“Det är tungt i hjärtat idag”, säger han när vi möts över skärmen några dagar efter det senaste israeliska bombanfallet mot Gaza. Gazas kraftverk fick slut på bränsle men är nu igång igen. “Nu har vi elektricitet sex timmar om dygnet, det är mycket bättre.” Han torkar sig i ansiktet med en pappersservett. Det är varmt, även de timmar när det går att ha på fläktar.
När jag frågar hur han mår säger han att allt är bra tack, hur är det med dig? Han är lättad över att det är över, för den här gången. “Tack och lov att ingen mer behöver dö.” Hans familj och vänner har klarat sig, “men det är tungt i hjärtat”, upprepar han. “Jag har ju varit med om fem krig och varje gång känner man sig så svag, så maktlös.”
Under ett av Israels tidigare anfallskrig såg han en missil komma mot folkmassan han befann sig i och sprang, utan att veta åt vilken håll han skulle springa. Den här gången såg han fyra personer dö. “De dog framför mina ögon, jag vet inte hur jag ska beskriva det… Deras kroppar i bitar… Hur ska man kunna sätta ord på det? Det var det grymmaste jag någonsin sett och jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva se något lika grymt.”
Det var mitt på dagen när han hörde explosionen och sprang dit. “Jag tänkte att jag skulle kunna hjälpa till, jag tog med mig första hjälpen-utrustning men det fanns ingenting jag kunde göra. Det var inga motståndsmän som dödades, det var fattiga människor, som sålde grönsaker från häst och vagn. En häst dödades också. Skadade låg där med splitter i kropparna. Deras ansikten är allt jag ser framför mig, bilderna spelas upp gång på gång.”
Det finns en social norm att män inte ska gråta, förklarar han, “Man ska bara fortsätta som om ingenting hänt.” Eldupphör trädde i kraft på söndagskvällen, på måndagsmorgonen återupptog ministerierna sitt arbete och de anställda skulle vara på plats klockan åtta.
Han vill vara anonym, av flera skäl. “Försöker man göra något för att situationen ska bli bättre, till exempel berätta för människor utanför Gaza hur det är, får man betala ett högt pris. I värsta fall får man betala med sitt liv. Men i Gaza riskerar man sitt liv oavsett vem man är eller vad man gör, eller inte gör. Vem som helst kan vara måltavla för nästa attack.”
Maktlösheten delar även vi, som från utsidan försöker få världen att agera. Det känns som allt vi gör är en droppe i ett enormt hav. “Det kanske är en liten droppe, men jag tror på det ni gör. Att så många människor runt om i världen börjar bli mer medvetna om situationen i Palestina är det enda som ger oss något slags hopp. Jag är övertygad om att det första steget till förändring är att öka människors medvetenhet och det är vad vi gör, tillsammans, genom ett långsiktigt påverkansarbete.”