Autistiska Iyad var rädd för polisen – avrättades med sju skott

Foto: ActiveStills
Foto: ActiveStills

Det är omöjlIgt att veta vad Iyad Hallaq tänkte under det som skulle visa sig bli de sista minuterna av hans liv. Men han måste ha varit mycket ensam, och rädd. I likhet med många andra med svår autism hade Iyad svårt att kommunicera och han levde i en värld som även till vardags var kaotisk och svårbegriplig, så hur skulle han kunna förstå det som hände honom den här morgonen? Varför de israeliska gränspoliserna stoppat honom när han som vanligt kommit gående genom Lejonporten i Jerusalems Gamla stad, samma väg som han gått varje dag under de senaste åren. Eller varför de, när han fick panik och började springa, sköt honom i benen. Blödande och skräckslagen flydde Iyad in i en gränd där han kollapsade bland soporna. Det var där de tre gränspoliserna hann upp honom, och där ägnade de enligt vittnen upp till fem minuter åt att försöka bestämma sig för vad de skulle göra med honom. Fem långa minuter då den skadade och förvirrade Iyad förtvivlat måste ha försökt förstå varför detta hände honom. Eller begrep han kanske att han dog eftersom han var palestinier?

Hans rum i familjens hus i Wadi al-Joz i det palestinska Östra Jerusalem är välstädat och smakfullt inrett men egendomligt opersonligt. Där finns en TV och en säng, på väggen en inramad vers ur Koranen men det enda som egentligen säger något om den som bodde här är en rad parfymflaskor som står uppradade på en byrå. Vid 32 års ålder var Iyad Hallaq fortfarande en gåta även för sina närmaste. Han var ett par år gammal när hans föräldrar förstod att han inte var som andra barn.

Efter att ha gått runt mellan olika läkare som alla sade olika saker fick de till slut diagnosen autism. Men i familjen Hallaq gjorde det inte någon skillnad: Iyad var ett älskat barn och han växte upp som en älskad son och bror.

– Han var en ängel på jorden och nu är han en ängel i himlen, säger hans mamma Rana Hallaq när vi besöker dem dagen efter begravningen. På gatan utanför deras hus har ett sorgetält rests där Iyads pappa Khairi och manliga släktingar enligt arabisk tradition tar emot kondoleanser. Rana sitter i trädgården tillsammans med kvinnorna i familjen och går emellanåt in i vardagsrummet för att ta emot gäster. ”Var snäll och undvik kindpussar eller att ta i hand!”, står det på en lapp på dörren – coronaviruset härjar i både Israel och Palestina – men ingen följer uppmaningen. Sorgen är fortfarande rå i allas ansikten, tårarna aldrig långt borta. Stämningen är chockad, oförstående. Hur kunde de döda Iyad?

Foto: Catrin Ormestad

Mentalt var Iyad som en 8-åring, förklarar hans mamma.

– I Israel tycker de inte att vi är värda någonting alls och det var därför de sköt honom, säger Rana bittert.

Men för henne var hennes pojke naturligtvis värd allting – även de utmaningar som möter föräldrar till ett barn med grav autism.

– I 32 år har jag pysslat om honom. Jag investerade hela mitt liv i honom – min kropp, min hälsa, allt jag ägde! Var är han nu? Var är Iyad? Jag vill ha honom tillbaka!

I det palestinska samhället kan psykiska funktionsnedsättningar ibland uppfattas som skamliga, och förr var det inte ovanligt att familjer försökte gömma barn som inte ansågs som ”normala”. Men attityderna har förändrats och i dag finns en större förståelse för psykiska problem. Det är uppenbart att familjen Hallaq var stolt över sin son, och att de gjorde allt för att han skulle få ett bra liv.

Parlamentarikern och människorättsaktivisten Aida Touma-Suleiman lämnar kondoleanser till Iyads mamma Rana och hans syster Jumana.

 Iyad tyckte om att titta på tecknad film, särskilt Musse Pigg och Tom och Jerry, men även det var något som ibland krävde större koncentration än Iyad kunde uppbåda. Han tog alltid ut soporna på morgonen – det var hans uppgift, en som han skötte exemplariskt

– och när coronapandemin tvingade hela familjen att hålla sig hemma brukade han gå till bageriet och köpa bagels med sesamfrön till deras gemensamma frukost (det var fortfarande tillåtet att gå ut och köpa mat). Han träffade sällan vänner, men hans syster Jumana och kusin Tariq beskriver honom som gladlynt och sällskaplig, som någon som alltid skrattade. Han pratade gärna med dem han kände, men aldrig med främlingar.

De senaste sex åren hade han varje morgon gått till Elwyn Al Quds, ett center för vuxna med olika funktionsnedsättningar i Jerusalems Gamla stad. Där får ett hundratal män och kvinnor, alla över 21, hjälp att lära sig något yrke. Iyad höll på att utbilda sig till kockassistent och hade nyss lärt sig göra sallad. Den dagen kom han hem glad och gjorde en åt familjen.

– Han tog lök och tomater och hällde på olivolja, berättar hans mamma stolt. Det var så gott!

Iyad älskade att gå till centret och missade aldrig en dag. Det hade varit svårt för honom att hålla sig hemma under coronanedstängningen. De var tvungna att gå med honom dit, så att han med egna ögon fick se att Elwyn verkligen var stängt, annars kunde han inte tro det. Rana påstår att hon hade en ”dålig känsla” kvällen innan han dödades och att hon bad honom att inte gå nästa dag, men Iyad vägrade att lyssna. Han var så glad att äntligen få vara tillbaka på centret efter de sex veckornas nedstängning.

Sin sista morgon gick Iyad som vanligt upp före sex, tvättade och klädde sig. Han var rädd för blod, så det var hans mamma som rakade honom. Sedan drack han te och åt en smörgås och gick iväg till Elwyn, en knappt tio minuters promenad från familjens hem. Det kan tyckas nära, och som en enkel väg – uppför den lilla backen vid affären, korsa Jerikovägen och fortsätta längs muren till Lejonporten, sedan knappt hundra meter längs Via Dolorosa till Faisal street – men för Iyad hade det tagit en månad innan han klarade av att gå dit ensam. Warda Abu Hadad, en lärare på Elwyn, gick tillsammans med honom tills han var redo att göra det själv. Innan hon släppte iväg honom på egen hand presenterade hon honom för gränspoliserna som alltid stod vid polisstationen innanför Lejonporten. Hon berättade för dem att Iyad hade psykiska problem och visade dem intyg på att han var autistisk. Hon förklarade också för Iyad att han inte behövde vara rädd för poliserna.

– De är inte farliga, lovade Warda. Rana reser sig ur soffan för att omfamna Aida Touma-Suleiman, palestinsk parlamentariker från Israel, som sitter i Knesset för det arabiska partiet Joint List och är en framstående aktivist för palestiniernas rättigheter. Hon är en av många som har kommit för att överräcka sina kondoleanser. I sorgetältet utanför finns flera journalister, även israeliska. Efter mer än femtio års ockupation har det gått rutin i dödandet av palestinier – det är sällan israeliska eller internationella medier rapporterar när någon dör – men mordet på Iyad var så hänsynslöst att det till och med chockade många israeler.

Iyads pappa Khairi Hallaq, 64, är omgiven av män som vill trycka hans händer och kyssa hans kinder, men hans uppmärksamhet är riktad mot en ung man som kommit in i tältet. Trots att det redan är runt 30 grader och alla andra svettas i tunna skjortor är han klädd i en tjock vinterjacka. Han är en av Iyads vänner från Elwyn.

– Titta bara på honom där, uppmanar han oss. Vad ser du när du ser någon som han? Det är precis som om jag skulle visa dig ett barn.

Khairi menar att polisen genast borde ha förstått att allt inte stod rätt till med Iyad, att han omöjligt kunde utgöra ett hot mot någon.

Det var en lärare på Elwyn som ringde familjen den där morgonen och berättade att Iyad blivit skjuten och var skadad. Men Khairi greps genast av onda aningar. Han vet att den israeliska polisen sällan skadeskjuter en palestinier. Det dröjde inte länge innan de kom och ville genomsöka lägenheten. Det tog inte lång tid för dem att förstå att de inte skulle hitta någonting misstänkt hos familjen Hallaq. Detta var inte en terrorists hem. Men innan de gick frågade en av poliserna när de tänkte ha begravningen, och det var så Rana och Khairi fick reda på att deras son var död.

Vad som egentligen hände den där morgonen vid Lejonporten kommer de kanske aldrig att få veta. Men Warda, Iyads älskade lärare, var också på väg till Elwyn genom Gamla stans gränder när hon plötsligt fick höra någon skrika ”terrorist, terrorist!”. Tre eller fyra skott avlossades, sedan fick hon se Iyad komma springande. Han rusade in i en återvändsgränd där det stod en sopcontainer och föll omkull. Han blödde redan, enligt Warda. Efter honom kom tre gränspoliser. De skrek.

– Var är vapnet?

Warda försökte ingripa; hon ropade att han inte var beväpnad, att han har ett funktionshinder. Iyad hade fått syn på sin lärare och vädjade också till soldaterna:

– Jag är med henne!

Men gränspoliserna lyssnade inte, och efter flera minuter då de tycktes osäkra på vad de skulle göra, sköt de den liggande, blödande Iyad med minst fyra kulor från ett M16 automatgevär. Samtliga träffade i bålen.

Enligt den israeliska polisen hade de fått tips om att en terrorist rörde sig i Gamla stan. Iyad hade inte lytt när de gett honom order att stanna, och i sin hand hade han haft något som de ansåg vara ett ”misstänkt objekt”. Det visade sig vara en telefon.

Hundratals kom till hans begravning i Jerusalem. Många bar skyltar med ”Iyad’s life mattered” och ”Palestinian Lives Matter”, som ett eko av Black Lives Mat- ter-rörelsen i USA. Samtidigt som Iyad begravdes pågick protester i Minneapolis med anledning av att George Floyd kvävts till döds. Det är många palestinier som ser likheter med det som hände Iyad Hallaq.

– I USA bränner de ned polisstationer och butiker, säger hans kusin Tariq med knappt återhållen vrede. Vi vill inte göra det, men vi kan inte ens demonstrera. De skulle genast skjuta oss. Hur ska vi kunna uttrycka vår ilska?

– De dödade min son, jämrar sig Rana. De skyldiga poliserna borde få 25 år i fängelse! Var han en insekt? De krossade honom som en insekt!

 Iyads öde är ännu ett exempel på att palestinier med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar utgör en särskilt sårbar grupp under ockupationen. Många har dödats i vägspärrar och i konfrontationer med polis och militär eftersom de inte lytt order eller för att de reagerat på ett sätt som verkat misstänkt. Men även de som har israeliskt medborgarskap ris- kerar att utsättas för oproportionerligt våld på ett sätt som inte skulle ha hänt om de inte varit palestinier. Två veckor före Iyads död dödades en psykiskt sjuk pales- tinsk-israelisk man utanför ett sjukhus i Tel Aviv sedan han dragit kniv under ett bråk. Polisen sköt Mustafa Yunis, 26, med tio skott när han låg på marken.

Till skillnad från Mustafa och alla andra autistiska och psykiskt sjuka palestinier som dödats av israelisk militär och polis har Iyads fall i alla fall uppmärksammats. Till och med premiärminister Benjamin Netanyahu kallade hans död en ”tragedi” och på Rothschild- boulevarden i Tel Aviv reste aktivister ett tillfälligt minnesmärke i form av en grav- sten. Israeliska föräldrar med autistiska barn besökte familjens sorgetält, människor som aldrig tidigare besökt det palestinska Östra Jerusalem.

Catrin Ormestad

Artikeln är publicerad i skriften Palestina. Ockupation och corona (2020)

Foto: ActiveStills