När vi lämnar det palestinska flyktinglägret Al Jaleel, eller Wavel som det också kallas, och kör från Baalbek genom Beekadalen börjar det ösregna och blåsa. Längs vägen ser vi tält där en del av de många syriska flyktingarna som sökt skydd i Libanon bor.
Lite tidigare i Al Jaleel träffade vi palestinska flyktingar från Syrien som nu flyttat in i det lilla redan överbefolkade lägret. Flyktingar som tvingats på flykt igen, för andra eller kanske tredje gången, som nu får hjälp av andra flyktingar.
Ali som startat och arbetar på det Barn- och ungdomscenter i lägret som får stöd bland annat från PGS, är sorgsen när han beskriver situationen nu. – 2 100 familjer kom från flyktinglägret Yarmouk i Syrien för två år sedan. Barnen ser ingen framtid. I Yarmouk kunde de leka och leva, nu är de flyktingar igen och ingen vet när de kan återvända.
Många har lämnat sedan dess, några försöker fly till Europa för att få lugn och ro, men dör på vägen. Det är mörkt. Alla dörrar är stängda. Men Ali och många andra gör mycket för att hjälpa de nyanlända flyktingarna trots enormt små resurser och en svår situation i lägret när antalet som bor där ökat drastiskt på kort tid.
Till det centret är alla välkomna och för många barn är det enda stället där de kan leka och där de kan få möjlighet att uttrycka sig genom att berättelser, teckningar och fotografier.
I Libanon finns 450 000 palestinska flyktingar som är registrerade av FN. Det finns 12 officiella flyktingläger, men också några som inte är erkända och där bor ungefär hälften av alla flyktingar. De palestinska flyktingarna utgör runt tio procent av den libanesiska befolkningen, men saknar många grundläggande rättigheter. Det är till exempel flera yrken som de inte tillåts ha. Arbetslösheten är skyhög och folk är fattiga. Många hoppar också av skolan väldigt tidigt för att försöka hjälpa till med försörjningen.
Al Jaleel/Wavel var från början franska armébaracker som blev boende för palestinska flyktingar efter Al Naqba, katastrofen när över 750 000 palestinier fördrevs från sina hem då staten Israel bildades. De flesta i Al Jaleel kommer från Galileen i historiska Palestina. Vi gick in i en av de gamla armébyggnaderna där 30 procent av befolkningen i lägret fortfarande bor. Det var fallfärdigt, saknade ventilation och de gemensamma badrummen låg utomhus. Vi träffade en man från Syrien som levde med sin familj i ett litet rum utan några möbler. Han visade hur han värmer vatten genom att stoppa ner en elektrisk sladd i en hink. Det såg jättefarligt ut.
Efter en promenad genom lägrets trånga gränder där elledningarna hänger utanpå husen och där det inte finns någon plats att leka, förstår man att centret är en oas för barnen. Ali och de andra i personalen ändrar tonläge, från att uppgivet talat om situationen för folk i lägret, till att exalterat berätta om allt som de har på gång och som de vill göra. Utflykter, fotboll, basket, workshops och så vidare.
Överallt i lägret vajar palestinska flaggor, affischer på palestinska politiker pryder väggarna och Palestina känns så nära, men ändå så långt borta.
– Det här är inte vårt hem, säger Ali. Vi bara väntar. På att återvända till Palestina. Det finns inget annat alternativ.
Anna Wester, ordförande PGS