Jag skulle vilja berätta för er om min resa till Palestina som jag gjorde i höstas tillsammans med andra medlemmar i PGS. Det var första gången jag reste dit. Visst hade jag läst en hel del om Palestina och om den politiska situationen där, men att få se med mina egna ögon hur det verkligen är visade sig vara en helt annan sak. Under resan besökte vi de tre olika barn- och ungdomsprojekt som stöds av PGS, i Abu Dis nära Jerusalem och i flyktinglägret Askar nära Nablus.
Det som slog mig när vi åkte runt i Palestina var hur slitna och eftersatta många av bostadsområdena var och hur det nästan var lite kaotiskt med bilar som var parkerade lite huller om buller. I Hebrons gamla stad har många butiker tvingats slå igen och bara israeliska bosättare får röra sig på dessa gator. Trots alla svårigheter får folk ändå livet att fungera. I Abu Dis som nästan är helt omringat av muren var det inte annorlunda, livet fortgår.
Under vårt besök vid aktivitetscentret i Abu Dis träffade vi många fantastiska personer. Vi träffade en tjej som berättade att hon är miljöaktivist och en ung kille som hjälper till med att producera en liten tidning. En underbar och extremt viktig sak som aktivitetscentret i Abu Dis ägnar sig åt är samarbetet med beduinbyarna som finns på markerna som tillhör Abu Dis. Vi åkte ned och besökte en av dessa byar. Vägen ned var extremt dålig och på var sida om vägen var det fullt av skräp, det såg nästan ut som en soptipp. Nere i byn möttes vi av en hel hop med ungar som tyckte att vi var sena och undrade var vi hade hållit hus. En annan dag när vi hade besökt ungdomsklubben i Abu Dis var vi tvungna att lämna bilen och gå till fots genom en israelisk vägspärr med beväpnade soldater. Det var ingen rolig upplevelse, och då tänker man att detta måste palestinier göra varje dag flera gånger om dagen. Om de ens får tillåtelse att passera.
Dagen då vi skulle åka till flyktinglägret Askar var jag lite nervös, och miljoner tankar snurrade runt i huvudet. Jag hade aldrig varit i ett flyktingläger förut, inte ens varit i närheten av ett. De enda flyktingläger jag hade sett var på TV, och då är det allt som oftast frågan om nya läger där folk fortfarande bor i tält. Men givetvis förstod jag att så inte var fallet med Askar som funnits så länge. Den första salen vi gick in i när vi kom till barn och ungdomscentret var på marknivå och där möttes vi av en grupp barn med intellektuell funktionsnedsättning. De satt i ring och pratade och sjöng. Väggarna i centret var fulla med färgglada målningar. På andra våningen satt en grupp barn och tittade på film, en film som jag fick förklarat för mig handlade om tillit. Vi tog även en promenad genom lägret. Från början så slås man av att lägret är uppbyggt lite hipp som happ, ingen riktig planering, men sen får man känslan av att detta ändå fungerar. Folk hjälps åt, det är en som liten by.
Det som också slog mig var hur mycket skräp det var överallt. Ett problem som de ansvariga på centret försöker göra något åt, men många orkar inte bry sig. Soptunnor finns inte och riktiga sopstationer finns det inte tillgång till.
Flera gånger under resan, när vi promenerade i Abu Dis eller gick genom Askarlägret tänkte jag på hur viktiga den här sortens projekt som PGS stödjer verkligen är. På grund av ockupationen och muren som skär igenom samhället och som segregerar folk ifrån varandra och som förhindrar normal rörelse och handel, så ligger det en tryckande, deprimerad och nästan uppgiven känsla över samhället. Det dessa projekt gör är att ändå ge barnen en meningsfull och rolig fritid så att de kan få förbli barn och förbli hoppfulla inför framtiden.
Personalen som jobbar med dessa projekt är fantastiska människor, riktiga eldsjälar som visar på den kraft och den vilja som finns i det palestinska samhället. Tack vare de bidrag som ni ger kan de få chansen att fortsätta sitt viktiga arbete.
Helena Larsson, Palestinagruppen i Nybro