mot Israel – som för övrigt har ett förmånligt handelsavtal med EU under krav om respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer.

Därför är det viktigt att den svenska regeringen nu inte bara sitter och väntar in någon slags enighet inom EU. Tvärtom måste man gå vidare tillsammans med de EU-länder som tar frågan på allvar, och införa sanktioner, avinvesteringar och bojkotter – och lägga handelsavtalet på is! - för att tvinga Israel att ge upp sina planer, avsluta ockupationen av palestinskt land och erkänna Palestinas rätt att existera sida vid sida i fred med Israel. 

Vi medborgare i folkrörelser, idrottare, kulturarbetare och andra måste var och en ta vår del av ansvaret att trycka på våra beslutsfattare att få någonting gjort. Den 15 maj uppmärksammas åter årsdagen av den palestinska katastrofen 1948, ”Al-Nakba”, när över 700.000 palestinier fördrevs i samband med etablerandet av den israeliska staten. Inte vill vi väl att 2020 skall bli året för ytterligare en palestinsk katastrof?

Gunnar Olofsson, ordförande PG Borås och ledamot i PGS förbundsstyrelse

Läs också debattartikeln i Aftonbladet som PGS undertecknat tillsammans med flera andra: EU måste vara redo för sanktioner mot Israel

Värna folkrätten och stoppa bosättarvåldet!

Våldet mot palestinier under ockupation på Västbanken har ökat dramatiskt under den nuvarande corona-epidemin. Enligt FN-organet OCHA var antalet attacker utförda av israeliska bosättare 78% högre än vanligt under de sista veckorna i mars.

Grupper av bosättare med klubbor och skarpladdade vapen och ibland med hundar gör raider mot palestinska samhällen och attackerar hus, fordon och människor. Övergreppen handlar om allt från misshandel, stenkastning, vandalisering och stöld till regelrätta mordförsök. När palestinier håller sig inomhus för att begränsa smittan passar bosättare på att slå upp tält på palestinska familjers mark och rapporter om bosättare som spottar och slår sönder rutor på palestinska bilar har kommit in från flera håll. I 16 fall har omfattande skadegörelse utförts och fem palestinier har fått skador som krävt sjukhusvård.

En speciellt våldsam grupp utgörs av unga bosättare som kallar sig "hilltop youth". De är sedan länge kända för att ha trakasserat palestinier, sprejat kränkande texter på moskéer och kyrkor. De har nu fått fria tyglar, övertygade om att de inte kommer att straffas för någonting.

Alla bosättningar är illegala enligt internationell rätt vilket senast bekräftades genom en resolution i FN:s säkerhetsråd i december 2016. Trots att FN:s generalsekreterare António Guterres uppmanat till "global vapenvila" under trycket av corona-epidemin, tycks det inte ha påverkat den israeliska armén. Israels soldater fortsätter att skjuta på och döda palestinier, attackera fiskare och fängsla palestinier som protesterar mot ockupationen i trånga fängelser där risken är stor för en snabb spridning av coronaviruset.

Det är viktigt att omvärlden trots ländernas egna utmaningar kring coronakrisen värnar den internationella rätten. Sveriges regering och EU måste tala klartext om övergreppen och vidta kännbara åtgärder för att tvinga Israel att respektera internationella lagar. Vi vill se konkreta åtgärder nu, innan situationen spårar ur än mer.

Anna Wester och Gunnar Olofsson
Palestinagrupperna i Sverige

Den palestinska organisationen Youth Against Settlements (YAS) har vid flera tillfällen filmat när de trakasserats av bosättare. Bland annat har bosättarna byggt ett tält utanför deras center. Besök deras facebooksida: https://www.facebook.com/media.yas

Puma måste sluta sponsra ockupationen av Palestina

Foto: Mahmoud Ajjour

Sportföretaget PUMA sponsrar det israeliska fotbollsförbundet – Israel Football Association (IFA) – och gör sig därmed medskyldigt till ockupationen av Palestina och övergreppen mot palestiniernas grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter. IFA har idag sex registrerade fotbollslag som är lokaliserade till illegala israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark. Områden dit palestinier inte har tillträde, och inte heller kan besöka för att till exempel titta på fotbollsmatcher.

De israeliska bosättningarna utgör enligt FN – inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 (december 2016) – ett allvarligt brott mot internationell lag och ett avgörande hinder för fred. Israel hindrar också aktivt palestinska fotbollsspelare från att utöva sin sport. Palestinska fotbollslag får inte resa mellan de palestinska områdena Västbanken och Gaza för att spela matcher – ett solklart brott mot det Internationella Fotbollsförbundets (FIFA) regler att inte hindra någon annan nation att utöva sporten. Spelare attackeras, fängslas och till och med dödas av den israeliska armén. Palestinska fotbollsarenor har förstörts av israeliska bombningar och Israel låter inte Palestina importera fotbollsutrustning och utveckla sporten.

I ett öppet brev till PUMA från över 200 palestinska sportklubbar konstateras att PUMA genom sin sponsring av IFA bidrar till att legitimera och ge internationell täckmantel åt Israels olagliga politik och att man därmed också riskerar att hamna på den svarta lista som just förbereds inom ett FN-organ över företag som deltar i och tjänar på den israeliska ockupationen. Sponsringen av IFA är dessutom ett brott mot PUMA:s egen uppförandekod, som förutsätter respekt för jämlikhet och mänskliga rättigheter och ingen tolerans för diskriminering.

• PUMA måste upphöra med sponsringen av det israeliska fotbollsförbundet och undertryckandet av palestiniernas mänskliga och demokratiska rättigheter!

• Sportbutiker måste sluta saluföra PUMA:s produkter tills företagets inblandning i ockupationen av Palestina upphört!

Palestinagrupperna i Sverige (PGS)

Läs mer om den internationella Puma-kampanjen här.