Sydafrikansk rapport visar israelisk apartheid

The Human Sciences Research Council i Sydafrika har publicerat en studie som visar att Israel gör sig skyldiga till både kolonialism och apartheid i de ockuperade palestinska områdena (OPT).

Forskningsrådet gav ett internationellt team av forskare och andra experter på internationell rätt från Sydafrika, Storbritannien, Israel och Västbanken i uppdrag att genomföra studien. Studien är ett resultat av 15 månaders forskning och utgör en heltäckande granskning av Israels politik och ageranden i de ockuperade palestinska områdena med utgångspunkt i de definitioner av kolonialism och apartheid som tillhandahålls inom internationell rätt.

Projektidén kom ursprungligen från den sydafrikanska juristen John Dugards (FN:s dåvarande speciella rapportör för mänskliga rättigheter på ockuperat palestinskt område) rapport i januari 2007 i vilken han hävdade att Israel utövar former av kolonialism och apartheid i de palestinska områdena.

I studien fann man att Israel bryter mot det förbud mot kolonialism som det internationella samfundet utvecklade på 1960-talet. Israels strategi i Palestina syftar bevisligen till att fragmentera Västbanken och att permanent införliva delar av Västbanken i Israel, ett tydligt kännetecken för kolonialism. Israel har beslagtagit både mark och vatten i de ockuperade palestinska områdena, sammanfogat den palestinska ekonomin med Israels ekonomi samt infört ett system av maktutövning gentemot palestinierna för att se till att de underordnar sig dessa åtgärder. Genom detta förnekar Israel den ursprungliga (palestinska) befolkningen (the native population) rätt till självbestämmande och visar på en tydlig avsikt att överta suveränitet över delar av den palestinska befolkningens land och naturresurser. Denna form av bestående annektering av territorium är ett tydligt kännetecken på kolonialism.

Studien visar även att Israels lagar och policys i de ockuperade palestinska områdena överensstämmer med definitionen av apartheid i den internationella konventionen om avskaffande och bestraffning av brottet apartheid. Den israeliska lagstiftningen privilegierar bland annat judiska bosättare, medan palestinier inom samma område missgynnas med grund i deras respektive identiteter, identiteter som i detta fall kan likställas med rasdefinierade identiteter (racialized identities) i den betydelse som tillhandahålls av den internationella rätten. Att Israel utövar en form av apartheid blir särskilt tydligt då man granskar den av Israel geografiska avgränsningen i reservatliknande områden på Västbanken till vilka palestinierna är förvisade och ej kan lämna utan tillstånd. Detta system kan enligt studiens författare liknas vid det sydafrikanska apartheidsystemet under vilket svarta sydafrikaner var begränsade till så kallade ”homelands” som den sydafrikanska regeringen avgränsat, medan vita sydafrikaner åtnjöt rörelsefrihet och medborgerliga rättigheter i övriga delar av landet.

I studiens sammanfattning menar man att samtliga ”tre pelare” som upprätthöll apartheidsystemet i Sydafrika praktiseras av Israel i de ockuperade palestinska områdena. Den första pelaren syftade i Sydafrika till att avgränsa den sydafrikanska befolkningen i grupper definierade utifrån rastillhörighet, samt att ge utökade rättigheter och privilegier till gruppen vita sydafrikaner. Den andra pelaren syftade till att segregera befolkningen i olika geografiska områden som enligt lag tilldelades de olika rasmässigt definierade grupperna samt begränsade möjligheten att ta sig in i områden som avgränsats för andra grupper än den egna. Den tredje pelaren var slutligen ett system av säkerhetslagar och policys som tillämpades för att undertrycka all form av opposition mot regimen och för att förstärka systemet av rasmässig dominans genom administrativa hinder, tortyr, censur, förbud och avrättningar.

I Israels fall menar man att den första pelaren utgörs av de israeliska lagar och regler som bland annat ger en mer fördelaktig rättslig status, samt materiella fördelar, till judar på bekostnad av icke-judars rättigheter.

Den andra pelaren reflekteras i Israels ”grand policy” som syftar till att fragmentera de ockuperade palestinska områden och tillförsäkra att palestinier fortsätter att vara förvisade till de reservat som tilldelats dem. Israeliska judar förbjuds tillträde till dessa reservat men åtnjuter istället full rörelsefrihet i de övriga palestinska områdena. Denna policy underbyggs av Israels omfattande beslagtagande av palestinsk mark vilket leder till att den mark som är tillgänglig för palestinier fortsätter att krympa samt belägringen och isoleringen av Gaza från de övriga ockuperade palestinska områdena. Även den medvetna avskärmningen av Östra Jerusalem från resten av Västbanken och beslagtagandet samt byggnadspolicyn som syftar till att dela upp Västbanken i ett avancerat nätverk av sammankopplade bosättningar för judiska israeler och en arkipelag av belägrade och osammanhängande enklaver för palestinierna underbygger denna policy.

Den tredje pelaren är Israels åberopande av säkerhet för att legitimera svepande restriktioner av palestiniers åsikts-, yttrande, mötes-, organisations-, och rörelsefrihet för att dölja det faktiska underliggande syftet att undertrycka motstånd mot dess (läs Israels) system av maktutövning och därigenom att vidmakthålla kontroll över palestinier som grupp.