Ny skrift: Apartheid och ockupation

Foto: ActiveStills

Hur länge kan en ockupation kallas tillfällig?

Ur Palestina. Apartheid och Ockupation.

I apartheidregimens Sydafrika kunde man se skyltar om ”Whites only” som förbjöd människor med olika hudfärg att umgås. Så är det inte i Israel. På universitetetens campus i Jerusalem, Haifa och Beersheva kan man se muslimska tjejer i hijab sitta bredvid killar med tatueringar från den israeliska armén, och på strandpromenaden i Tel Aviv har arabiska familjer från Jaffa picknick sida vid sida med ryska migranter och marockanska judar. Men apartheid används inte längre bara om den rasåtskillnad som existerade i Sydafrika fram till det tidiga 90-talet; det är i dag ett begrepp som används i internationell rätt för att definiera diskriminering och förtryck som utgör ett brott mot mänskligheten.

De senaste åren har apartheid allt oftare börjat användas om Israel, men då framför allt som en varning för den situation som kan uppstå på Västbanken ifall Israel fortsätter bygga ut bosättningarna och inte ger palestinierna en egen stat. Men i två rapporter som kommit ut under 2021 slår två ledande människorättsorganisationer, israeliska B’Tselem och amerikanska Human Rights Watch, fast att apartheid redan är en realitet i Israel. De drar båda slutsatsen att det efter 54 år inte längre går att kalla Israels ockupation av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem för tillfällig. I mer än ett halvsekel har palestinierna levt utan alla de fri- och rättigheter som de flesta av oss tar för givna, samtidigt som alla israeliska regeringar – från vänstern till högern – gjort allt för att försvåra en delning av landet. Samtidigt som man förhandlat om att upprätta en palestinsk stat har Israel i strid med internationell rätt byggt runt 150 bosättningar på Västbanken. Det bor nu omkring 600 000 israeler på palestinskt område, inklusive det ockuperade Östra Jerusalem. Tack vare ett nät av kringfartsvägar kan de snabbt och säkert ta sig till Tel Aviv och Jerusalem för arbete och nöje – även om de som bor i bosättningarna fått allt mindre anledning att lämna dem. Där finns nu universitet, banker, livsmedelsaffärer och gallerior med butiker, kaféer och restauranger, liksom sjukvårdsinrättningar och statliga institutioner och myndigheter.

Den så kallade Gröna linjen som markerar gränsen mellan Israel och Västbanken betyder i dag ingenting – i alla fall inte om man är israel. Bosättarna har samma status och rättigheter som alla andra medborgare, och de kan utan hinder röra sig mellan palestinskt och israeliskt område. De allra flesta palestinierna på Västbanken är däremot beroende av tillstånd och israeliska vägspärrar för att kunna ta sig till exempel till Jerusalem eller resa utomlands. Det är bara ett exempel på hur olika israeler och palestinier behandlas av den regering som styr över hela det område som ligger mellan Medelhavet och Jordanfloden, den israeliska. Palestinierna har begränsat självstyre på vissa delar av Västbanken men i praktiken så lyder den palestinska myndigheten under den israeliska regeringen. Det är Israel som bestämmer vem som får resa in och ut till de palestinska områdena liksom över export och import, infrastruktur och landfördelning, vatten och kommunikation, och de har den militära kontrollen över land, hav och luftrum. I praktiken innebär det till exempel att palestinier får hämta sitt dricksvatten från tankbilar medan deras israeliska grannar håller sig med pool. I de israeliska fängelserna finns palestinska barn som slitits upp ur sina sängar mitt i natten av beväpnade soldater och människor som suttit fängslade i månader och år utan att ha fått någon rättegång, eller ens fått reda på vad de är anklagade för – så kallat administrativt förvar. I Gaza dör patienter av cancer eftersom de inte får tillgång till specialistvård och ungdomar går miste om stipendier till prestigefyllda universitet eftersom de inte tillåts lämna landet. Israel beskrivs ofta som en demokrati och om man bortser från ockupationen och förtrycket av palestinierna så stämmer det. Men går det att skilja det fria och öppna Israel från den militära ockupationsmakten Israel? B’Tselem och HumanRight Watch anser inte det. Oavsett på vilken sida om Gröna linjen man befinner sig är statens policy densamma: att gynna judiska israeler på bekostnad av palestinierna, både de som bor på ockuperat område och de palestinier som har israeliskt medborgarskap. Till skillnad frånhur det var i Sydafrika under apartheid så är den israeliska segregationen inte lika uppenbar. I stället för att sätta upp ”Whites only”-skyltar på bänkar och offentliga toaletter säger man sig vilja värna om den judiska karaktären i ett bostadsområde, eller i hela landet. Israel definierar sig som en ”judisk stat”, vilket bland annat fått staten att aktivt försöka påverka landets demografiska sammansättning, så att antalet judiska invånare ökar och de palestinska minskar. Palestinier i diasporan har till exempel inte rätt att bosätta sig i Israel ens om de eller deras föräldrar är födda där medan alla med judisk bakgrund kan få israeliskt medborgarskap. Palestiniernas land tas i beslag och invånarna fördrivs, och i stället byggs israeliska bosättningar. Bara en fjärdedel av de palestinier som lever under israeliskt styre har rätt att rösta medan alla israeliska judar har fullständiga medborgerliga rättigheter. Palestinierna har olika rättslig status beroende på var de bor – under militärt styre på Västbanken eller med uppehållstillstånd i Östra Jerusalem; som flyktingar eller under blockad i Gaza, eller med medborgarskap i Israel – men de har aldrig sammarättigheter som de judiska israelerna.

Foto: ActiveStills

Det har nu gått tio år sedan vi i ett temanummer av den här tidningen undersökte huruvida begreppet apartheid gick att använda för att beskriva situationen i Israel. Mycket har hänt sedan dess, och lite. Bosättningarna har fortsatt att byggas ut, och den israeliska regeringenhar börjat tala om annektering som ett sätt att en gång för alla avgöra konflikten. Ingen försöker längre få parterna att prata om fred. Men trots det har de gamla föreställningarna om Israel och Palestina visat sig anmärkningsvärt seglivade. Som att ockupationen bara är tillfällig och att Israel är en demokrati av västerländskt snitt. Kanske för att det är bekvämt för politiker och beslutsfattare att hålla fast vid dessa myter, för om det skulle visa sig att de inte längre är sanna – om de någonsin varit det – och Israel verkligen skulle uppfylla kriterierna för en apartheidregim så kan omvärlden inte förhålla sig likgiltig till det.

I den här tidningen vill vi genom reportage och intervjuer visa hur människor lever på Västbanken och i Gaza. Vi pratar också med B’Tselems ordförande Hagai El-Ad och med aktivisten Jonathan Pollak som båda anser att de lever under en apartheidregim. Vi vill därigenom uppmana till diskussion och reflektion. Efter mer än femtio år är det hög tid att vi ser verkligheten som den är, och inte så som vi önskar att den skulle vara. Så mycket är vi skyldiga inte bara palestinierna utan även alla de israeler som inte vill leva i en stat där en människas etnicitet avgör vilka rättigheter hon har.

Catrin Ormestad och Anna Wester

Läs hela skriften: Palestina. Apartheid och ockupation.

Lärare kan beställa den genom utbudet.se

Vill du beställa den direkt från oss, mejla info@palestinagrupperna.se