Palestinskt samhällsliv på undantag i Israel
Den israeliska staten stryper systematiskt sina palestinska medborgares rättigheter vad gäller tillgång till land, service och möjligheter till utveckling inom Israels gränser. Det är slutsatsen i en ny rapport, ”Israel: Discriminatory Land Policies”, av människorättsorganisationen Human Rights Watch.
Rapporten konstaterar att 93% av israeliskt land är statsägd, men i praktiken kontrollerad av den Judiska Nationalfonden – som, förutom att inneha närmare hälften av platserna i den centrala planeringskommittén, också direkt äger och avsatt 13% av marken för ”judisk bosättning”. Israels palestinska medborgare, som utgör 21% av befolkningen, har i nuläget kontroll över mindre än 3% av marken. Palestinierna är också kraftigt underrepresenterade i de organ som sköter samhällsplaneringen.
Från 1948 när staten Israel bildades, och dess palestinska invånare sedan (1949) sattes under militärstyre, och fram till 1966, när militärstyret upphörde, beslagtog den israeliska staten 10.000-tals hektar palestinsk mark – en del mark så kallad ”frånvarandes egendom” tillhörig palestinier som fördrivits av de paramilitära terrorgrupperna och sedan inte tillåtits återvända, och en del av militära eller andra skäl. Av 370 judiska samhällen etablerade perioden 1948-53 byggdes 350 på stulen palestinsk mark. Sedan 1948 har man godkänt mer än 900 judiska lokalsamhällen men inga palestinska – utöver några i framför allt Negevöknen för att samla bortdrivna palestinska beduiner.
I dag fortsätter beslagtagandet genom att palestinsk mark ”avsätts” för byggande av motorvägar, skapande av nationalparker, ”säkerhetsskäl” eller annat. Delar av de palestinska samhällena reserveras för jordbruksändamål, vilket gör att nybyggnation av bostäder inte kan förekomma där. De palestinska samhällena blir därigenom alltmer trångbodda.
Samtidigt har Israel en lag som gör att mindre samhällen – i nuläget över 900 – kan etablera en ”mottagningskommitté” med rätt att bedöma och hindra sökande som önskar bosätta sig i samhället. Här kan man avvisas med motiveringen att man anses ”olämplig för samhällets sociala liv” eller ”inte passande för den socio-kulturella sammanhållningen”. En annan grund för negativ särbehandling kan vara att man ”saknar sionistiska visioner”. I praktiken innebär det att palestinska medborgare inte kan inlemmas och integreras i den judiska gemenskapen.
Palestinierna i Israel är således – med undantag från vissa mer öppna samhällen som Haifa och Akka – hänvisade till trångbodda, kringgärdade samhällen som inte kan utvidgas för att möta befolkningstillväxten. Samhällen som dessutom har sämre standard och infrastruktur än de judiska, och där upp till 80% av invånarna lever under fattigdomsgränsen. På sina håll tar sig bara mindre än en fjärdedel av skoleleverna vidare till gymnasium, och medellivslängden är 20 år under riksgenomsnittet.
Att ändå försöka bygga ut och modernisera palestinska samhällen är inte tillrådligt. Enligt ett tillägg (2017) till 1965 års planerings- och byggnadslag, känt som ”Kaminitz-lagen”, straffas den som bygger utan tillstånd – vilka är mycket svåra att erhålla – med dryga böter. Av 1.348 lagfästa rivningsorder under några år gällde 97% byggnader och andra strukturer inom palestinska samhällen.
Integration av olika folkgrupper på samma villkor i Israel är uppenbart inte önskvärt, och bland annat är skolsystemen i praktiken helt separerade. I till exempel Nof HaGalil (tidigare Övre Nazareth), ett judiskt samhälle som i stort sett nu omsluter den palestinska staden Ein Mahel, förklarar borgmästaren i en intervju i Washington Post: ”Jag skulle hellre hugga av mig högerarmen än bygga en arabisk skola”.
Bostäder och utbildning är bara två av områdena där palestinska medborgare sätts på undantag i Israel, och i nuläget finns över 50 lagar som aktivt diskriminerar den icke-judiska minoriteten i landet. Det handlar om att inte kunna söka vilka jobb som helst, inte gifta sig med vem man vill, inte resa fritt, inte uppmärksamma vissa märkesdagar, inte acceptera icke-judiska symboler (som julgranar) och mycket annat. Den mest spektakulära lagen – hittills – är den så kallade Nationalstatslagen (2018) som förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, förordar etablerande av fler judiska samhällen och avskaffar arabiska som officiellt språk vid sidan av hebreiska.
Israel – apartheidstat eller demokratiskt föredöme i Mellanöstern? Ja, döm själv.
Gunnar Olofsson
Borås Palestinagrupp