”Detta är apartheid”

Foto: ActiveStills

Av Catrin Ormestad ur Palestina. Apartheid och ockupation

Israel är ingen demokrati, skriver B’Tselem i ny rapport. Mellan Jordanfloden och Medelhavet bor mer än fjorton miljoner människor, varav hälften är judar och den andra hälften palestinier. De bor i Israel och på de ockuperade palestinska områdena, men de lyder alla under samma regering, den israeliska. Men trots det har vi vant oss vid att tänka på Israel som bestående av två regimer. Innanför den Gröna linjen – gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena – finns en demokrati med en befolkning på ungefär nio miljoner som alla är israeliska medborgare. Den andra regimen på Västbanken och Gaza, palestinska områden som Israel intog i Sexdagarskriget 1967, är en tillfällig ockupation vars permanenta status ska bestämmas genom förhandlingar. De fem miljoner palestinier som lever där saknar alla grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, inte minst möjligheten att rösta i israeliska val. Men allt eftersom åren gått så har gränsen mellan de båda regimerna suddats ut. Inte bara för att det i dag bor runt 600 000 israeler i illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem utan för att den israeliska statens policy är densamma, oavsett på vilken sida om den Gröna linjen du bor: att främja och befästa en grupps – judarnas – dominerande ställning över den andra – palestiniernas.

DETTA SKRIVER DEN israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i en ny rapport som kommit ut under året: A regime of Jewish supremacy from the Jordan River to the Mediterranean Sea: This is apartheid. I den drar de slutsatsen att det inte längre går att tala om Israel som två skilda regimer: efter 54 år är det dags att se på de ockuperade områdena som en integrerad del av staten, och Israel som en apartheidstat. B’Tselem har tidigare kritiserat Israel för att systematiskt ta ifrån palestinierna deras mänskliga rättigheter och de har även anklagat den israeliska armén för att ha begått krigsbrott, framför allt i Gaza. De har också slagit fast att det existerar en ”apartheidliknande åtskillnad” på de ockuperade områdena men detta är första gången i organisationens trettioåriga historia som B’Tselem inkluderar området som ligger innanför den Gröna linjen i sin analys.

I rapporten skriver de att det var två saker som var avgörande för deras beslut att kalla Israel för en apartheidregim. Det första var den lag som stiftades 2018 som slår fast att Israel är ”det judiska folkets nationalstat”. Den så kalladenationalstatslagen har status av grundlag och var mycket kontroversiell eftersom den enligt kritikerna institutionaliserar diskrimineringen av landets arabiska minoritet, de knappt två miljoner palestinier som har israeliskt medborgarskap. Det andra som hände var att Benjamin Netanyahus regering 2019 förklarade att den hade för avsikt att annektera så mycket som en tredjedel av Västbanken. Det blev aldrig av på grund av det fredsavtal som slöts 2020 mellan Israel och Förenade Arabemiraten och Bahrain, men Israel har sagt att annekteringen bara skjutits upp. Men mer än något annat är det naturligtvis Israels systematiska diskriminering av landets palestinier som fått B’Tselem att dra sin slutsats: detta är apartheid.

Hagai El-Ad, ordförande i B’Tselem, fick du någon sömn natten innan rapporten publicerades…?

Ja. Men jag var naturligtvis orolig. Både för att rapporten inte skulle få den uppmärksamhet som vi hoppades på, och för att det skulle bli för mycket. Ja, jag var orolig. Men vid det laget var vi ganska utmattade och vi hade redan haft en del genomgångar med journalister och diplomater, så det enda som återstod var att… släppa den.

Var det ett svårt beslut att använda ordet apartheid om situationen inte bara på de ockuperade områdena utan också om situationen inne i Israel?

Det var resultatet av en lång och ytterst noggrann process. Ända sedan B’Tselem grundades 1989 har vi bara koncentrerat oss på de ockuperade områdena inklusive Östra Jerusalem, så det här var första gången på mer än tre årtionden som vi sa någonting om det Israel som ligger utanför vårt egentliga mandat. Det var ett stort steg för oss. Samtidigt så kan man se att B’Tselems språk har förändrats genom åren – först pratade vi om ockupationen, sedan om en ”enstatstatsverklighet”, och nu om apartheid. Det är dels en reflektion av hur verkligheten förändrats, men det är också ett resultat av en mognad i vårt tänkande. Vi förstår nu att det enda sättet att göra en rättvis bedömning av situationen är att se på hela det territorium som står under Israels kontroll.

Minoriteter diskrimineras överallt. Se bara på muslimerna i Europa, eller afroamerikanerna i USA. Är ni inte orättvist hårda mot Israel?

Nej. Vi anser inte det. Självklart förekommer det diskriminering i andradelar av världen och alla former av särbehandling är inte apartheid. Men att påstå att det sätt på vilket Israel har diskriminerat sina palestinska medborgare sedan 1948 inte har någonting att göra med hur man behandlat palestinierna på de ockuperade områdena sedan 1967, trots att det är samma folk och samma policy – det är en artificiell indelning. Och just den sortens analys som hållit liv i den falska föreställningen om att det finns två Israel. Å ena sidan det ”goda”, demokratiska Israel som visserligen har en del skönhetsfläckar men som hela tiden försöker bli bättre, och å andra sidan ockupationsmakten. Det är som två skilda regimer.

En anledning till att vi ändrade vårt mandat till att inte längre enbart omfatta de ockuperade områdena är att vi nu förstår att vi har varit en del av problemet. Vi har också spridit den här lögnen om att Israel är en demokrati, plus en ockupation. Men vi tror inte på det längre. Vi vill att alla ska förstå att det bara finns en enda regim, och att den styr över hela området från Medelhavet till Jordanfloden.

I rapporten skriver ni att nationalstatslagen och de israeliska utfästelserna om att annektera delar av Västbanken var avgörande för att ni skulle definiera Israel som en apartheidstat. Var det för att någonting förändrades i praktiken, eller för att Israels intentioner plötsligt blev så tydliga?

Mer det senare. Ingenting av det här som du nämner förde med sig någon ny policy, däremot gav det en ny klarhet. Det är ju inte så att palestinierna började behandlas som andra klassens medborgare efter det att man stiftade nationalstatslagen – nej, det började redan 1948. Staten har gjort det i sjuttio år utan att behöva någon lag. Men nu fick praxis plötsligt status av grundlag. Och det är likadant med annekteringen. Israel har byggt bosättningar, rivit palestinska hem och dödat palestinier med fullständig straffrihet i femtio år, och allt detta har uppenbarligen fortsatt, även om beslutet om en formell annektering skjutits upp. Men det visar Israels uppsåt: att behålla kontrolle över hela området från Jordanfloden till havet utan att ge palestinierna politiska rättigheter. Vilket är apartheid.

Blev reaktionen på rapporten som ni hade förväntat er?

Den fick ett väldigt bra mottagande i internationella medier. I Israel ignorerades den till en början, ända tills utbildningsministern bestämde att B’Tselem ska förbjudas från att besöka israeliska skolor, bara för att vi använder ordet apartheid – då började även israeliska medier att intressera sig för rapporten! Så vi var väldigt nöjda. Men det här handlar förstås om mycket mer än mediebevakningen – vår ambition är mycket större än så. Vi vill att apartheid ska bli det vedertagna begreppet för att beskriva situationen i Israel. Inte bara för att det är en korrekt beskrivning av verkligheten här utan för att vi hoppas att det ska få praktiska konsekvenser. Ingen som varit inblandad i det här arbetet kommer att känna att vi gjort tillräckligt om vi bara lyckas ändra debatten.

Hur reagerade det officiella Israel på rapporten? Det måste vara oerhört svårt för dem att bestrida era fakta.

Det är väldigt typiskt – de argumenterar aldrig med fakta. I stället smutskastar de oss med beskyllningar om antisemitism och landsförräderi. Den här gången gjorde de i alla fall vissa försök att invända mot hur vi beskriver Israel innanför Grönalinjen. ”Palestinska medborgare röstar, så hur kan det vara apartheid? Vi har inga separata stränder eller bänkar…” Det är intressant att de därmed på sätt och vis gav oss rätt i det vi hade att säga om de ockuperade områdena. När det gäller Västbanken, Gaza och Jerusalem går det inte att försvara Israel. Men de försöker. Den vice borgmästaren i Jerusalem förklarade det som händer i Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem med att Israel är en judisk stat! Det är deras försvar. Om det inte skriker apartheid så vet jag inte vad som gör det.

Det är svårt att förstå hur de kan tro att det går att fortsätta så här.

Jag håller fullständigt med. Men från deras perspektiv så är det ganska logiskt – de har lärt sig av det internationella samfundet att det är helt okej. Så varför sluta? Vad är problemet?

Det kan vara känsligt att kritisera Israel. Det har därför sagts att det är först när israelerna själva kallar det för apartheid som den övriga världen kan följa efter. Känner du att B’Tselem har ett särskilt ansvar?

För det första så måste det sägas att vi inte är de första som kallar det apartheid. Palestinierna har sagt det länge. Det är lika viktigt, eller ännu viktigare eftersom de talar av egen erfarenhet, om sin vardag. Men det är klart att vi i egenskap av en israelisk organisation har en unik röst.

Är du ibland rädd för att B’Tselem kan spela antisemiter i händerna?

De har anklagat oss för det i åratal. Vi vill självklart inte att det vi säger ska användas för att främja någon form av rasism. Men att förvänta sig att vi ska ignorera fruktansvärda människorättsbrott som begås mot ett helt folk, bara för att någon kan missbruka det vi säger… det är inte acceptabelt.

Hagai El Ad Foto: Catrin Ormestad

Har någonting förändrats för er efter publiceringen av rapporten? Du nämnde till exempel att B’Tselem inte längre får besöka israeliska skolor…

Vi bryr oss inte om det. Vi åker dit ändå, om de bjuder in oss. Och det gör de. Vi får förmodligen fler förfrågningar om föreläsningar nu.

Jag träffade en gång en israelisk tjej som berättade att hon var nitton när hon för första gången fick höra att det pågår en ockupation. Hon var kanske ett extremfall, men de flesta israeler är väldigt okunniga om vad Israel gör på Västbanken och i Gaza. Vet de ungdomar som ni möter att ni anser att de lever i en apartheidstat?

Inte vad jag har märkt. De är så hjärntvättade. Det märks på frågorna de ställer – de bara upprepar högerns alla slogans. Varifrån får ni era pengar? Varför stöder ni terrorism? Och varför samarbetar ni med fienden? Vill palestinierna inte döda oss? Det är mycket, mycket deprimerande. Man väntar sig att de unga ska ifrågasätta det som de får höra från de äldre, men i Israel är tonåringarna ofta ännu mer nationalistiska än sina föräldrar. De har fötts in i det här, i den här verkligheten. Konflikten var vardag redan när de var små och den har blivit alltmer normaliserad för varje år som gått.

Det talas om ungdomarna i Gaza som under sin livstid har upplevt tre eller fyra krig med massiv förstörelse och tusentals döda. Men det har även de israeliska barnen, om än från motsatt sida. De har varit med om hur det israeliska samhället utsatts för raketbeskjutning och de har hört vuxna tala om hur Gaza borde jämnas med marken. De har fått lära sig att palestinska liv inte betyder särskilt mycket i Israel. Det måste påverka hur de ser på palestinierna och på det land de lever i.

Det gör det absolut. Och det kommer hela tiden nya generationer som inte möter varandra – eller som i fallet med palestinierna på Västbanken, som bara ser israeler som är bosättare eller soldater. Det är allt fler som säger att palestinierna borde överge den nationella kampen och i stället kräva att få bli fullvärdiga medborgare i Israel. Opinionsundersökningar visar att en allt större andel av palestinierna vill ha en enda demokratisk stat. Särskilt de unga. Men det är ingenting som vi har några åsikter om. Det finns nog någon slags föreställning om att en ockupation övergår i en tvåstatslösning och apartheid i en enda gemensam stat, men så behöver det inte vara. En ockupation kan sluta i en stat och apartheid i två, och för oss har det ingen betydelse vilket. B’Tselem är en människorättsorganisation och det enda vi säger och alltid har sagt är att vi vill ha en framtid där alla har medborgerliga och kollektiva rättigheter med självbestämmande i den form som folken själva önskar.

Så man ska inte dra slutsatsen av rapporten att en gemensam stat för israeler och palestinier är den enda möjliga lösningen?

Det är klart, alla är medvetna om att tvåstatslösningen är död… Vi lever i en annan verklighet nu. Det är inte 1999 längre, och det ingår förstås också i vår analys, men som jag redan sagt så är det inte upp till oss hur konflikten ska lösas. Men om jag ska säga något om tvåstatslösningen så är det om det sätt som Israel har använt förhandlingarna; för att fortsätta husrivningarna, dödandet och fördrivningen av palestinierna, utan att det har fått några som helst konsekvenser.

Fredsförhandlingarna var ett väldigt effektivt sätt för Israel att vinna tid medan man [till exempel genom utbyggnaden av bosättningarna] skapat en verklighet där det blivit i princip omöjligt att dela landet.

Tror du att israelerna någonsin hade för avsikt att ge palestinierna en egen stat?

Det är en fråga för historikerna. Det finns de som menar att Osloprocessen var ett enda stort bedrägeri, men jag är inte lika säker på det. I [dåvarande premiärminister Yitzhak] Rabins sista och kanske viktigaste tal i Knesset där han presenterar [nästa fas i fredsavtalet] Oslo II kan man hitta stöd för båda synsätten – eufemismer för apartheid som gör det klart att det aldrig handlade om att ge palestinierna någon verklig självständighet. Men i samma tal säger Rabin också att ”vi kom inte till ett tomt land”, vilket går rakt emot den centrala sionistiska dogmen om ”ett land utan folk åt ett folk utan land”. Varför skulle han säga det om han inte trodde på det? Så det går att hitta vad man vill i det talet. Vem vet vad som kunde ha hänt?

Efter Förintelsens fasor var det självklart för de flesta länder – med undantag av arabvärlden – att stödja upprättandet av en judisk stat i det historiska Palestina. Det var så Israel bildades 1948. Men i dagens samhälle har själva konceptet om etnisk nationalism blivit alltmer problematisk och det finns en mycket större medvetenhet om hur minoriteter diskrimineras, vilket vi till exempel sett i Black Lives Matter-rörelsen. I USA har progressiva demokrater som Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez kritiserat Israel på ett sätt som amerikanska politiker aldrig gjort förut. Har den israeliska högern hamnat i otakt med tidsandan och kan det få konsekvenser för Israels policy?

Jag tycker att vi redan sett exempel på det. De som är känsliga för globala opinioner förstår vart vinden blåser. Men jag tror inte att det får dem att vilja förändra någonting i grunden – de frågar sig bara vad för slags marknadsföring som krävs för att de ska kunna fortsätta att komma undan ostraffade. Ta till exempel [Laborledaren och en av de politiker som befinner sig längst ut på vänsterkanten i den nya regeringskoalitionen] Merav Michaeli… Hon ser som sin uppgift att förklara för demokraterna i USA hur de ska förklara Israel för demokraterna i USA. Med andra ord hur de ska kunna fortsätta att bedriva apartheid utan att det får några konsekvenser. Så det finns en förståelse för att allting har blivit mer komplicerat. Och det kommer att bli ännu mer komplicerat – det tror och hoppas jag i alla fall – men de slutsatser de drar är inte att ”nej, det går inte längre att ha en etnostat…” De frågar sig bara hur de ska kunna sälja den till omvärlden.

”Etnostat” låter inget vidare…

Det är vad det är. Det är avskyvärt.

Vad vill du att Sverige och EU ska göra?

Europas hållning har alltid varit att de inte har en självständig policy när det gäller Israel och Palestina. I stället låter de USA ta ledningen. Det är inte acceptabelt. Det här händer på tröskeln

till Europa, och Europa har ett ansvar. De vet mycket väl vilket högt pris palestinierna har betalat för deras passivitet, och ändå låter de den här situationen bara fortsätta.

Hur är det möjligt att efter 54 år kalla ockupationen för tillfällig? Om européerna inte tror att freden är alldeles runt hörnet – och det skulle vara ytterst svårt att hitta någon som tror det – så innebär det att de stödjer en apartheidstat.

Absolut. Och jag tror att det var därför det blev sådan hysteri när Israel började tala om att formellt annektera Västbanken. I praktiken skulle det inte ha förändrat något för palestinierna – de får ju ändå sina hus rivna! Men en annektering skulle ha synat det internationella samfundets bluff. Den skulle ha gjort det omöjligt för dem att fortsätta att luta sig tillbaka och säga att ockupationen bara är tillfällig, det kommer snart att bli förhandlingar, och det är därför vi inte gör någonting. Så budskapet till Israel var: gör vad ni vill, bara ni inte annekterar! Det är okej om ni fortsätter som vanligt, det är okej – men använd inte ordet annektering, för då blir det vårt problem också… Och i samma ögonblick som Israel lade planerna på hyllan så var allting frid och fröjd igen.

Finns det några tecken på att apartheidkonceptet börjar få genomslag i Europa?

Luxemburgs utrikesminister kallade det för apartheid, och den franske sa att det finns en fara för att det kommer att bli apartheid. Men John Kerry sa samma sak för många år sedan, så jag är mindre imponerad av dem som använder futurumformen…

Bara ännu ett sätt att slippa göra något…

På något sätt så verkar klockan alltid stå på två minuter före midnatt. Sedan går tio år och de tittar på klockan igen, och den visar fortfarande två minuter i tolv. Har Kerry skärpt sitt tonläge efter det att han utfärdade sin varning? Nej. När kommer den franske utrikesministern att göra det? Jag vet inte. Utan en formell annektering är det lätt att se hur detta mycket väl skulle kunna fortsätta för evigt. Vad väntar européerna på? En miljon bosättare, är det vad de behöver? Detta är i alla fall intenog. Israel håller på att bygga en fyrfilig motorväg, komplett med tunnlar och broar genom [det ockuperade Östra] Jerusalem – måste det vara en sexfilig väg innan Europa får nog? Vad krävs det?

Borde Israel behandlas som apartheidregimens Sydafrika?

B’Tselems position har alltid varit att Israels handlingar måste få konsekvenser. Vi vet inte exakt vilka det skulle vara, det är inte vårt expertområde, bara att det internationella samfundet måste göra klart för Israel att detta inte är acceptabelt: apartheid kommer inte att tolereras och Israels ekonomiska och diplomatiska förbindelser med omvärlden kan inte förbli opåverkade.

Så länge Israel inte behöver betala ett pris för det de gör så kommer de aldrig att ändra sin policy. Och det här handlar inte bara om regeringen utan om befolkningen. De som, precis som jag, tillhör den privilegierade klassen vaknar varje morgon utan att behöva oroa sig för att Israels internationella ställning har påverkats. Det har inte blivit några konsekvenser, ingen kris, så vi kan lugnt fortsätta att tänka på sjukvården, och bostadsfrågan, trafiken, ja vad som helst, utom det faktum att vi förtrycker ett helt folk.

Vad ger dig hopp?

Palestinierna och deras aktivism. I morse var jag i Silwan i Östra Jerusalem och träffade palestinska familjer som har hela statsapparaten emot sig – domstolarna, polisen, kommunen, bosättarna och deras privata säkerhetsvakter, självalagarna som är rasistiska och möjliggör de värsta orättvisor… De har allt det här emot sig, och ändå ger de inte upp. ”Det här är mitt hem och jag tänker inte lämna det.” Du kan inte annat än inspireras av det. Förändringarna i opinionen i USA ger mig också hopp, och den fråga som jag hela tiden kommer tillbaka till i möten med européer är: var finns den processen i Europa? Var finns Europas Alexandria Ocasio-Cortez? En politiker som är populär och inflytelserik, och som kräver en annan utrikespolitik. Det är på väg att hända i USA, så varför inte i Europa?

Foto: ActiveStills

Apartheidkonventionen (The International Convention on the Suppression and Punishment of Apartheid) antogs av FN:s generalförsamling 1973. Den definierar brott mot mänskligheten som begås genom apartheid som ”omänskliga gärningar” vars syfte är att upprätthålla ett systematiskt förtryck och dominans av en etnisk grupp över en annan. Förutom gärningar som riktar sig mot människors liv, hälsa eller frihet omfattas lagstiftningsåtgärder eller andra administrativa åtgärder som syftar till att förhindra eller begränsa en grupps deltagande i de politiska, sociala, ekonomiska eller kulturella delarna av samhället eller i övrigt hindra dem från att tillvarata sina grundläggande rättigheter, till exempel rätten till arbete, utbildning, föreningsfrihet, rörelsefrihet inom och utanför landets gränser, medborgarskap samt rätten att uttrycka sig i tal och skrift.

Bland de ”omänskliga gärningar” som definieras i apartheidkonventionen och i Romstadgan nämns tvångsförflyttning, utmätning av land, upprättandet av reservat eller ghetton, och förnekandet av rätten att lämna eller återvända till ett land, samt rätten till nationstillhörighet.

Källa: regeringen.se och Human Rights Watch.

Den israeliska staten gynnar systematiskt sina judiska invånare på bekostnad av de palestinska, slår B’Tselem fast i rapporten. Det sker inom fyra områden:

• Land. Sedan 1948 har Israel byggt hundratals samhällen för sina judiska medborgare, men inte ett enda för de palestinska. Undantaget är en handfull städer åt beduinerna, sedan de områden där de levt i generationer tagits över av staten.

• Medborgarskap. Alla som är av judiskt ursprung kan få israeliskt medborgarskap, medan palestinier i diasporan inte har rätt att bosätta sig i Israel ens om de eller deras föräldrar är födda där.

• Rörelsefrihet. Israel tillåter sina medborgare att resa fritt i hela landet. Palestinierna på de ockuperade områdena måste däremot ansöka om tillstånd om de vill resa in i Israel eller till Jerusalem och de hindras ofta av militären från att ta sig runt på Västbanken. I Gaza, som har varit under blockad sedan 2007, är hela befolkningen instängd eftersom Israel knappt tillåter någon utresa – utom i undantagsfall som kallas humanitära.

• Politiskt deltagande. Medan Israel är en demokrati för sina judiska invånare har de fem miljoner palestinier som lever på de ockuperade områdena, inklusive Östra Jerusalem, inte rätt att vara med och bestämma över sin egen framtid. De förnekas även andra rättigheter, som yttrande- och mötesfrihet.