Mats Svensson, ledamot i Palestinagruppernas förbundsstyrelse, skriver om Hind Rajab, människorna bakom siffrorna och Sveriges beslut att avsluta kärnstödet till UNRWA, en av de sista kvarvarande strukturerna som håller Gaza vid liv.
Texten är i sin ursprungsversion på engelska publicerad i palestinechronicle.comHind Rajab hörde aldrig debatterna i Stockholm. Hon visste aldrig vilka ministrarna Benjamin Dousa och Ulf Kristersson var. Hon var sex år gammal. Hon ville att någon skulle rädda henne.
En sexårig flicka satt fast i en bil omgiven av kropparna från sin familj. I timmar vädjade hon om hjälp via telefon. Hon ropade efter sin mamma. Hon bad att inte bli lämnad ensam. Till slut tystnade linjen. Hennes namn var Hind Rajab.
Det finns ögonblick då statistiken inte räcker till. När uttryck som “civila dödsoffer” och “humanitär kris” blir groteskt otillräckliga. Hind Rajabs historia är ett sådant ögonblick.
För bakom varje siffra finns ett barn med ett namn, en röst, en familj och en framtid som borde ha fått existera. Hinds framtid gjorde det inte.
Jag deltog tillsammans med min 15-åriga dotter i en visning av The Voice of Hind Rajab på Nordic Palestinian Film Festival. Filmen rekonstruerar de sista timmarna i livet för en sexårig palestinsk flicka som satt fast i en bil i Gaza, omgiven av kropparna från sin familj, medan hon desperat vädjade om hjälp via telefon samtidigt som israeliska styrkor opererade i området.
Biografen var tyst, förutom ljudet av människor som grät.
Min dotter grät. Kvinnan bredvid mig grät. Jag kände själv hur fattningen började svikta. Hinds skräckslagna röst skalade bort varje lager av politisk distans. Där fanns inga strategiska överväganden, inga diplomatiska omskrivningar, inga noggrant formulerade regeringsuttalanden. Där fanns bara ett barn som bad om hjälp som aldrig kom.
Vid ett tillfälle nämner Hind namnet på sin skola: A Happy Childhood. Det är svårt att beskriva grymheten i den detaljen. Ett lyckligt barndomsliv. En sexårig flicka fast bland döda kroppar, som hoppas att hon inte ska dö.
Detta är Gaza.
Och Hind Rajab är inget undantag. Hon är ett ansikte bland tusentals palestinska barn vars liv har krossats av ett system av ockupation, blockad, fördrivning, apartheid och militärt våld som existerat långt före oktober 2023. Förstörelsen av Gaza uppstod inte ur tomma intet. Den är kulmen på årtionden av politik som systematiskt har berövat palestinier säkerhet, frihet, värdighet och, i allt högre grad, själva livet.
I dag genomgår Gaza inte bara en humanitär kris. Gaza genomgår en samhällelig förstörelse i en omfattning som många internationella rättsexperter, folkmordsforskare och människorättsorganisationer menar uppfyller definitionen av folkmord. Oavsett om regeringar är villiga att använda det ordet eller inte kvarstår verkligheten: en hel civilbefolkning utsätts för förhållanden som gör ett normalt mänskligt liv omöjligt.
I detta sammanhang är UNRWA inte bara ännu en biståndsorganisation. Det är en av de sista kvarvarande strukturerna som håller Gaza vid liv.
Under årtionden har UNRWA tillhandahållit skolor, sjukvård, livsmedelsstöd och grundläggande sociala tjänster för palestinska flyktingar. I Gaza har organisationen fungerat som en avgörande pelare för civil överlevnad. Utan den fördjupas lidandet. Hungern sprider sig. Sjukvården kollapsar ytterligare. Barn förlorar tillgången till utbildning. Samhällen förlorar en av de få institutioner som fortfarande kan fungera mitt i katastrofen.
Jag vet detta eftersom jag själv har arbetat i Gaza.
Jag har sett UNRWA:s skolor. Jag har sett dess kliniker. Jag har sett den roll organisationen spelar i vanliga människors vardag. När politiker diskuterar finansieringsbeslut använder de politikens språk. De människor som påverkas upplever dessa beslut som mat, medicin, skydd – eller frånvaron av alla tre.
Därför kan Sveriges beslut i december 2024 att avsluta sitt kärnstöd till UNRWA inte avfärdas som en rutinmässig politisk justering.
Mellan den 16 och 18 december 2024 besökte Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa Israel och Palestina. Dagen efter besöket meddelade Ulf Kristerssons regering att Sverige skulle dra tillbaka sitt kärnstöd till UNRWA.
Tidpunkten spelar roll. Det var ett politiskt val, ett medvetet val. Ett val som gjordes medan Gazas humanitära katastrof accelererade.
Medan barn dödades. Medan sjukhus kollapsade. Medan varningar om svält utfärdades. Medan behovet av humanitär hjälp hade nått nivåer som saknar motstycke i modern palestinsk historia.
Just då valde Sverige att dra sig tillbaka.
Den svenska regeringen gav sina förklaringar. Det hänvisades till kontrollmekanismer, farhågor kring organisationen, alternativa biståndskanaler och administrativa granskningar. Men ingen av dessa förklaringar förändrar den grundläggande verkligheten: att minska stödet till den främsta humanitära livlinan för en belägrad civilbefolkning får konsekvenser som är helt förutsägbara.
Regeringar söker ofta skydd i procedurernas språk. De talar om omfördelningar i stället för berövande, om tillfälliga stopp i stället för övergivande, om granskningar i stället för ansvar.
Men verkligheten är inte byråkratisk. Verkligheten är en mamma som inte kan hitta mat åt sina barn. Verkligheten är en klinik utan mediciner. Verkligheten är en skola som inte kan fungera. Verkligheten är en sexårig flicka som ringer efter hjälp från en bil omgiven av död.
Nej, Sverige dödade inte Hind Rajab. Men frågan är inte om Sverige bär ansvar för hennes död.
Frågan är om regeringar som medvetet försvagar de institutioner som upprätthåller civilt liv i Gaza ärligt kan hävda oskuld inför det lidande som följer.
Det finns en djup moralisk bekvämlighet i föreställningen att ansvar endast tillhör dem som trycker på avtryckaren eller släpper bomberna. Den gör det möjligt för alla andra att stå på säkert avstånd och hävda att de bara är observatörer.
Historien dömer sällan så generöst.
Förstörelsen av civilbefolkningar genomförs aldrig enbart genom våld. Den är också beroende av politiska beslut som fattas långt från slagfältet – beslut som avgör vem som får skydd, vem som får hjälp och vem som lämnas åt sitt öde.
När regeringar drar tillbaka stödet till institutioner som håller civila vid liv under en humanitär katastrof är de inte neutrala aktörer. De är med och formar utfallet.
Det är den obekväma sanningen som Hind Rajabs röst tvingar oss att konfrontera.
Hind Rajab hörde aldrig debatterna i Stockholm. Hon visste aldrig vilka ministrarna Benjamin Dousa och Ulf Kristersson var. Hon var sex år gammal. Hon ville att någon skulle rädda henne. Det var omöjligt.
Det som inte är omöjligt är att besluta om Gazas överlevande förtjänar mat, skolor, sjukvård och humanitärt skydd. Det beslutet fattades i Stockholm.
Människorna som fattade det beslutet har namn. Och de bör få försvara det.
Mats Svensson